Prypjat

Tjernobyl och Prypjat i april 2017

Möt våren i Tjernobyl! Hur låter det?

 

Och hur troligt kändes det för trettio år sedan att 10 000 turister per år skulle besöka området för att ta del av katastrofens konsekvenser på nära håll?

 

På morgonen den 28 april 1986 gick larmet i Forsmark eftersom mätarna konstaterade förhöjd radioaktivitet. Inte mycket men fullt tillräckligt för att det ska bli riktigt oroligt vid ett kärnkraftverk och personalen evakuerades.

 

Jag minns nyhetsrapporteringen den dagen, åtminstone fragmentariskt när man i förvirringen försökte förstå vad som hade hänt och ganska snart också var det hade hänt eftersom svenska myndigheter lät ungefär som de sovjetiska brukade göra på den tiden när de förnekade att Forsmark läckte någonting överhuvudtaget. Skillnaden var att svenskarna hade rätt och redan på kvällen informerade dåvarande Sovjet att en olycka hade skett i Tjernobyl och att Forsmark med andra ord hade evakuerat fel kärnkraftverk.

Gorbatjov sa i en intervju många år senare att Sovjets regering inte kunde få ordentliga uppgifter från sina egna experter och att det verkliga larmet angående konsekvenserna kom från Sverige på eftermiddagen..

Från katastrofen i Tjernobyl drev ett moln nordväst upp över Östersjön och främst in över Gävletrakten men också vidare över stora delar av Norrland. Radioaktiviteten påverkade många, mycket långt från gränsen mellan Belarus och Ukraina.

 

Mitt minne driver fram becquereller, eller snarare kantareller som hade för hög halt av cesium-137 och inte var lämpliga att äta, hur gula de än var. Vilket vilt, svamp eller bär som gick att äta var en stor fråga hela året, även för dem som varken plockade bär eller jagade. Renkött gick plötsligen från att vara det nyttiga naturköttet till att istället anses som direkt livsfarligt och nära åttio procent av renköttsproduktionen kasserades 1986. Året efter höjdes gränsvärdet från 300 till 1500 becquerel och den akuta faran kändes klinga av. Diskussionen började handla om huruvida vilt och bär hade haft samma nivå före katastrofen eftersom man egentligen inte hade några studier från åren före härdsmältan och de flesta av oss har nog somnat om i tron att gränsvärdet inte längre har någon betydelse.

 

Men det är inte över än, åtminstone inte för rennäringen som än idag kämpar med gränsvärden och kontroller, även om det är ett fåtal renar som kasseras idag.

Prypjat

Prypjat ligger helt nära Tjernobyls kärnkraftverk och har varit övergiven under längre tid än staden har varit bebodd. Det är också huvudmålet med vår resa.

 

Kärnkraftverk, radarstationer och gamla militärprylar i all ära men det är inget som vare sig Jonny eller jag går igång på.

 

Det är det övergivna som lockar.

Det märkliga som uppstår när en hel stad, väl fungerande dessutom, plötsligt upphör att leva från en dag till en annan. Lämnas helt och hållet mitt i steget och sedan står tom och opåverkad under decennier.

 

Minibussen svänger in och parkerar på det forna busstorget.

 

 

1970 byggdes Prypjat för att försörja kärnkraftverket med personal men levde bara i sexton år innan alla evakuerades och idag har det varit obebott i över trettio år.

 

Den undersköna modellstaden med all tänkbar Sovjetisk lyx gick ett abrupt slut till mötes. Dagen efter katastrofen evakuerades samtliga 50 000 invånare med bussar. Kön till bussarna som hade kallats in för ändamålet påstås ha varit över en mil lång och innan dagen var slut var alla människor borta. För att inte orsaka panik upplyste myndigheterna om att de skulle få komma tillbaka till Prypjat efter tre dagar.

 

Men icke. Snart stod det klart att ingen människa någonsin mer ska bo i staden.

 

Lite oklart, och beroende av vem man frågar kommer det att dröja 300 år, 20 000 år eller någonstans mittemellan till dess att radioaktiviteten har klingat av så pass att människor återigen kan bosätta sig i området utan negativ påverkan men just nu spelar det nog inte så stor roll.

