Khartoum april 2013

Khartoum 20-27 april 2013

Kerstin har fått nytt jobb på svenska ambassaden i Sudans huvudstad och vi åker ner en vecka för att bekanta oss med staden, och Kerstin med jobbet.

 

 

Vi bor mitt i staden

Tio minuters promenad från ambassaden hos Elisabeth på Street nr 3, och det är också här som Kerstin ska bo framöver.

 

Det är till och med promenadavstånd till flygplatsen (det suddigt långsmala området i kartans mitt), vilken har blivit invävd mellan husen vartefter staden har expenderat.

 

Khartoum är en rejäl stad, eller egentligen tre sammanväxta städer endast åtskilda av broar över Nilen, eller snarare nilarna. Här flyter Blue Nile, från Etiopiens högland ihop med White Nile som i sin tur har sin källa i Victoriasjön och bergen i Uganda.

 

Omdurman är den gamla staden på västra sidan White Nile medan Khartoum North ligger på norra sidan av Blue Nile och tillsammans har de tre städerna ungefär lika många invånare som Sverige.

 

 

Det finns gott om moskéer i kvarteren.

Den närmaste ser vi från takterassen och hör från alla ställen i huset. Böneutropen sker som brukligt fem gånger om dagen och dessutom finns det fler moskéer med samma upptagningsområde vilket gör att utropen överlappar varandra. När den ena är färdig med dagens dont, startar den andra.

 

Ljuden känns som en naturlig del av stadens brus och på kvällen är det riktigt mysigt att sitta vid uteplatsen och lyssna till de olika böneutropen.

 

Det är en smula ljummet i Khartoum.

Staden ligger princip mitt i öknen och den här veckan har sommarvärmen börjat göra sig påmind med 42 grader på dagarna men under maj - juni ska det bli ytterligare lite varmare och det är inte ovanligt att det blir över 50 grader några enstaka dagar under sommaren. Framåt juli kan det komma några regnskurar och temperaturen lär då sjunka till dryga trettio grader ända fram till nästa vår, vilket känns fullt hanterligt.

 

Takterassen är närmast dödligt het på dagarna men kvällarna kan säkert vara fantastiska häruppe.

 

 

Promenader

Första dagen på plats följde jag med till ambassaden och hälsade på personalen men därefter fanns det inte så mycket kvar för mig att göra där, så medan Kerstin skolar in sig på nya jobbet promenerar jag omkring i stan.

 

Vid en första orientering av kartan framstår Khartoum som ett under av struktur och ordning med raka gator enligt ett rutlinjesystem och dessutom är gatorna numrerade så det ska väl inte vara så svårt att hitta här. Redan efter några kvarter i själva verkligheten revideras svårighetsgraden eftersom det inte finns några, åtminstone för mig läsbara skyltar med gatunamn. (lite senare har jag i och för sig hittat några stycken, eller är det en TV-station?).

 

 

Med en karta ständigt under nosen vid varje passage av minsta korsning lär det heller inte vara så knepigt men nu jobbar ju inte jag på det viset, vilket givetvis straffar sig omedelbart. Utan arabiska i baggaget är det också svårt att fråga sig fram så kartan kommer fram allt oftare för att undvika onödiga bomkörningar i dryga fyrtio graders värme.

Sanden och hettan är påfallande.

Sanden blåser ständigt in med vindarna från öknen och lägger sig ungefär som snösträngar på vägarna så att det blir svårt att avgöra var den asfalterade vägen börjar och slutar.

 

Hettan kräver ständig påfyllning av vatten vilket flera fastighetsägare tycks ställa upp med. Lite varstans kan man hitta publika vattenslangar, kranar och till och med snygga, väl fastkedjade muggar.

 

 

 

 

 

Hur är det att som utlänning vistas

i Sudan och Khartoum?

Svaret är: Helt säkert och samtidigt fullständigt opålitligt.

