HEM

Peter Wahlfort

Singö 14 april 2019

Våren närmar sig med bekanta blommor i backen och fåglar i Träsket.

Uppsala  29 mars 2019


KSMB, eller åtminstone en viktig del av det gamla punkbandet har satt upp en ”musikalisk teaterföreställning” om bandets uppgång och fall, och ikväll är de på Katalin i Uppsala.


Två gubbar i min ålder berättar om hur de började med bandet, hur de slutade och hur de började igen. Till detta levereras också några nyskrivna låtar. Föreställningen är två och en halv timme lång, i två akter med paus och visst låter det som ett självskrivet upplägg för att frambringa ett patetiskt sömnpiller.


Men oron visade sig vara helt obefogad. Istället blir det blir en mycket bra kväll. De beskriver föreställningen som att de berättar sin egen historia men att det också kan också vara en del av Sveriges historia, vilket jag skriver under på. Även den som aldrig tidigare har hört talas om bandet torde kunna uppskatta föreställningen då de lyckas ge en målande bild av hur Sverige fungerade från sjuttiotalet och framåt.


Åtminstone en del av Sverige, deras Sverige och kanske vårt Sverige.

 

Men kvällen går givetvis i nostalgins tecken för oss som var med redan då. När Steppan börjar sjunga slås jag plötsligt av hur viktig den där vassa rösten har varit. Även om hans partner för kvällen, Michael Alonzo kanske hade högre stjärnstatus både då och senare, och även om Ebba Grön var betydlig större, är det ändå Steppans röst som är min referens för vad den svenska punken var och än mer hur den lät och vad den berättade. -Märklig insikt som kommer till en trettiofem år senare.


KSMB kändes som ett uppriktigt gäng när det begav sig.

På den tiden var det också viktigt att musiken framstod som ärlig. Vad ”ärlig musik” var för något gick aldrig att förklara och var och en hade sina egna preferenser. Jag tyckte aldrig det var svårt att kategorisera vare sig det ena eller andra eftersom det kändes på lukten vad som var ärligt eller inte och dessutom fick jag ju avgöra det helt själv. Det var lite värre att argumentera för sin sak men å andra sidan var de ändlösa diskussionerna en del av dynamiken.


Idag känns Alonzo och Steppan fortfarande lika ärliga. Känslorna ligger utanpå. Alonzo gråter när han berättar om sin kompis död i Aids. Steppan kan knappt stå still och det rycker i hela kroppen när han sjunger med total inlevelse. Även om grabben har blivit gubbe finns attityden kvar. Du vet, den där avgörande och såklart ärliga attityden. Vi kanske alla är patetiska när vi gottar oss åt gamla minnen och lika gamla låtar men på ett vis är det än mera punk idag än vad det var då.


Visserligen drev KSMB med begreppet punk i begynnelsen men snart blev de näst intill dess fanbärare. KSMB personifierar själva idén, att det inte spelade någon roll vem man var eller ens om man kunde spela. Huvudsaken var att alla fick vara med och alla fick vara sig själv, vilket historiebeskrivningen också har köpt fullt ut.


Dock var vi då fortfarande tonåringar, eller unga vuxna och då spelar det som bekant  stor roll hur man är, ser ut och vilket gäng man tillhör hur mycket punk man än var. Idag däremot, är alla så avslappnade som man bara kan vara när tiden har slipat bort alla krav och gett rejäl distans. Det är först idag som vi är just så avspända  och hänsynstagande som vi ansågs vara och ansåg oss själva vara under punk-eran.


Vi är alla mera punk idag, än när vi försökte vara punkare.