Dagsnoteringar

 

Julafton 2014

 

Kerstin och jag har infört en ny tradition, att fira jul i Sudan. Två gånger i rad är väl vad som krävs för att etablera en tradition och nu är Kerstin inne på sitt andra år som anställd på svenska ambassaden i Khartoum och det är andra julen jag åker hit under julledigheten.

 

Den här gången firas själva juldagarna i Karima och vi far iväg tidigt på julaftons morgon för att ta oss 40 mil norrut genom öknen mot Karima och Jebel Barkal i norra delen av Sudan.

 

Det blåser faktiskt lite kallt på morgonen men solen är där som vanligt. Givetvis måste vi fira dagen med en traditionell lussekatt när vi stannar till för rast och fika.

 

 

 

Vägen är oftast rak som det anstår en ökenväg.

 

 

 

 

 

Väl framme måste flaggan visas upp vid foten av Jebel Barkals kobra.

Mer om berget och omgivningarna här »»

 

 

 

 

 

 

Torget i den lilla byn Karima är riktigt mysigt.

Vi stannar till hos en av alla tea-ladys för att dricka kaffe med ingefära, ta det lungt i skuggan, snacka med grabbarna (dock med begränsat resultat) men kanske främst för att ta del av den ädla konsten att överlasta en buss.

Under hela vår fikarast packades bussen med massor av folk, gods , väskor och all möjlig packning. Medan chauffören tog sig en kopp te lastades ett dussintal cementsäckar som passagerarna fick sitta på där det annars inte fanns säten. På taket sitter ungefär lika många som normalt föreskrivs som det totala antalet passagerare i en buss av det snittet.

Föredömligt! De här ekipagen är smidiga att köra om på ökenvägen.

 

Det blir lite hetsigare mot slutet.

 

 

 

 

Annandag Jul 2014

 

 

Fredag är dervischernas dag.

 

 

Att vi har suttit i bilen hela dagen för att ta oss tillbaka till Khartoum är ingen ursäkt. På kvällen måste man helt enkelt åka till Omdurman för att vara med när Sufierna, Dervischerna dansar före fredagsbönen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Brilliant fredagsunderhållning, strax före solnedgången.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gud är förmodligen med oss och alla är glada.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Möjligen med undantag för kvällens ordningsman som ständigt spanar efter eventuella oroshärdar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grönt är Dervischernas färg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ju fler band en Sufier är tillägnad, desto mer upphöjd är bäraren varför det finns anledning att tro att detta är kvällens mest fromma deltagare.

 

 

 

 

 

 

 

Under dansen går en man runt i publiken med ett kärl innehållande rykande kol och rökelse. Det tycks som att han välsignar oss med sin parfymerade rök och de flesta stoppar en liten peng i rökelsemannens bröstficka i gengäld. Röken kompletterar musiken och det visuella. Med stöd av doften får tillställningen en totalupplevelse och blir till ett färdigt paket att ta med sig. Jag minns hur det ser ut och låter på Al Hamid Tomb men det är snarast luktminnet som tar fram känslan av kvällen. Förmodligen väl genomtänkt …och drogfritt såklart.

 

Till slut avstannar allt och bönen ska snart börja.

 

 

 

Måndag den 29 december.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdagen den 30 december.

 

 

Tuti Island är spektakulärt gammaldags med trånga gränder, låga hus, massor av pyttesmå butiker och ett till synes primitivt samhälle där jordbruket dras fram av åsnor och gamla verktyg, inte helt olika de man kan se på museum i Sverige.

 

Mer om Taxi till Tuti här »»

 

 

 

 

 

 

...och kryddor förstås.

 

Emmy hittar en personal shopper som för oss till det bästa Omdurman har att erbjuda.

 

 

 

Köttet handlar vi i affären istället för här på marknaden, även om köttmästaren ser trevlig ut.

 

Omdurmans marknad. Nyårsafton 2014.

 

I kväll ska vi laga mat hemma för en gångs skull och åker därför till marknaden i Omdurman för att köpa lite grönsaker.

 

Nyårsaftons kväll

Några timmar före tolvslaget åker Kerstin på en mottagning i presidentpalatset. En årlig tradition där Omer Al Bashir ger sin syn på Sudan och dess framtid, dessvärre på arabiska så Kerstins rapport efteråt blir en smula knapphändig. Efter talet, vid niosnåret på kvällen bjuder palatset på ett fyrverkeri som vi andra också kan ta del av från balkongen.

 

Sudan firar inte själva nyårsafton men väl Nationaldagen den första januari och festligheterna startar dagen innan, just på nyårsafton och varar till Profetens födelsedag som i år infaller den tredje januari.

