Road trip Namibia

Road trip Namibia

Ökenlandet.

 

Kerstin och jag har under en tid velat åka till Namibia eftersom det på många sätt verkar vara ett fantastiskt land att besöka. -Stora vidder, mycket öken kombinerat med atlantkust, ett av de rikare länderna i Afrika med möjlighet till organiserade övernattningar mitt i öknen under stjärnhimlen har nu lockat så pass att vi har hyrt oss en bil för att åka runt i södra Namibia under två veckor.

 

 

Quiver tree forest

Namibia ligger i södra Afrika på västkusten, norr om Sydafrika, med Angola i norr och Botswana i öster. Landet har också gräns mot Zambia via den aparta remsan som sträcker sig femtio mil österut till en punkt där fyra länder har gemensam nationsgräns. Namibia är stort till ytan, ungefär dubbelt så stort som Sverige men med bara drygt två miljoner invånare. De flesta bor dessutom i norra landet varför vi inte förväntar oss någon trängsel under vår lilla tripp.

 

Vi har faktiskt snuddat vid Namibia tidigare. Under tiden i Zambia passerade vi gränsen i Kazungula för ett kort besök i Botswana och åkte båt på Chobe, gränsflod till Namibia.

 

Capriviremsan är ett resultat av ambitiösa tyskar som vid förra sekelskiftet ville ha en landförbindelse över kontinenten mellan Tyska Sydvästafrika och Östafrika. De började köpa land av lokala hövdingar men orkade inte längre än hit.

Vi startar i Windhoek, huvudstaden med 350 000 invånare för att åka genom en del av Kalahariöknen till ett av de varmaste områdena i Afrika nära gränsen till Sydafrika. Vidare norrut med två stopp i Namiböknen innan vi fortsätter ut mot havet till Swakopmund för att vandra på stranden i en helt annan klimatzon än den heta öknen.

 

Sista dagen åker vi tillbaka till Windhoek över den högplatå som skiljer de bägge öknarna från varandra och som också utgör den bördigare delen av ökenlandet.

 

I Swakopmund tar vi också en flygtur över öknen, förbi Spitzkoppe och Brandberg för att via Ugab rivers dalgång komma ut till Atlantkusten och tillbaka längs Skelettkusten.

 

 

Windhoek

Windhoek kallas för Afrikas renaste huvudstad och det kan nog stämma. Efter ett antal besök i Zambia och senast Sudan (där det var riktigt mycket sopor överallt) slås jag av det faktiskt inte finns något skräp längs vägarna, varken i huvudstaden, på landsbygden eller i de mindre städerna vi åker igenom. Skyltar uppmanar oss ideligen att hålla staden, byn eller öknen ren. Överlag får man en känsla av att det är välordnat, snyggt och redigt och dessutom säkert. Det sistnämnda kan möjligen vara en chimär eftersom det inte rekommenderas att gå ute på gatorna efter mörkrets inbrott.

 

 

Hotellpersonalen vill heller inte att vi man skulle ta en taxi på gatan. Det ansågs tryggare att de ringer efter en känd taxifirma för vår säkerhets skull. Vi gjorde såklart som vi blev tillsagda men kvällen innan hade vi varit ute och snurrat med en tomte som verkade hitta sämre än oss och lyckades då byta taxi i mörkret utan negativa konsekvenser. Säkerhetsrisken kommer dock naturligt i en del av världen där klyftorna är stora mellan de som inget har och de som har mer än vad som behövs.

 

 

På kvällen före avfärd ut i öknen hittar vi upp till Heinitzburg Castle helt utan taxi eftersom det var ljust på vägen dit. Högst upp på kullen mitt i staden ligger hotellet med en utmärkt restaurang där vi äter en fantastisk middag med en lika fantastisk utsikt över staden. Windhoek ligger mellan alla bergen på högplatån som skiljer Namiböknen från Kalahari.

 

 

 

 

Vi bokade resan, boende och hyrbil väldigt sent varför det ibland var svårt att få exakt det vi ville ha. Bland annat var alla större hyrbilar slut vilket oroade en smula med erfarenhet av Zambias potthål och Sudans sand men vi hade inga bekymmer med sådant.