 

Vi går en sväng genom staden och försöker förstå vad vi ser. Torgen och gångvägarna har växt igen vilket försvårar orienteringen.

 

Restaurangen är dock lättidentifierad eftersom skylten är kvar.

 

Helt tom och opåverkad har Pripyat inte varit under åren eftersom saneringspersonal har funnits här under hela tiden sedan olyckan.

 

Många byggnader, och som här en livsmedelsbutik har blivit plundrade. På grund av detta går förstörelsen ännu lite snabbare. Krossade fönster och dörrar som hänger på trekvart underlättar för naturen att ta över.

 

I andra fall klarar naturen av att på egen hand ”ta tillbaka” området. Vi står på den gamla fotbollsplanen, omgivna av träd och tittar upp mot läktaren.

 

Efter trettio år börjar byggnaderna ta så mycket stryk att de är farliga att gå in i.

 

För något år sedan råkade en tysk turist illa ut när taket rasade in och efter den incidenten är det inte längre tillåtet att varken gå in eller upp i bostadshusen men jag lyckas ändå smita upp på läktaren vars träbänkar knappast kommer att finnas kvar i ytterligare trettio år.

 

Nöjesparken var helt nybyggd 1986 och skulle öppnas den första maj under festliga former.

 

 

Trettio år senare har nöjesparken inte haft en enda betalande besökare, om man inte räknar med oss katastrofturister såklart.

 

Vi och många andra besöker parken som en del i hela Tjernobyl-turist-paketet och därmed uppstår en liten och synnerligen udda upprättelse för ett ställe som bjuder in till spännande upplevelser.

 

Väggdekorationer från tiden före olyckan blir än mer levande idag och, åtminstone i efterhand närmast sannspådda. Idag stryker vilda djur fritt omkring genom staden utan påverkan av människan

.

Även djur och växter dog efter olyckan men ganska snart har det återhämtat sig på många sätt och nu frodas djurlivet när människan har lämnat området.

 

Undersökningar och jämförelser med naturreservat i närheten visar att det finns minst lika många större däggdjur i Tjernobyls avstängda zon som i de närliggande strålningsfria naturreservaten.

 

Vargpopulationen är sju gånger större i Tjernobyl än i jämförda naturreservat och vargtätheten anses vara den högsta i världen. Vargens närvaro är en tydlig indikation på att ekosystemet mår riktigt bra även om det också finns massor av exempel på märkliga mutationer och negativa konsekvenser för både djur och växter på grund av strålningen.

 

Att människan har lämnat området kan med andra ord vara mer positivt än vad strålningen är negativ för naturen.

 

Dock finns det inte tillräckligt med fakta och uppgifter av samma anledning – det är inte tillräckligt många människor på plats som kan rapportera vare sig det ena eller det andra varför man måste ta det flesta uppgifterna om utvecklingen med en nypa salt.

 

Å ena sidan ser det ändå ut som att hela populationer av djur mår bättre än någonsin, även om ett större antal individer dukar under av strålningskonsekvenser. Å andra sidan varnar andra forskare för att radioaktiviteten lagras och att framtiden ser mörkare ut efter en kortare boom för flera arter.

 

Hela området är som sagt evakuerat, även mindre byar ganska långt från reaktorn är numera obebodda.

 

Den här byn eller åtminstone festsalen är lite äldre än Prypjat men lika övergiven.

 

Tjernobyl

 

För bara några månader sedan rullades världens största, flyttbara metallsarkofag över den gamla reaktorn och täcker nu både resterna och den gamla täckningen som utfördes i all hast direkt efter olyckan.

 

Sarkofagen ska skydda mot strålning i hundra år och fungerar så väl att vi utan någon större risk kan stå helt nära reaktorn.

 

Kärnkraftverket är fortfarande en verksamhet som driver mycket arbete och gubbarna tar bussen till och från jobbet här också. Alla som jobbar i zonen har begränsningar i hur lång tid man ska vistas härinne. Guiderna och alla andra som arbetar här får jobba i fem-tio dagar för att sedan lämna området lika länge för att inte bli överexponerade.

 

Men om människor inte längre får bo här, hur kan man då släppa in turister i området?