 

 

 

 

Khartoum. Fredag 2 januari 2015

 

 

 

Fredagmornar är veckans lugnaste tid på Khartoums gator. De flesta butikerna har stängt, bara ett fåtal människor är på väg till jobbet och den annars hårt trafikerade Africa Road ligger nästan tom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En tuctuc-förare har rast i brist på kunder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men Hummerns ägare gärna vill visa upp sin tuc-tuc...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...och sina kompisar i den samma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Khartoums internationella flygplats ligger mitt i stan, längs med Africa Road på ena sidan och stadsdelen Riyadh på andra sidan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Staden delas upp på mitten av landningsbanorna.

 

 

 

På Riyadhsidan finns en öppen yta lagom stor för att hysa en mindre hjord med getter, eller möjligen en skock med får.

 

Nyårsdagen 2015

 

Kerstin och jag har en lat nyårsdag och knallar ner till Ozone medan ungdomarna ligger sjuka hemma i feber i magelände.

 

Mitt i rondellen bredvid Paradise Hotel(!) ligger Ozone, ett café av västerländskt snitt med meny på engelska och engelskspråkig personal.

 

Hit går expats för att äta lunch, ta en fika eller för en soft fredags-brunch under skuggan från de stora träden (arbetsveckan är från söndag till torsdag, och fredagarna är det som mest liknar västerländska söndagar då mycket är stängt och moskéerna kallar till veckans viktigaste bön) men just idag tycks alla utlänningar vara hemma för att fira jul.

 

Ozone är välfrekventerat och givetvis går även sudaneser hit men detta är ett ställe enbart för välbeställd medelklass som också anammar en kultur som ligger en bit ifrån den traditionellt sudanesiska (åtminstone den arabiska kulturen).

 

Här ser man frapperande många kvinnor utan huvudslöja och med en uppenbart västerländsk modestil som inte förekommer i samma utsträckning på gatan i allmänhet.

 

Visserligen finns verkligen hela mångfalden i Khartoum, av naturliga skäl eftersom Sudan består av många olika kulturer men de som sticker ut från normen har det besvärligt i landet där sharia-förespråkarna ofta har tolkningsföreträde.

 

 

Omgivningarna runt marknaden i Omdurman tillhör de mysigaste kvarteren och det finns alltid möjlighet att en slå sig ner hos närmaste tealady och koppla av en stund med en kopp te, karkade såklart medan gatulivet fortgår.

 

 

 

Karkade (Hibiskus) är typiskt för Sudan. Bland annat gör man te på hibiskusblommorna.

 

Surt och ganska gott. Smaken ligger någonstans mellan lingondricka och svartvinbär.

 

 

 

Marknaden är omfattande och sträcker sig över flera kvarter både under tak, i mindre gallerior och utomhus. Här finns förmodligen allt man kan tänkas behöva, från gamla antikviteter till yngre färskvaror.

 

 

 

..eller en jallabiya i barnstorlek. Kassala-style.

 

 

 

På kvarterskrogen provar vi traditionell husmanskost till lunch.

 

Foul äter alla överallt hela tiden. Jag har tidigare blivit inbjuden till en enkel lunch hos ambassadens vakter som alltid har foul med sig i matlådan men nu provar vi det på en av Omdurmans krogar, som dessutom har en inhyrd kaffe- och tealady.

 

 

Omdurman tredje januari 2015

 

Själva Khartoum är den moderna staden där de offentliga institutionerna ligger vilket kan vara lite småtrist för turisten medan Omdurman å andra sidan är den gamla staden med marknader, torg och folkliv som är lite roligare att besöka och vandra omkring i.

 

 

Foul är en sorts bönröra som bas och till den tillsätter man ofta tomater, spiskummin, olivolja, persilja, lime, chili och vad man har hemma. Recepten varierar stort, vakterna hade rejält med groundnuts i sin foul vilket var kanon men krogens foul liknar mer bruna bönor, dock utan fläsk. Maten äts oftast ur en skål för alla med hjälp av ett sorts pitabröd men vi fick bestick till bordet, troligen som extra tillbehör för de utsocknes.

Det är lätt att skratta åt alla lustiga stavningar.

Vi har säkert sett sju-åtta olika varianter av ”strawberry”, med eller utan vokaler. Transkriberingen från arabiska till engelska verkar gå lite hur som helst. Fullt begripligt om man en stund funderar över hur det skulle vara att själv översätta sin svenska eller engelska meny till arabisk skrift. Misstaget att vända någon krumelur åt fel håll känns inte avlägset. De frekventa felstavningar vi springer på är knappast något annat än att just en eller annan krumelur har hamnat snett eller fallit bort. Vid närmare eftertanke är stavningen kanske inte så pjåkig.

 

Puplic, oouble espresso och strwwbrry är trots allt fullt begripliga i sina sammanhang.