 

Enligt expertisen kan vem som helst gå omkring var som helst och när som helst på dygnet i Khartoum utan att riskera något för sin egen säkerhet. Möjligen något överdrivet, en sådan försäkran gäller inte många andra storstäder men faktum är att rånförsök eller andra överfall knappast förekommer överhuvudtaget. Att resa runt i landet ska heller inte behöva innebära några säkerhetsproblem. Det viktigaste är att ha duktigt med vatten och bensin med sig eftersom det kan vara långa sträckor utan påfyllningsmöjligheter i kombination med ganska så varma dagar.

 

Att UD avråder från resor till Sudan beror på den andra faktorn; osäkerheten. Runt om i landet uppstår det från tid till annan plötsliga och svårförutsedda konflikter. Där det var lugnt igår kan det vara krig i morgon och så vidare. Plötsliga utbrott kan brisera även i Khartoum. Tysklands ambassad attackerades och brändes ner i höstas av några busslaster med okända män. Efter en stunds härjningar återvände männen med bussarna... och annars är det lugnt.

 

Förklaringen till attacken anses möjligen, kanske bero på att en tysk dagstidning nyligen hade beslutat att publicera Mohammed-teckningar.

 

Själv startade jag redan andra dagen upp en fin gammal tradition genom att på egen hand gå fullständigt vilse (en kort stund bara såklart). Visserligen var det mitt på dagen men min frustration torde normalt ha lockat fram hajar från avlägsna vatten vilket verkligen inte skedde här. Det var knappast någon som brydde sig om den svärande västerlänningen som sparkade sig fram i gruset.

 

Kalifens hus?

Nä det här är Mahdis tomb.

 

I slutet av 1800-talet körde Mahadisterna ut engelsmännen ur Khartoum och tog makten i Sudan. Mohammed Ahmed som hade startat rörelsen och utropat sig själv till "Mahdi" dog straxt efteråt och då steg Khalifa Abdullah fram som efterträdare i Mahdist-rörelsen.

 

Kalifen var sugen på expansion, satte igång att bygga upp landet, återinförde den lukurativa slavmarknaden i Omdurman och försökte faktiskt invadera Egypten och Etiopien utan att lyckas något vidare.

 

Efter drygt tio år hade England tröttnat och dessutom började andra kolonisatörer röra på sig. Kung Leopold av Belgien planerade att införliva lite av Sudan i Congo och fransmännen hade en pågående expedition söderöver. 1898 återintog England-Egypten Odurman. 10000 sudaneser dog i slaget men bara en handfull britter. Mahdis tomb revs ner men återuppbyggdes femtio år senare av britterna.

 

Kalifen har sitt hus mitt emot Mahdi på andra sidan gatan.

 

 

 

Jazzkväll i parken är utannonserat

Det var snarare ett coverband som framförde gamla amerikanska dängor. Ljudet var uselt, tekniken likaså men inlevelse och reaktionen från publiken var fenomenal.

 

Det är med nöd tillåtet att framföra dylik musik och det finns knappast många forum för rock, pop eller jazz varför det var uppenbart att det var en stor kväll för bandet och många i publiken. När de spelade "What a wonderful world" hände verkligen någonting och en upptempolåt senare uppmanades publiken att ställa sig upp. Några springer fram till scenen och dansar, andra far omkring mellan stolarna med illa dold förtjusning utan att riktigt veta vad de ska ta sig till. Det påminde delvis om ett mellanstadie-disko men här är det en underliggande känsla av att vad många vill, utan att riktigt kunna, eller snarare få tillstånd till av regim och rådande kultur. Efter låten återgick ordningen till det mer avvaktande men känslan av att det bubblade och kokade i publiken var slående. Märklig och stor upplevelse.