 

Allt handlar om exponering. Vi blev förmodligen mer exponerade av radioaktivitet på flygresan Sthlm-Kiev än vad vi fick under några timmar i den inre zonen runt Tjernobyl. Det lär vara en strålning om fem millisievert i ett jetplan och under vår färd i zonen var just fem det högsta värdet jag såg på någon mätare.

 

Inom området varierar strålningen enormt. Alldeles utanför reaktorn visar mätaren på förhållandevis låga 1,0 vilket beror på att allt är nytt efter sanering och asfalten vi står på strålar inte alls. Strålningen kommer helt och fullt från reaktorn, som nu är rejält tät efter nya skyddet (för någon månad sedan, före täckningen var det fyra gånger starkare strålning här). I skogen är det värre eftersom de radioaktiva partiklarna finns kvar i allt organiskt. Bara några steg utanför landsvägen ökar nivån med fem eller tio gånger och i flera skogspartier är strålningen tusen gånger högre än utanför reaktorn, och just den skogspromenaden rekommenderas icke.

 

 

Vi äter lunch ”in the capital of Chernobyl” som guiden kallade den lilla orten strax söder om kärnkraftverket.

 

Eftersom molnet gick norrut har området klarat sig tämligen väl från strålning och här bor och arbetar man idag. Det känns som vilket industriområde som helst med kontor, brandstation, lunchhak, tråkiga gator men med ovanligt påkostade monument som hedrar de arbetare som räddade Europa från att bli översköljda av än mer radioaktivitet.

 

Natten till den 26 april 1986, exploderade reaktor fyra i Tjernobyl.

 

Eldkvasten från explosionen sträckte sig femtio meter upp i luften med ett karaktäristiskt svampmoln som följd och i tio dagar sprutade radioaktivt material ut över omgivningarna. Det radioaktiva molnet nådde 1500 meters höjd och drev först iväg mot Skandinavien, vände sedan tillbaka mot Ukraina och Belarus för att också fara iväg mot Polen och Alperna.

 

Mer än hundratusen människor evakuerades och ”den förbjudna zonen” inrättades snart i en radie om tre mil runt Tjernobyl.

 

Totalt evakuerades 350 000 personer på grund av Tjernobylolyckan, 100 000-200 000 människor har fått sin hälsa påverkad, en studie visar att enbart den mentala ohälsan bland Ukrainas befolkning som utsattes för väldigt låga strålningsdoser kostar 2-6 procent av Ukrainas BNP.

 

Knappt 30 personer som arbetade med släckningen dog omedelbart efter olyckan, vilket ofta har förts fram som det officiella dödstalet men städningen i direkt anslutning anses ha tagit 4000 liv och ytterligare 5000 kan ha dött i cancer åren efter olyckan. FN rapporterade 2006 att de räknade med mellan 4000-9000 fler dödsfall på grund av cancer som en följd av katastrofen medan Greenpeace hävdade att över 270 000 fall av cancer kan tillskrivas Tjernobylkatastrofen och att över 93 000 av dessa är dödliga.

 

Mängder av siffror men vi lär aldrig få veta den exakta omfattningen, annat än att Tjernobylkatastrofen i sanning är en katastrof med svårgripbara verkningar över mycket lång tid.

 

 

 

På vägen mellan Tjernobyl och Prypjat låg ett välplacerat kindergarten som idag har blivit till en morbid turistattraktion.

 

 

Dockan vid tulpanerna ligger utanför huset, en bit från gångvägen och jag tycker mig känna igen bilden. Den får nog ses som ytterligare ett av många monument över katastrofen.

 

 

Inne i den tidigare förskolan är det extremt välordnat oordnat.

 

 

Är det farligt för turister att åka till Tjernobyl?

 

Ja förmodligen.

Vi hamnade i en liten minibuss tillsammans med femton andra personer och åkte med hög fart tio-tolv mil från Kiev till första säkerhetskontrollen. Bussen var larvigt trång utan något annat utrymme än just tillräckligt för att sitta på sin plats och knappt det. Vi tog säkerligen en mycket större risk i bussresan än för besöket i själva zonen. Hade bussen vält i hög fart i någon av alla kurvor hade vi legat pyrt till.

 

För din egen säkerhet: Åk gärna till Tjernobyl men var noggrann med att välja ett bra fordon för vägen dit.