 

Vägarna vi åkte på var mycket bra. Mestadels grusvägar men de utgjorde inget större problem även om det ibland var så sandigt att det kändes som att köra i snömodd. Nu var det mycket torrt i slutet av torrperioden. Förmodligen är det lite knepigare under regnperioden när de uttorkade flodfårorna fylls och översvämmar vägarna. Förutom att det då är svårt att passera på sina håll följer också potthålen som en konsekvens av översvämningar. Vägarna är ofta byggda utan broar. Istället är det en svacka i vägbanan som underlättar för vattnet att rinna över vägen under den korta tiden flodfåran innehåller vatten.

 

På bilden är det dock en gammal hederlig färist. Boskapen vandrar över enorma vidder.

 

Fish River Canyon

Under vår resa är den första egentliga anhalten Fish River Canyon, inte världens största men väl den näst största efter Grand Canyon. Däremot är detta den äldsta av de stora vilket torde innebära att alla andra har kopierat och tagit efter denna ur-canyon. Fish River Canyon är 16 mil lång och uppåt en kilometer djup i olika etapper. Vi bor ett par nätter på Canon Roadhouse, pimpad med gamla bilar för att fånga en air av femtiotalet.

 

 

 

 

 

Vad vet vi om Namibia, inte mycket va? Det är lite orättvist eftersom det finns mycket i Namibia som tål uppmärksamhet.

 

Själv har jag dålig koll på Namibia även om det har fyllts på lite grann alltsedan Skelettkusten började dra mina blickar mot en av de senast sjävständiga nationerna i Afrika.

 

 

 

 

Jag hade nog kunna sätta Frankie Fredericks på kartan, sprintern från Namibia som brukade vara med i alla OS- och VM-finaler och ta medalj. SWAPO-gerillan minns jag från ungdomen men det har inte satt några mer detaljerade spår i minnesbanken, SWAPO var för mig mest en del av det stora Sydafrikanska eländet under apartheidregimen. Diamanter klingar långt bak i huvudet, en stor öken och givetvis Skelettkusten med märkliga ökendjur. Annars är det mest tomt.

 

Fish River Canyon i kvällsljus.

 

Det är synd, eftersom Namibia är högintressant. Inte bara för naturens skull med världens högsta sanddyner, världens näst största och äldsta ravin, Kalahari- och Namiböknen, Skelettkusten, Etosha saltöken och safari.

Även politiskt, historiskt och socialt är Namibia långt mer intressant än den ringa uppmärksamhet nationen får i våra medier.

 

 

Fish River Canyon i morgonljus.

 

2015 års Ibrahim Index of African Governance är just färdigställd och Namibia har klättrat en placering, nu upp till femte plats. Index bygger på data som rankar mänskliga rättigheter, lagstiftning, rättssäkerhet, ekonomi, välfärd, utbildning etc och är en bra mätare på hur nationen står sig på kontinenten, där det idag finns ganska många konkurrenter. Corruption Perceptions Index 2014 säger typ: ”nästan halv-clean” vilket bara Botswana slår i Afrika.

 

Inte nog med det. Förra presidenten Hifikepunye Pohamba blev tilldelad Ibrahim Prize 2014!

 

 

 

The Ibrahim Prize är inget man får hur som helst. Det delas årligen ut till före detta afrikanska presidenter som har visat ett exceptionellt ledarskap men bara under förutsättning att det finns en värdig pristagare. Sedan 2007 har bara fyra pristagare utöver Pohamba utsetts. Det var knappt att Mandela fick priset vilket lägger ribban på en hygglig nivå.

 

“The Ibrahim Prize has the potential to change perceptions of African leadership by showcasing exceptional role models from the continent. The significance of the Prize lies not only with its winners but also with the conversation around leadership that it generates.”

