Uluru-Alice

ULURU till ALICE SPRINGS Maj 2016

Uluru - Kata Tjuta - Kings Canyon - Alice Springs - The West MacDonnel Ranges

Uluru och Kata Tjuta

 

Kerstin och jag tar flyget från Sydney till Uluru (Ayers Rock) för att där möta upp några vänner som en timme tidigare har landat med ett plan från Melbourne.

 

Robyn och Torbjörn bor i Melbourne vilket faktiskt även Nelly gör sedan några månader och nu möts vi upp alla fem på Uluru Airport inför några dagars bilresa från just Uluru till Alice Springs via Kings Canyon.

 

 

När turismen kring Ayers Rock startade lite lätt år 1958, och då medelst tolv timmar långa och utmanande utflykter från Alice Springs kunde man räkna in 2 296 stycken turister första året. Idag är det kring 300 000 som besöker den röda stenen varje år.

 

 

Märkligt nog är utsikten i verkligheten närmast identisk med alla bilder på Uluru som man har sett tidigare. Den stora överraskningen är grönskan. Visserligen visste vi att 70 mm regn sköljde ner över omgivningarna här för två veckor sedan och att det skulle kunna ge lite resultat men upplevelsen över att möta en närmast grön öken är ändå en smula besynnerlig.

 

 

 

I soluppgången, tidigt på morgonen ska man givetvis beskåda världens kanske mest berömda klippa och Nelly är inte ensam om detta, även om hon just här fick en egen hylla att stå på.

 

 

 

 

 

 

Dessutom är det gott om träd runt berget vilket gör den oländiga terrängen lite mer levande än vad man kunde tro.

 

 

 

 

 

 

Intill berget finns det också ett par vattenhål vilket ger ett alldeles speciellt ekosystem i ett landskap där vatten annars är en genuin bristvara.

 

 

 

Uluru på nära håll

 

 

 

Överallt är det större och mindre hål i sidan av klippan vilket är orsakat av stenar som har spolats ner av kraftiga regn och slagit hål i bergssidan.

 

 

Vattnet fortsätter sedan att gröpa ur hålen ytterligare under några miljoner år till dess att det ser ut så här.

 

 

Berget är heligt för urbefolkningen Anangu, och ska naturligtvis hedras utifrån detta. Grottorna här tillhörde kvinnorna och vi är inte tillåtna att fotografera vissa platser.

 

Idag försöker det moderna Australien och Aboriginer samsas om resurserna. Anangu äger marken och leasar i sin tur ut den till parkförvaltningen.

 

 

Regeringen är hyggligt medveten om behovet att tillgodose urbefolkningens behov men har knappast nått hela vägen fram. Här lyckas de med konststycket att tydligt beskriva att det inte alls är tillåtet att klättra på Uluru samtidigt som de underlättar klättringen på samma berg.

 

Ambivalensen är monumental.

 

 

 

Kantju Gorge

 

 

Mala Puta.

 

 

Berget från en annan sida.

 

 

Uluru i soluppgången, månen är uppe, och till vänster om Uluru kan man ana ett annat litet berg långt bort.

 

 

Kata Tjuta eller Mount Olga ligger tre mil väster om Uluru.

 

 

Kullarna, som faktiskt är betydligt högre än Uluru kallas också för The Olgas då det upplevs som att det är flera berg.

 

 

Vi kommer fram till Kata Tjuta i solnedgången och ljuset från berget slår emot oss.

 

 

Vi hinner precis fram till passet som kallas för Valley Of The Winds innan solen går ner och vi tvingas vända tillbaka till bilen...

 

 

...men det gör inte så mycket eftersom vi får något kvar att utforska till nästa gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen efter fortsätter vår jakt på klippor i öknen med att vi åka norrut mot Kings Canyon.

 

Ungefär tio mil från Uluru ligger Mount Conner, också det ett stiligt berg. Många turister på besök i det centrala Australien utgår från Alice Springs som ligger ytterligare femtio mil norrut.

 

Rutten mot Uluru går förbi här och det lär inte vara helt ovanligt att det uppstår ett litet missförstånd efter några svettiga timmar i bilen när en röd klippa plötsligt uppenbarar sig mitt i öknen. Efter lite fotograferande sätter man sig åter i bilen för att vända tillbaka till Alice Springs, glad i hågen över att man har fått se Uluru och förmodligen också över att det ju inte var så långt att åka som man trodde....

 

Cirka trettio mil från Uluru kommer vi fram till Kings Creek Station som är en äkta station som håller boskap. Hästar, kor och kanske främst kameler vilket tycks vara grejen i området för turister som vill rida genom öknen eller bara runt stationen.

 

Det finns inte så mycket annat i närheten varför den kombinerade farmen-butiken-macken-restaurangen-campingen tillhandahåller det mesta som kan behövas. De lokala gubbarna tar en kaffe eller öl utanför fiket och helikoptern står alltid redo på parkeringen, beredd på att fösa boskap eller flyga turister över en canyon.

 

 

Övernattningen är spartansk men ändamålsenlig och riktigt bra. För att inte tala om morgonens bushman's breakfast som var direkt lysande och prick på vad man kan behöva ute i vildmarken, på väg till en rejäl promenad runt Kings Canyon.

 

 

 

Vi har lite bättre koll på kartan än så men blir ändå lite överraskade av att utsikten åt motsatt håll erbjuder en större sjö, eller snarare ett helt sjösystem. Dock är det inte mycket vatten i sjöarna vid Mallee Well trots de kraftiga regnen för ett par veckor sedan.

 

 

 

 

 

”The Parks and Wildlife Commission has introduced a strategy to improve visitor safety at Watarrka National Park, Kings Canyon”

 

 

 

 

 

 

Vi kliver upp på kanten av Watarrka tidigt en vintermorgon men det är tillräckligt varmt ändå.