 

Isolerat

 

USA har sedan länge ett valutaembargo över Sudan som medför allehanda bekymmer. Förutom att det är omöjligt att betala med utländska kort och att besökare måste ha med sig hela reskassan i kontanter (helst dollar, lustigt nog) finns det heller inga amerikanska aktörer här. Åtminstone inte i egen hög person, deras varor kommer hit ändå och då oftast via Saudi om jag har förstått det rätt.

 

 

Koncept

 

I det fåtalet butiker som vänder sig mot den utländska målgruppen finns allt det som man normalt hittar i världens alla supermarkets.

 

Amerikanska snabbmatskedjor finns dock inte här men uppenbarligen har sudanesiska affärsmän fått lite inspiration från utlandet. Förutom Lucky Meal kan man också hitta Sub Day som marknadsför sig med en logga förvillande lik en i våra trakter mera känd sådan med nästan samma namn.

 

Och vad sägs om IFC, Ivory Fried Chicken?

 

Fotografering,

är för utlänningar inte tillåtet i Sudan.

Men den som ansöker om ett tillstånd kan få plåta det mesta som inte äventyrar rikets säkerhet eller något annat som visar upp landet på ett ofördelaktigt sätt.

 

Det vill säga att tiggeri, slum och militära byggnader icke kommer att förekomma på denna sida eftersom den stolta tillstånds-innehavaren då kan komma att bli av med licensen.

 

 

Mänskliga rättigheter.

Sudans regim är minst sagt kontroversiell och landet har en lång rad med konflikter bakom sig och även några som ännu pågår. Våldet i Darfur sticker ut och internationella domstolen i Haag har åtalat presidenten i hans frånvaro för medverkan till folkmord. Mänskilga rättigheter är på ungefär samma nivå idag som det alltid tycks ha varit under Sudans flertusenåriga historia, vilket innebär att det inte på långa vägar är i närheten av skuggan av en tillräcklig nivå.

 

Inte ens slaveriet tycks vara avskaffat.

Khartoum hade i mitten av artonhundratalet världens största slavhandel som stängdes 1854 men återuppstod och fortsatte länge på andra håll i landet. I samband med flera konflikter under slutet av nittonhundratalet har det återigen rapporterats om kidnappningar och än idag lever familjer separerade som en konsekvens av slavlikande handel, krig, kidnappningar och elände.

 

Jag kan inte ge mig in i vare sig analyser eller redogörelser eftersom området är alldeles för omfattande men vill ändå beskriva att problematiken inte är okänd när jag storögd traskar omkring på gatorna i det, å ena sidan mäktigt multietniska landet som å andra sidan är stenhårt styrt och likriktat.

 

I juli 2011 delades Afrikas, till ytan största land i två.

Norr och Syd har varit i krig eller konflikt sedan självständigheten på femtiotalet. Ett fördrag från 2005 aktualiserades 2011 och numera är det som sagt två självständiga stater. Konflikterna är inte över för det. Bland annat har Syd 70 % av oljetillgångarna medan Norr har alla raffinaderier och all olja från Syd måste passera Norr... så eländet verkar fortsätta.

 

 

Sudans flagga:

 

 

Sydsudans flagga:

Khartoums snyggaste trädgård.

 

 

Fredag

Det är helg, motsvarande lördag och söndag samtidigt och dessutom veckans sista dag för vårt besök i Khartoum och vi missar dessvärre det som antas vara riktigt sevärt. Aktiviteter för nästa besök är redan bokade. Omdurmans marknad, the whirling dervishes, nubiska brottningen och inte minst; världens längsta kyss.

 

Vid Tuti Islands norra udde flyter Blue Nile ihop med White Nile. Vattnet i floderna har helt skilda strukturer varför de liksom flyter bredvid varandra i samma flodfåra länge, länge innan de slutligen blandas ihop till den stora Nilen som tuffar vidare till Ciaro och Medelhavet.

 

Nu är det lågvatten och svårt att åtminstone på håll urskilja någon kyss överhuvudtaget och man får nog vänta in sommarens regn i Etiopien för att få se när Blue Nile stiger och kysser White Nile.