 

Vi besöker Fish River Canyon både morgon och kväll, dels för att ljuset då är som bäst men också för att det är onödigt varmt på dagen. Några mil söderut ligger orten Ai-Ais vilket med ett klickljud före de bägge orden betyder Hot-hot. Här blir det femtio grader varmt på sommaren men i oktober är det ännu vår och inte mer än fyrtio grader…

 

Efter Fish River åker vi vidare mot Namib Rand National Park och nu blir det glesbygd på riktigt. Dagens sträcka är cirka femtio mil på raka grusvägar och de sista tjugo milen möter vi kanske tre-fyra andra bilar och förmodligen är de på väg mot ungefär samma ställen som vi. Det bor egentligen inga människor i den här delen av öknen och det har aldrig gjort det tidigare heller. Det är först nu på senare år som en och annan flyttar hit för att främst leva på turism.

Namib Rand

Vi tar in på det lyxiga Wolwedans, mitt inne i Namib Rand National park. Lodgen är så ekologisk som möjligt med solkraftsförsörjning och minsta möjliga påverkan på miljön. Uppe på en liten kulle mellan bergen och med utsikt över något man kan kalla för stäppen ligger ett dussin tält som man knappast behöver lämna alls. Vildmarken kommer direkt till en, och från tältverandan växlar utsikten med ljuset och med olika djur som passerar, mestadels oryx, en antilop som är väl anpassad för ökenklimat.

 

 

Färgerna är ibland helt overkliga men det är inte jag som har kladdat med färgkritor på bilderna även om jag själv i efterhand undrar om det var på riktigt. Sanden är mycket röd och solljuset hjälper till att skapa extrema scenerier att häpna över.

 

Namibia blev självständigt först 1990 från Sydafrika, när SWAPOs kamp efter decennier kunde ge frukt.

 

Efter självständigheten valde man engelska som landets officiella språk efter att landet har varit under olika regimer och språk under lång tid. Afrikaans och även tyska var dessförinnan officiella språk och dessutom talas ett antal bantuspråk varför få har engelska som modersmål men det sågs som ett neutralt val inför framtiden.

 

Fram till första världskriget var Namibia, eller snarare Tyska Sydvästafrika en tysk koloni.

 

Historien om tyskarna som kolonisatörer förskräcker. Vid Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget gick man tillbaka till första världskriget för att försöka förstå nazismens bakgrund men det finns de som tycker att man hade behövt gå lite längre tillbaka i historien för att hitta embryon till det som komma skulle.

 

 

 

Efter två nätter i tält är det dags att åka till det berömda Sossusvlei med sina höga och röda sanddyner. En ovanligt kort etapp tar oss först till hotellet Le Mirage. Mitt i öknen ligger något som ser ut som en leksaksborg helt ensam. Själva nationalparken med Sossusvlei ligger ytterligare några mil bort.

 

 

 

På 1880-talet blev trycket på rikskansler Bismarck för stort när både allmänheten och starka lobbyister krävde att det stora, starka och nyligen enade Tyskland också skulle skaffa sig kolonier liksom flera andra europeiska nationer. Öst- och Västafrika var det som återstod för Tyskland eftersom de var sent in i matchen.

 

 

 

Märkligt hotell med märklig service. Jag har egentligen inte så mycket emot att bli utsatt för tafatt personal som inte klarar av att reda ut det enklaste av det enkla. Det blir ofta till skojiga minnen när man för en stund känner sig förflyttad till Fawlty Towers men när de själva anser sig leverera den högsta lyxen och också tar betalt för det, eller ännu mer än så är det inte kul längre. Det smakar helt enkelt lite för illa att betala en mindre förmögenhet till en pajas.

 

Men utsikten från rummet senare på kvällen var inte så pjåkig här heller, vilket väger upp det mesta.

Sossusvlei

Eftersom vi var tidiga åkte vi vidare och in till Sossusvlei. Vid entrén möttes vi av turister som åkte i bussar utan AC och jag tyckte de såg lite slitna ut. Rödmosiga, svettiga och alla med vattenflaskor strömmar pustande ut från bussarna vid bensinmacken. En termometer där visade på fyrtiosex grader vilket fick duga som förklaring. När vi kom fram till Dune 45, den första av de större sanddynorna i Sossusvlei var vi helt ensamma där.

 

 

 

Vinden piskade upp sand som stack rakt igenom kläderna och sanddynorna såg helt orörda ut, trots att vi visste att folk nyss hade vandrat uppför kullen. Det verkar som att naturen återställer människans fotspår på daglig basis genom att blåsa upp sand under eftermiddagarna.

