Nilen

Nilen

 

Tuti Island

Enligt min ringa uppfattning är det vid Tuti Islands norra udde som själva Al-Mogran sker varför Jonny och jag ger oss ut på en expedition tidigare samma dag. Ön är ganska stor, kanske en halvmil lång, ett par kilometer bred på mitten och enligt kartan ska det finnas ett fåtal vägar och mestadels grönområden. Från det livliga Khartoum, just vid Hotel Corinthia går bron över till Tuti. Bron är bred som en motorväg men väl uppe på Tuti Bridge avtar den livliga trafiken och under minuten åker vi från en högljudd storstad med konstanta köer och rusningstrafik till en liten, dammig landsortsby. Besynnerlig och omedelbar förvandling av miljön. Vi ska rakt över ön och missar givetvis vägen som går runt den lilla byn och kämpar oss igenom gränder, på sina ställen bara aningen bredare än bilen. Grusvägar, låga och enkla hus, trånga gränder och småbutiker gör det riktigt mysigt. Åsnekärror finns också i Khartoum också men det verkar vara härifrån de kommer. På många sätt känns det som att färdas tillbaka i tiden bara genom att åka över bron.

 

Till slut hittar vi ut från byn och tar oss vidare på en allt sämre grusväg mot nordspetsen. När hålen i vägen blir för djupa ställer vi bilen och går den sista biten. Vi börjar med att gå vilse och hamnar hos ett gäng som är upptagna med att bygga något. De ropar på oss och vill jättegärna prata massor med oss, dessvärre enbart på arabiska. Efter en stunds förvirring lyckas vi returnera ett ”tamam” vid rätt ögonblick. De blir överförtjusta över att vi kan säga ”okej” på deras språk och gänget fullständigt exploderar i en orgie av taman. Efter 820 tamam och en fotosejour lämnar vi dem och går åt rätt håll den här gången.

 

Vi går över några åkrar utan att se fler människor, däremot hästar, kor, getter och en gigantisk häger som med nöd och näppe orkade flyga över Nilen. Efter en stund når vi fram till udden och där på den yttersta spetsen av udden sitter två killar och fiskar, mitt i fåran där de två floderna möts. Strömmen och gränsen mellan de två floderna syns tydligt i uddens förlängning så långt man kan se men någon kyss framträdde inte heller här. Vi är lite sena eftersom kyss-säsongen uppträder tydligast när det är högvatten i Blue Nile så vi får nöja oss med detta men Tuti island är värd flera besök.

 

Jonny tar seden dit han kommer och traskar omkring i sin jellabiya, perfekt plagg för temperaturer över 35 grader. Det verkar inte som att folk i allmänhet reagerar just på att en ”khawaia” använder dressen. Annars är det ett ständigt hälsande och ropande efter oss ickesudaneser på gatorna. Vi sticker ut rejält i brist på västerlänningar eller turister i övrigt. Folk är vänliga och glada att se oss, stannar gärna och hälsar oss välkomna till Sudan. Bilar tutar på oss, människor skrattar över vår blotta existens men inget eller åtminstone sällan något ovänligt. Under min förra tripp i april upplevde jag inte alls det här. Då föreföll jag vara helt osynlig för andra när jag gick omkring på gatorna vilket faktiskt var än mer märkligt.

 

 

Men som sagt, Jonnys kostym verkar inte trigga något extra men för mig ser det ut som ett skivomslag från sjuttiotalet när han stegar in på Star Box(!) för att ta sig en kaffeglass.

 

 

Vägen mot Al-Mogran är inte så välskyltad men mysig på sitt sätt.

 

 

Nilen skär rakt igenom Khartoum

 

Eller så kan man säga att floden delar upp staden i tre städer, med en ö i mitten. Khartoum är huvudstaden men området består av tre städer.

Förutom Khartoum är det den gamla staden Omdurman och den stora Barhri (Khartoum North). Khartoum ligger omsluten av White Nile i väster och Blue Nile som kommer från öster. Omdurman har White Nile till öster och nedströms, norrut hela den sammanslagna Nilen på samma sida medan Bahri ligger norr om Blue Nile och väster om The Nile.

 

Komplicerat? Det blir värre.

Vid Tuti Islands norra udde rinner de bägge nilarna ihop till The Great Nile men det sker också(!) vid Khartoums nordvästliga udde vilket komplicerar tillvaron för den turist som vill uppleva The Confluence, Al-Mogran eller världens längsta kyss som det kallas för när de två floderna med vitt skilda struktur möts i samma flodfåra utan att sammanblandas förrän efter någon kilometer.

 

Det borde inte vara så svårt att hitta en världsattraktion mitt i en huvudstad men turistnäringen i Sudan har lite kvar att jobba med. Vi bokar en båt som tar oss ut på en kryssning vid solnedgången och chauffören puttrar utan vidare funderingar nedströms, åt motsatt håll såklart. Det var mysigt där också. Längs med Nile street börjar folk vandra ner mot floden på kvällen för en stunds avkoppling och många vinkar glatt åt oss i båten men det är ju ändå Al-Mogran som lockar. Trots vissa språkförbistringar lyckas jag få kaptenen att vända. Tiden var tydligen ett bekymmer men han fick upp bra fart på båten så vi hann ledigt fram till de rejäla strömvirvlarna där White Nile trycker på mot Blue Nile. Mäktigt! Men den långa kyssen framtäder inte med någon tydlighet nu under tiden för lågvatten.

 

På vägen tillbaka passerar vi Hotel Corinthia eller Gaddafi's Egg som det kallas eftersom det är uppfört av Libyen när det begav sig. Det femstjärniga hotellet är tänkt att likna ett segel men på håll går tankarna snarare mot ett påskägg.