Sudan

Bokslut Sudan

Jag lämnar Khartoum med det sedvanliga 03:20-flyget den 10 januari 2015. Efter tre passkontroller ställer jag mig snällt i kön till gaten, den som enbart är för herrar såklart, medan damerna går i sin kö. Någonting har jag i alla fall lärt mig efter några besök här. I själva gaten sker en fjärde kontroll av passet då jag också får den intrikata frågan om jag har några kontanter med mig. -Sudanesiska pund eller US dollar? -Javisst, självklart har jag kontanter men givetvis inga SDG (icke tillåtet att föra ut ur landet). -Hur många dollar? -Well, ett par, tre hundra. Vid det här laget hade jag nyss kommit ihåg att jag hade glömt att tömma plånboken på SDG vilket jag tycks dölja duktigt eftersom passpolisen med en misstänksam min ändå lät mig passera, utan att jag behövde klä något i bevis.

För ett år sedan utsåg en brittisk diplomat Khartoum till världens sämsta internationella flygplats, inte minst utifrån servicenivån. Jag har inte hans breda erfarenhet men kan ändå konstatera att det inte existerar någon sorts servicenivå överhuvudtaget. I fullständig avsaknad av avgående/ ankommande-skyltar känns det inte ens som en flygplats. För att hitta till rätt lucka vid incheckningsdisken går man i första hand efter färgen på personalens huvudsjalar. Om de matchar flygbolagets färger indikerar det vilken kö jag ska stå i. Men det som bekymrar mig mest är alla dessa kontroller var tionde meter. Det känns i hela kroppen att de inte fungerar trots sammanbitna miner och tuff attityd. Om det vore effektivt, varför krävs då tre kontroller av samma sak?

Nå, det kan mycket väl vara sista gången jag lämnar Khartoum, av den enkla anledningen att jag kanske inte anländer hit igen, bara för att ta det i rätt ordning. Kerstin lämnar jobbet här inom ett halvår och besöksreor framöver lär gå i en helt annan riktning.

 

Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag är klar med Sudan. Förutom att öknen, Nilen och fredagarna hos Dervischerna alltid lockar återstår det några platser på listan i detta enorma land som jag fortfarande är sugen på att besöka, så vem vet när och om jag hälsar på hos passpoliserna, arkeologipoliserna, diplomatpoliserna och polispoliserna igen.

Sudan har också en speciell charm. Ingenting är direkt lättillgängligt eller ens särskilt begripligt men det är ändå något där som greppar tag i en. Framförallt är människorna väldigt glada, trevliga och tillmötesgående, i synnerhet över att en västerlänning plötsligt dyker upp i ett sammanhang där de inte brukar vara. På gatorna möts man ideligen av ett ”Welcome to Sudan!” Mängder av personer kommer spontant fram och vill skaka hand med ett ”how are you?” men det är väldigt sällan som det går att förlänga någon relation efter detta, främst för att vi inte kan varandras språk. Min arabiska inskränker sig till att kunna hacka fram några siffror från waheed till alf (ett till tusen) men Sudan är ändå en före detta brittisk koloni och lite engelska borde rimligen kunna finnas här. Nja, för cirka fyrtio år sedan bannlystes engelskautbildning i skolorna vilket innebär att få kan formulera mer än hälsningsfraser.

Idag tycks det mestadels vara ett fåtal yngre med utökad utbildning som behärskar engelska men även de som är tillräckligt gamla för att ha varit med på tiden före utbildningsstoppet, vilket i sin tur kan ge en och annan överraskning. Flera gånger har äldre män kommit fram till mig på gatan bara för att ge mig en rejäl folkbildning med långa monologer angående skilda ämnen, i mina öron dessutom perfekt engelska. Sudans förträfflighet som samhälle är ett vanligt exempel men motsatsen har också förekommit. Västerlänningars behov av att förstå Sudans själ har varit på tapeten, vilket givetvis triggar mig till att att förlänga lektionen så att jag kan få en hint av magistern hur jag ska gå till väga men exakt då tar lektionen slut och föreläsaren försvinner runt närmaste hörn.

Sådant beteende ställer frågor jag har svårt att släppa. Jag känner mig som någon sorts Michael Caine i en gammal spionfilm och får lust att springa efter mannen i gränden för att få veta mer om detta okända. Men fullt så spännande blir det aldrig. Däremot hänger sådana oavslutade möten kvar i bakhuvudet och bidrar tillsammans med allt annat obegripligt till känslan att det finns mer att upptäcka.

 

 

Jag kan mycket väl komma att återvända till Sudan igen men fram till dess får ovanstående utgöra bokslut över mina tre korta besök i Nubiernas, Dervischernas och många andras land.