 

 

 

Nu är det betydligt mer turister här vilka ska ta sig upp på sanddynorna, liksom vi. Trots det otillgängliga läget är nationalparken en turistattraktion och på kort tid ser vi fler människor än vad vi har gjort under flera dagar på vägarna.

 

 

Dagen efter åkte vi med en guide tidigt på morgonen, dock inte så tidigt som vi ville. Parken öppnar inte förrän halv sju vilket är för sent för den som vill uppleva de långa skuggorna när solen står lågt men en fördel är det ändå på morgonen när det ännu inte har börjat blåsa eller har blivit olidligt varmt. Det var till och med överaskande kallt att åka öppen bil genom öknen på morgonen.

 

 

Vi följer strömmen upp på toppen av Dune 45. Knappt 200 meter bestigs utan några större bekymmer på morgonkvisten.

 

 

Lite längre in i parken ligger själva Sossusvlei.

 

Big Daddy är med sina drygt trehundra meter världens högsta sanddyn och vi går halvvägs upp på den långa sandkammen(?) för att få utsikt över Deadvlei, den döda skogen som stå kvar i sanden.

 

Det har inte regnat alls i Sossusvlei de senaste fyra åren. Dock kan det komma lite vatten rinnande från en flod som ibland svämmar över efter regnperioden längre österut. För ungefär 700 år sedan hände just detta tillräckligt ofta över en period för att en liten skog skulle kunna få fäste och växa upp. När översvämningarna senare upphörde dog träden, blev stående kvar i hettan och det utan att ruttna på grund av den extrema torkan.

 

Många av träden står kvar än idag, svarta efter hundratals år av grillning i solen. Det vita underlaget är bara torkad lera, inte salt som annars finns i andra områden i Namibia och södra Afrika.

 

 

Fler bilder från Sossusvlei här »»

 

Efter en vecka i öknen är det dags för en längre bilfärd genom Namiböknen och ända ut till havet och det ges ytterligare lite tid åt att fundera över den historiskt absurda idén om européers rätt, eller till och med plikt att befästa länder runt om i världen, vilket för drygt hundra år sedan var en självklarhet.

 

I det som då kallades för Tyska Sydvästafrika gick koloniseringen långsamt eftersom Tyskland trots allt inte lade särskilt stora resurser för det stora uppdraget. Efter flera år, först 1904 utvecklades det till ett regelrätt krig, främst mot två folkslag Nama och Herero vilka systematiskt utsattes för folkmord. Härförare på plats uttalade att Hereroerna skulle utplånas och gjorde sitt bästa för att genomföra detta men lyckades inte till fullo varför han till slut fick kallas hem igen.

 

Koncentrationsläger var ingen tysk uppfinning och hade långt tidigare använts av andra kolonisatörer men i Lüderitz på södra Namibkusten upprättade den tyska ockupationsmakten något som skulle kunna kallas för ett förintelseläger.

 

Herero ansågs vara starka och hade därför ett ekonomiskt värde medan Namaer ansågs vara mindre rustade för kroppsarbete. Dessutom hade Nama varit mycket skickliga som gerillakrigare och därför farliga för kolonisatörerna varför de sattes i arbetsläger på Hajön i Lüderitz utan tillräckligt med mat och skydd mot de kalla havsvindarna till dess att de dog, vilket också skedde på kort tid för de flesta som råkade ut för detta. Under den här tiden i Namibia i början av nittonhundratalet återfinns en rad med uttryck som vi idag sätter i samband med nazism.

En anledning till koloniseringen i slutet av 1800- och i början av 1900-talet var att den tyska bonden ansågs behöva lebensraum, vilket man kunde få genom att ”förtyska” delar av Afrika. I Europa agiterade man helt öppet för att de högt stående raserna hade rätt, eller till och med en plikt att förslava de man ansåg vara lägre stående.

 

Den första tyska kommissarien på plats i Tyska Sydvästafrika hette Heinrich Göring, far till Hermann.