 

 

 

 

Trots att vi är högst upp på kanten, några hundra meter över själva flodbädden går vi fortfarande mitt i ett landskap som är format av vatten.

 

 

 

Det finns till och med små sjöar eller snarare pölar uppe på toppen.

 

 

Watarrka har uppstått för ganska länge sedan, när området låg nära havet och massor av vatten har forsat fram här, bildat sprickor i berget som sedan har eroderats ner ytterligare.

 

.

 

 

Idag sticker lustiga klippformationer ut ur berget medan enstaka träd och buskar försöker hålla sig kvar i ingenting

 

 

Men det finns fortfarande lite vatten kvar som sagt.

 

 

 

I botten av ravinen dyker en och annan vattenspegel upp.

 

 

Floden som återstår är idag en liten rännil som förmodligen torkar ut från tid till annan.

 

 

 

Men det räcker ändå för att hålla liv i betydligt mer grönska och djurliv än utanför området där det i övrigt råder ett hett och torrt ökenklimat.

 

 

Solen når knappt ner i botten av ravinen.

 

 

På kvällen blir det nästan helt svart utanför våra stugor och stjärnhimlen framträder tydligt när det inte är särskilt mycket ljusföroreningar.

 

Det har sin tjusning att sitta utomhus i mörkret, ensamma med stjärnorna och lyssna till ylande dingos helt nära.

 

Nästa stopp Alice Springs

 

Dingo är inte ovanlig i inlandet och vi hade turen att stöta på en valp som följer det vuxna djuret in i bushen. Förutom dingo stryker det omkring förvildade hundar längs vägarna och även motsatsen: mer eller mindre tama dingo som trivs i närheten av det fåtal människor som bor i området.

 

Palmer River har ännu inte torkat upp helt.

 

 

Typisk vy utanför staden mitt i Australien.

 

 

 

Vi tar en genväg mot Alice Springs. Eftersom det har torkat upp efter regnet är det också möjligt att ta en tio mil lång grusväg tillbaka till Stuart Highway.

 

 

 

 

 

Jag är fortfarande fascinerad över att det är så mycket grönare i öknen kring Alice Springs och i hela området än vad jag hade kunnat tänka mig. Men det mesta av det gröna är spinnifex, ett stenhårt och taggigt gräs vars buskar mer påminner om piggsvin än om grön och frodig växtlighet. Inga däggdjur lär kunna äta spinnifex förutom en sorts känguru varför grönskan inte ger särskilt mycket till djurlivet.

 

 

 

 

 

 

 

Alice Springs är centrum för Australiens Outback, tidigare kulturer, Aboriginer och pionjärer som startade upp olika ”stations” i öknen under arton- och nittonhundratalet. Staden har knappt 30 000 invånare men massor av turister, en redig flygplats och till och med ett casino. Vårt lilla sällskap nöjer sig dock med att ta in på ett motel som base camp för vidare utflykter ut i öknen.

 

 

 

 

Det enda vi hann med i själva staden var märkligt nog det gamla fängelset som stängde 1996. Idag är det ett museum för kvinnliga pionjärer över hela Australien men med fokus på Outback.

”Ordinary Women, Extraordinary Lives”

 

Mer om The Pioneer Women's Museum här »»

 

 

 

 

Norr om Alice Springs ligger nationalparken The West MacDonnell och längs bergskedjan The West MacDonnel Ranges ligger i sin tur en lång rad sevärdheter uppradade, som om naturen har placerat dem här för bästa möjliga tillgänglighet mitt i otillgängligheten.

 

Under en dag lyckas vi hinna med så varierande naturscenarier som ”Gap”, ”Gorge”, ”Pound”, ”Big Hole”, ”Pits” och till och med en ”Chasm”. Det vill säga massor av berg, sten och klippor.

Simpsons Gap

 

Första anhalt är inte mycket annat än ett ”gap” mellan två berg men det utmärkande med platsen är att det ändå finns vatten här i en av de annars uttorkade floderna.

Standley Chasm

 

Chasm betyder klyfta eller avgrund och det avgörande för om det ska vara det ena eller det andra är nog beroende av var man själv befinner sig i förhållande till sin chasm.

Ellery Creek Big Hole

 

Hit åker man uppenbarligen gärna och badar med familjen. I ett område med synnerligen begränsad tillgång till öppet vatten är det stora hålet säkert en välkommen ventil under varma dagar. Nu är det vinter och långt under trettio grader i luften och knappt tjugo i vattnet varför några av barnen har våtdräkter på sig för säkerhets skull.

 

 

Vattenhålet försvinner in mellan bergen och eftersom ingen av oss hoppade i och simmade ut, får vi heller inte veta hur det ser ut på andra sidan.

Ochre Pits

 

Aboriginerna använde färger från berget till att göra sig fina och att döma av storleken på bergskammen var åtgången god och de måste ha blivit väldigt fina.

 

 

Torbjörn gjorde ett försök att blanda till en egen blend av olika färger, med hyggligt resultat.

Ormistone Gorge

 

Ormistone Gorge är storslaget och innehållsrikt:

 

 

…höga berg med svindlande utsikt

 

 

…sandstrand nere vid floden

 

 

…små vattensamlingar nere i skuggan

 

 

…grönskande växtlighet mellan klipporna

 

 

…och naturligtvis simmande turister. Nelly kan inte motstå frestelsen efter en dag av bergspromenader.

Fyra dagars rundtur i The Australian Outback är till ända.

Kerstin och jag tar med oss Nelly till Sydney medan Robyn och Torbjörn återvänder till Melbourne. Vår lilla ökentur avslutas här med lite blandade bilder från trippen.