Swakopmund

 

 

Swakopmund var vid förra sekelskiftet den viktiga förbindelsen med omvärlden och Sydvästafrika.

 

Idag är det Walwis Bay, fyra mil söderut som är den stora och betydande hamnen men kännemärket för Swakop (som vi brukar säga) är fortfarande Jetty som visserligen uppfördes 1905 men är renoverad långt senare och är i betydligt bättre skick än vad den skämtsamma barägaren påstår.

 

 

Längst ut på piren kan man få sig ett gratinerat ostron, lite bubbel och njuta av solnedgången som kontrast till aktiviteterna som Jetty är byggd för, det vill säga lossning av fartygslaster i den höga sjön på någorlunda avstånd från den besvärliga stranden.

 

Längs den drygt 150 mil långa kusten bor det inte många människor. Förutom Swakop och Walwis finns det bara fyra-fem orter till. Annars ser det ut som här, enbart sand i fem till femton mil inåt land och ända ner till havet.

 

 

 

Tillbaka till Swakopmund för ytterligare en kväll vid Jetty.

 

 

 

 

 

Måne över Swakop i solnedgången

 

 

 

Swakopmund är mycket välordnat, snyggt och putsat på en nivå som knappast ger en omedelbar känsla av Afrika.

 

Granne med vårt hotell är en plats allokerad för fiskrensning. Här kommer sportfiskarna förbi med bilarna, gärna med båten på trailer för att rensa fisk och spola av prylarna från sand och smuts. Välordnat som sagt.

 

När peilkanen har fått lite mat från fiskrensningsstationen sätter den sig på en lyktstolpe utanför vårt hotellrum. Tydliga indikationer pekar mot att det inte är första gången.

 

Mera välordnat. Här blir det väl lite konstigt när man får simma på egen risk samtidigt som det inte är tillåtet att simma. Nåväl, det är i alla fall kristallklart att hubbly bubbly inte får förekomma på stranden.

 

Semesterstadens målgrupp blir tydlig framåt kvällen då det är ganska ensamt på gatorna, även inne i city.

 

Skarven simmar och flyger oavsett förbudsskyltar.

 

Den dimhöljda kusten heter verkligen Skelettkusten och namnet påstås komma från alla skeppsbrott som har skett längs kusten med hårda vindar och många grynnor. De som har överlevt och tagit sig i land är ändå dömda. När sjömännen har försökt att ta sig inåt land har de törstat ihjäl innan de lyckas ta sig igenom öknen och snart blivit till skelett.

 

En annan teori till namnet är lite äldre och i mina öron troligare. Även om det egentligen aldrig har bott människor i området har ändå nomader och Bushmen (San, eller San Bushmen är ett folkslag) understundom tagit sig fram till kusten och gång efter annan konstaterat att det inte fanns så mycket att hämta där. Där fanns det bara skelett efter valar och sälar.

 

Trots torkan finns det floder genom Namib. De flesta är uttorkade under större delen av året men när det regnar någonstans österut fylls floderna upp årligen om man har tur. Längs dessa floder kan lite grönt överleva hela året både på säsongens vatten men också med hjälp av grundvatten som ligger grundare längs flodfåran.

 

 

 

I ett litet plan flyger vi en runda norrut från Swakopmund över en del av Skelettkusten och öknen.

Namibias högsta bergstopp verkar vårt lilla plan inte kunna ta sig över men vi tar en sväng runt och över några av småtopparna.

 

Brandberg sträcker sig drygt 2 500 meter över havet

 

Spitzkoppe är betydligt lägre men lite roligare när den plötsligt sticker upp ur en i övrigt platt öken.

 

Strax bredvid har vi såklart Little Spitzkoppe. Kleine Spitzkoppe heter den bara på tyska.

 

Vi följer den slingrade dalen för Ugab river som just nu är snustorr.

 

När vattnet väl kommer går det fort. Tidigare översvämningar syns tydligt från ovan.

 

Floden används av diverse fordon under torrperioden och här har någon byggt ett staket kring en liten stuga eller liknande på flodbotten.

 

Vi flyger lågt längs floden och har mäktiga berg vid sidan av oss.

Swakopmund och Skelettkusten