 

Till och med brunskjortorna kommer från Namibia, eller åtminstone från tyska trupper i Afrika. Franz von Epp hade bland annat deltagit i utrotningsförsöken av Hereroerna och kunde hjälpa Ernst Röhm och Hitler med att få fram uniformer till SA på trettiotalet. De bruna skjortorna hade använts av tyskarna som en sorts savann-färgad uniform i Afrika och kunde med Epps kontakter köpas in till SA från ett överskottslager.

 

Riktigt ruggigt, det kryper i en och det är till och med svårt att förstå hur samhället idag kan hantera sin historia och under fredliga förhållande leva sida vid sida, funderar vi på när vi rullar in i Walvis Bay, en av Afrikas största djuphamnar.

 

Kusten syns inte från den platta öknen ens när vi kommer helt nära. Det är bara hamnkranarnas silhuetter som avslöjar var havet börjar och öknen slutar. Först när vi har åkt igenom staden och rundat en restaurang, kombinerad med fiskeklubb och båtramp möts vi av väldigt mycket vatten som omväxling till veckans sand.

 

 

Kylan som slår emot oss är uppfriskande. När vi senast stängde billdörrarna var det drygt fyrtio grader medan det knappast kan vara mer än dryga femton i Walvis Bays kalla atlantvindar. Hela kusten har ett eget mikroklimat eftersom de kalla strömmarna också för med sig kall luft en bit över land. Oftast ligger också dimman längs hela kusten vilket sammantaget gör det att det blir kallt, rått och fuktigt.

 

Swakpomund

 

Några mil norr om Walvis Bay ligger Swakopmund där vi ska tillbringa hela tre nätter. Utsikten från hotellrummet är något lite annorlunda jämfört med de senaste dagarna.

 

Efter första världskriget fick Sydafrika ett FN-mandat (NF på den tiden) att förvalta Sydvästafrika vilket mottogs med lättnad av befolkningen men redan då hade de första hörnstenarna börjat sättas till apartheid varför en befogad oro för det nya styret ändå fanns där. Efter andra världskriget tog Sydafrika steget fullt ut och annekterade nuvarande Namibia. FN motsatte sig detta men det dröjde ändå till 1990 innan landet kunde bli fritt.

 

Idag, och förmodligen sedan många år är Swakopmund en utpräglad semesterort bland annat för många sydafrikaner, i synnerhet över jul och nyår då det faktiskt kan vara 25 grader varmt i luften och badbart för de tuffaste.

 

Badar gör man annars i poolen och det finns gott om andra aktiviteter i området för fiske, ökenkörning med diverse fordon, flyg, surf och vad du vill. Men först och främst upplever vi den lilla staden som väldigt tysk. Att ett köpcenter heter Stadtmitte är inget undantag. Gatunamnen heter gärna något übertyskt med avslutande ”street”, sällan ”strasse” som kanske kan förväntas. Visserligen går man lätt bort sig och tror att många namn på afrikaans även är tyska. Den hejdlösa språkblandningen blir en attraktion i sig och när vi hamnar på ett schweiziskt konditori där alla vill prata tyska med oss är mixen komplett.

 

 

Man kan också åka hit för att fira sitt silverbröllop men det kryllar inte av svenskar som har kommit på samma lysande idé som vi.

 

 

Den ekonomiska tillväxten i Namibia har legat på höga nivåer de senaste åren men de ekonomiska klyftorna är mycket stora och de fattigaste har inte kunnat dra nytta av landets förhållandevis goda utveckling.

 

Drygt 25 % befinner sig under fattigdomsgränsen vilket också matchar arbetslöshetssiffran. HIV har slagit hårt och den förväntade medellivslängden är knappa femtio år så det ser inte enbart ljust ut för ett av Afrikas rikaste länder, vare sig i statistiken eller i verkligheten.

 

 

En flygtur över Swakopmund med omnejd avslöjar dock en differentierad boendestandard i fallande skala. Från de överdrivet flotta sommarbostäderna vid stranden och det smarta city blir först till enklare hyreshus längre ut, vilket snart övergår i ett större område med mycket enkla hus vilka i sin tur kantas av sjaskiga plåtskul allra längst ut vid flygplatsen där bara öknen fortsätter. Jag antar att det är just så det ser ut på fler håll runt om i Namibia.

