Alyosha ser ut över Murmansk i midnattssolen
Murmansk juli 2018
Murmansk är en gigant på Nordkalotten.
Med sina drygt 300 000 invånare är det världens största stad norr om polcirkeln. Från en buss, bara några kilometer utanför staden kan man dock inte tro att det ens finns någon stad i närheten. Landsvägen genom tundran är nästan tom på trafik och få stickvägar indikerar att vi närmar oss något civiliserat men plötsligt ser vi hundratals betongkolosser i dalen nedanför oss.
På östra sidan om fjorden är det som att en enda lång hamn med kranar och pråmar breder ut sig åtskilliga kilometer längs med vattnet. Ovanför hamnen finns det lite innerstadsbebyggelse och i nästa terrass, längre upp på berget ligger rad efter rad med grå-vita höghus i välkänd sovjetisk stil, alla likadana men utslängda i olika grupper längs bergssidan.
Själva stadskärnan är däremot inte så pjåkig. I och för sig finns det inga gamla hus från medeltiden av naturliga skäl och staden fick ta massor av stryk under andra världskriget varför det knappt finns några byggnader som är äldre än sjuttio år. Trots detta ger Murmansk intrycket att vara ganska slitet men utan några egentliga sevärdheter.
Givetvis är både nytt och gammalt blandat med sovjetisk arkitektur och hamnen med industrier gör sig påmind med sin omedelbara närhet över hela staden.
Murmansk som stad är inte mer än hundra år gammal och man kan tycka att det har gått snabbt att bli så stor men sanningen är det gick ännu fortare och ännu större.
Kring 1990 när Sovjetunionen upphörde var befolkningen uppe i nästan en halv miljon. Sedan dess har medelinkomsten halverats och många har flyttat ifrån det tidigare lukrativa området som då gav arbetarna mängder av förmåner.
I gammal god rysk anda finns det naturligtvis ett antal monument att besöka men det lockar ju normalt inte.
Med undantag då av ”Monument to the Codfish” såklart. Det ska med andra ord föreställa en torsk. Men när viktiga saker ska helgas med ett monument får inte ens en fisk vara det den egentligen är. Torsken har uppenbarligen retuscherats, kroppen har slimmats till något som mer liknar laxens snabba och sportiga look. Till och med skäggtömmen är rakad, möjligen i brist på annan behåring.
Torsken är nog värd ett monument. Fisket har varit och är fortfarande en av de viktigaste inkomstkällorna för hela regionen vid sidan av gruvnäring, transport och givetvis den militära närvaron..
De största monumenten spelar annars an på insatserna vid krigen. Murmansk är viktig och har spelat en stor roll, inte minst under andra världskriget då krigsmateriel kunde skeppas vidare via den isfria hamnen men staden fick utså mycket stora umbäranden.
Läget har alltid betydelse. Växtligheten har en kort säsong nära nordpolen så en del monument får bättras på med en konstgräsmatta.
Idag har fiskets betydelse för regionen dock utökas till just lax.
Fisketurism är en ganska ny näring som växer och frodas då Kolahalvön lär ha ett av världens bästa laxvatten och massor av sjöar och älvar fullproppade med laxfisk av olika sort. Det finns rinnande vatten som räcker ett och ett halvt varv runt jorden.
6 000 mil med bäckar, åar och älvar förutom fjordar och hav räcker för alla som vill ut i vildmarken och fiska.
I väntan på nästa fiskeresa kan man koppla av vid en av stadens fontäner.
Det konstiga är det sevärda, vilket nog får gälla för hela besöket i Murmansk.
Butiker och restauranger är väldigt diskreta från utsidan och det är inte alltid lätt att förstå om det är öppet ens om man står utanför dörren. Språket hjälper till med förvirringen såklart. Kyrilliska alfabetet sitter inte på en dag och ibland hjälper det inte ens att veta vad restaurangen heter transkriberat. Men restaurang Kruska var varken diskret eller svårläst.
Vår vistelse i Murmansk varade bara i drygt en dag varför staden inte hann utforskas på djupet, eller egentligen överhuvudtaget. Dessutom spelades det viktig fotboll just denna dag som tog tid från efterforskningarna. Både Ryssland och Sverige spelar kvartsfinal i VM och vi åker till en sportbar för att se Sveriges match mot England.
Förväntningarna på att Bulldog Pub skulle vara översvämmad av engelsmän kom på skam. I dörren på väg in talar ägaren om för oss att det finns inga som helst platser under matchen ikväll varför vi heller inte kunde räkna med att se den hos honom. När han förstod att vi var intresserade av en annan match, den första matchen gick det betydligt lättare att få ett bord.
Förutom oss satt det stamgäster vid två andra bord under ”vår” match. Några engelsmän syntes inte till, som väl var, då Sverige förlorade. Personalen var på tå, snabba och tydligt förberedda på betydligt större utmaningar några timmar senare.
Snopna, i dubbel bemärkelse gick vi därifrån samtidigt som det började droppa in folk redo för att ta sig an ”sin” match.
Mellan Murmansk och Kirkenes är det cirka tjugo mil och förhållandevis enkelt att ta bussen fram och tillbaka. Norrmän som bor i trakterna gör den här resan emellanåt för att handla billigt i Murmansk, eller handla överhuvudtaget kanske. Det finns inte mycket av shopping i nordligaste Nordnorge.
En ung kille som serverade i Kirkenes berättade att han brukade ta turen fram och tillbaka för att handla mycket och billig sprit och att resan finansierades av att han passade på att handla till kompisar också, vilket låter precis likadant som när rospiggar åker till Åland eller skåningar till Danmark. Prisskillnaden mellan det svindyra Norge och larvigt billiga Ryssland gör turandet än mer begriplig än mellan hyggliga likar i prislistan som Sverige, Danmark och Finland.
Ungefär tio mil från norsk-ryska gränsen stannar bussen vid ett café i Titovka som påstår att de alltid har öppet. Om jag förstod en liten skylt inne på serveringen verkar det som att de har stängt mellan 04 och 05 samt vid någon sorts lunch en halvtimma mitt på dagen men annars var det nog verkligen öppet dygnet runt, på en plats mitt i vildmarken någonstans mellan tundra och taiga.
Cafét var rejält laddat med piroger, bullar, ett brett sortiment av öl och läsk. Välfrontat och effektiv kaffeservering imponerade. Vår chaufför fick en liten peng av café-chefen och alla var glada.
Den väl tilltagna toaletten är givetvis också en del av framgången men entré är endast tillgänglig för de som har 25 rubel i kontanter. Norska kronor eller dollar möts bara av en drypande och uttråkad blick och man får vackert hålla sig i ytterligare tio mil.
Helt nära fiket, bakom en liten grind ligger dessutom en semesterby där folk var upptagna med att packa fiskespön och frakta fyrhjulingar.
Även här, i den minsta av byar finns det ett monument utanför ett litet museum, Vackra fotografier från en avlägsen plats med en våldsam mix av krigsmateriel, renar och vidsträckta vidder.