 

Africa Street heter stora gatan som går längs flygplatsen och vidare söderut. Eller så kan den heta Africa Road beroende av vilken karta eller vägskylt man råkar ha till hands. Afriqyya.str dök upp som ett tredje alternativ under morgonpromenaden vilket också tycks vara en helt egen stavning. Det närmaste jag annars kan hitta är Afriqiyah, ett libyskt flygbolag, vilket passar mycket väl bredvid flygplatsen i staden där just Libyen har investerat hårt under en viss diktators guldår.

 

Mannen, vars namn personifierade arabisk transkription under en tid. Kommer du ihåg vad han hette? Javisst det var ju Khadaffi. Nä, var det inte Ghadaffi? Kanske ska det vara enligt den standardarabiska transkriptionen al-Qadhafi eller al-Qadhaafi som ger bättre ljudåtergivning. Ett gott alternativ torde ju annars kunna vara al-Gaddafi, i enlighet med libyskt talspråk.

 

Ett gott råd: Ta det lugnt med en oouble espresso.

 

 

Även Mahdis tomb och Khalifens hus ligger i Omdurman och senare samma kväll firar vi och många andra Profetens födelsedag på torget i närheten av tomben.

 

Mer om firandet här »»

 

 

Nubien 4-5 januari 2015

 

Emmys och Jonnys två sista dagar i Sudan lägger vi på en tempeltur. Med en hyrd bil och chaufför tar vi oss ut till Meroe och dessutom en sväng ut i öknen till förhistoriska platser.

 

Mer om Nubiska tempel här »»

 

 

 

 

Bilden: Lion Temple i Musawwarat es-Sufra.

 

Haboob i Khartoum. 8 januari 2015

 

När det blåser ordentligt kan sanden falla som något som motsvarar rejäla snöfall. Haboob drabbar Sudan regelbundet och en rejäl sådan får trafiken och allt annat att avstanna. Idag var det nära.

 

Det har blåst ordentligt i flera dagar och himlen över Khartoum var inte blå trots att inga moln syns till. Grågul himmel i kombination med att det knastrar i tänderna , bara genom att gå ut på balkongen indikerar att det är skapligt med sand i luften.

 

Den här gången blev inte värre än så men Kerstin har några Haboob-upplevelser när det blir nattsvart mitt på dagen av sand som yr över och genom allt.

Al Sunut Forest. 9 januari

Vid Nilen, nästan mitt i Khartoum ligger en stor våtmark som kallas för AL Sunut. Där är det faktisk grönt och lite lummigt och det är väldigt platt. Det sistnämnda är själva nyckeln. White Nile svämmar över från juli till september och hela området ligger under vatten tre månader varje år. Träden tillhör familjen Sunut-träd som är ovanligt härdiga (även om just det här trädet knappast klarar mer) mot att stå i vatten under lång tid, för att under torrperioden få betydligt mindre av den varan.

 

 

 

 

 

 

 

Det är helt platt och vattennära. Kerstin och jag klev över en liten rännil men när vi skulle tillbaka samma väg bara en kvart senare var rännilen två meter bred. Det verkade som att lite pålandsvind eller liknande ändrade miljön på ett ögonblick.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Massor av fåglar trivs här och så här års gör också Khartoums invånare detsamma. Längs med Nilen är det fullt av tealadys, försäljare av godis och snacks. Bilar står parkerade mellan träden, folk grillar, umgås, fiskar och området är som en enda stor picknic.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Soporna, eller snarare alla plastpåsar sticker i ögonen. Hela Khartoum är fullt av påsar som flyger omkring i luften och fastnar i buskar, staket och vad som helst som stoppar upp en påse. Även här är det fullt med skräp i vattnet och på land. Det verkar som att strandlinjen var ungefär två meter högre för några månader sedan eftersom plastpåsarna sitter på rad i träden (Sunut-träden). Antagligen har påsarna följt med vattnet, fastnat i träden för att bli kvar där när Vita Nilen drog sig tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns långt gångna planer på att exploatera hela området. Här ska det bli hotellkomplex, golfbana, kontorshus, shopping mall såklart och spaanläggning. Ett dylikt projekt borde kunna vara en smula kontroversiellt men alla verkar vara nöjda och glada med beslutet, åtminstone i det lilla jag har sett och läst mig till.

 

Å andra sidan förkommer knappast eventuella motståndare till exploateringen på nätet i någon större omfattning, i synnerhet inte på engelsktalande sidor. Det är som vanligt, jag vet ingenting om det här heller men det är ganska fint just nu i alla fall och en mysig kontrast till stora staden.

 

 

 

 

 

10 januari 2015. Bokslut Sudan?

 

Jag lämnar Khartoum med det sedvanliga 03:20-flyget.