När man som vi åker runt från den ena lyxiga lodgen till den andra och knappt umgås med någon annan än ett fåtal turister och servitörer på restaurangen är det inte lätt att få grepp om ”hur det verkligen är”. Jag har till och med svårt att se hur folk i allmänhet bor. Det sistnämnda kan ju bero på att det inte bor så många människor överhuvudtaget i regionerna vi passerade men när vi väl stannade till i städer och mindre byar är det extremt välordnat med afrikanska mått mätt.

 

Rent och snyggt, målade hus längs huvudgatorna, fungerande toaletter på bensinmacken, färre tiggare än hemma och en känsla av att det är lugnt och fint. Men visst är de sedvanliga gängen där, de som hänger runt utan något annat mål än att just kunna få sig ett mål på ett eller annat sätt och deras bostäder är knappast målade i bjärta färger enligt tysk småstadsstandard.

 

Flygturen gav andra vyer också. Vi passerade bland annat det mer än 2500 meter höga Brandberg (afrikaans, inte tyska), flög över öknen och följde Ugab rivers torra flodbädd innan vi når den egentliga Skelettkusten.

Innan tyskarna kom till Sydvästafrika, i slutet av 1700-talet funderade engelsmännen på om de kanske skulle anlägga sig en liten straffkoloni på nuvarande namibiska kusten. Spejare skickades ut men kunde bara rapportera att det skulle vara liktydigt med dödsstraff om man skickade iväg straffångar till den eländiga kusten med sina kalla dimbankar som mötte en karg öken utan någonting där som gav möjlighet till liv överhudtaget. Utöver fem-sex mindre orter finns det än idag inte så mycket annat än fartygsvrak, sälar och sand längs den 150 mil långa kusten.

 

Istället för Västafrika valde engelsmännen att etablera en straffkoloni Botany Bay, Australien med känt resultat.

 

 

Ännu tidigare, redan på 1400-talet passerade portugiser. De satte ner några rejäla stenar i sanden bland alla sälarna i Cape Cross, några mil norr om nuvarande Swakopmund för att markera sin äganderätt och åkte hem igen. Stenen skulle stå i fyrahundra år innan tyskarna tog ner den. Mer frekventerad än så var inte kusten.

 

 

 

 

Det kan låta en smula exotiskt att åka runt i bil under ett par veckor i Namibia. Det är det nog också men vi är ingalunda ensamma om detta. Bilturen är hyggligt avvägd med rimliga sträckor under färddagarna för att hinna göra något på vägen eller när man väl kommer fram på kvällarna. Som av en händelse passerar vår runda några av Namibias större attraktioner.

 

 

 

Även om vi inte besväras av något som ens kan liknas vid bilköer under färden genom landsbygden visar det sig snart att ”många” turister åker samma väg som vi. Redan vid andra boendet känner vi igen personer från vårt första boende, vid det tredje tillkommer ytterligare någon från det första och så vidare. Vid vår sista middag i Swakopmund före avfärden tillbaka till Windhoek hamnar våra tältgrannar från Wolvedans vid bordet bredvid. Trots att vi har lagt upp turen någorlunda själva (med benäget bistånd av Sydafrikaresor) och åker på egen hand i över 250 mil blir turistandet i Namibia till en mycket liten värld.

 

Hon som syns här på bilden, längst ut på Jetty känner jag dock sedan tidigare.

Överlag kan vi konstatera att Namibia har levererat storartade upplevelser, och då har vi inte ens besökt den största attraktionen av dem alla: Etoscha National Park som lär tillhöra topp fem av Afrikas safarianläggningar med sin unika saltöken.

 

Möjligen kan man tycka att jag har levererat en överandel historiskt elände i ovanstående men det beror nog mest på vad som har varit min senaste input. Hade jag istället råkat välja att ta del av något om de endemiska ökendjuren som under årmiljoner har kunnat anpassa sig till det extrema klimatet i Namiböknen kanske texten hade varit marinerad av ormar som krälar på tvären i den heta ökensanden och dansande spindlar som kan hoppa ur sitt bo och rulla ifrån sina fiender längs sanddynerna.

 

Föresten. I det här hålet i sanden, någonstans i Namib Rand bor det en Dancing White Lady Spider...