 

Efter tre passkontroller ställer jag mig snällt i kön till gaten, den som enbart är för herrar såklart, medan damerna går i sin kö. Någonting har jag i alla fall lärt mig efter några besök här. I själva gaten sker en fjärde kontroll av passet då jag också får den intrikata frågan om jag har några kontanter med mig. -Sudanesiska pund eller US dollar? -Javisst, självklart har jag kontanter men givetvis inga SDG (icke tillåtet att föra ut ur landet). -Hur många dollar? -Well, ett par tre hundra. Vid det här laget hade jag nyss kommit ihåg att jag hade glömt att tömma plånboken på SDG vilket jag tycks dölja duktigt eftersom passpolisen med en misstänksam min ändå lät mig passera, utan att jag behövde klä något i bevis.

 

 

För ett år sedan utsåg en brittisk diplomat Khartoum till världens sämsta internationella flygplats, inte minst utifrån servicenivån. Jag har inte hans breda erfarenhet men kan ändå konstatera att det inte existerar någon sorts servicenivå överhuvudtaget. I fullständig avsaknad av avgående/ ankommande-skyltar känns det inte ens som en flygplats. För att hitta till rätt lucka vid incheckningsdisken går man i första hand efter färgen på personalens huvudsjalar. Om de matchar flygbolagets färger indikerar det att jag troligen står i rätt kö. Men det som bekymrar mig mest är alla dessa kontroller var tionde meter. Det känns i hela kroppen att de inte fungerar trots sammanbitna miner och tuff attityd. Om det vore effektivt, varför krävs då tre kontroller av samma sak?

 

 

Nå, det kan mycket väl vara sista gången jag lämnar Khartoum, av den enkla anledningen att jag kanske inte anländer hit igen, bara för att ta det i rätt ordning. Kerstin lämnar jobbet här inom ett halvår och besöksreor framöver lär gå i en helt annan riktning. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag är klar med Sudan. Förutom att öknen, Nilen och fredagarna hos Dervischerna alltid lockar återstår det några platser på listan i detta enorma land som jag fortfarande är sugen på att besöka, så vem vet när och om jag hälsar på hos passpoliserna, arkeologipoliserna, diplomatpoliserna och polispoliserna igen.

 

Sudan har också en speciell charm.

 

Ingenting är direkt lättillgängligt eller ens särskilt begripligt men det är ändå något där som greppar tag i en. Framförallt är människorna väldigt glada, trevliga och tillmötesgående, i synnerhet över att en västerlänning plötsligt dyker upp i ett sammanhang där de inte brukar vara. På gatorna möts man ideligen av ett ”Welcome to Sudan!” Mängder av personer kommer spontant fram och vill skaka hand med ett ”how are you?” men det är väldigt sällan som det går att förlänga någon relation efter detta, främst för att vi inte kan varandras språk. Min arabiska inskränker sig till att kunna hacka fram några siffror från waheed till alf (ett till tusen) men Sudan är ändå en före detta brittisk koloni och lite engelska borde rimligen kunna finnas här. Nja, för cirka fyrtio år sedan bannlystes engelskautbildning i skolorna vilket innebär att få kan formulera mer än hälsningsfraser.

 

 

Idag tycks det mestadels vara ett fåtal yngre med utökad utbildning och även de äldre som var med på tiden före utbildningsstoppet som behärskar engelska, vilket i sin tur kan ge en och annan överraskning. Flera gånger har äldre män kommit fram till mig på gatan bara för att ge mig en rejäl folkbildning med långa monologer angående skilda ämnen, i mina öron dessutom perfekt engelska. Sudans förträfflighet som samhälle är ett vanligt exempel men motsatsen har också förekommit. Västerlänningars behov av att förstå Sudans själ har varit på tapeten, vilket givetvis triggar mig till att att förlänga lektionen så att jag kan få en hint av magistern hur jag ska gå till väga men exakt då tar lektionen slut och föreläsaren försvinner runt närmaste hörn.

 

 

Sådant beteende ställer frågor jag har svårt att släppa. Jag känner mig som någon sorts Michael Caine i en gammal spionfilm och får lust att springa efter mannen i gränden för att få veta mer om detta okända men fullt så spännande blir det aldrig. Däremot hänger sådana oavslutade möten kvar i bakhuvudet och bidrar tillsammans med allt annat obegripligt till känslan att det finns mer att upptäcka.

 

 

Jag kan mycket väl komma att återvända till Sudan igen men fram till dess får fjorton kapitel här utgöra bokslut över mina tre korta besök i Nubiernas, Dervischernas och många andras land.

 

 

 

 

 

Djurliv i Naga

Noteringar från Sudan - Jul och Nyår 2014-2015