Hammerfest

Hammerfest juli 2018

 

 

Havöysund är en av Norges nordligaste hamnar på fastlandet, ett fiskeläge med cirka tusen invånare och Hurtigrutens sista hamn före Hammerfest.

 

 

 

 

Av naturliga skäl finns det mycket som är världens-nordligaste-någonting i de här trakterna. Kaptenen på Hurtigruten anbefaller utkik åt babord när världens nordligaste vindkraftpark passeras och som lydiga passagerare går vi ut på däck och tar bilder av helt unika vindmøller.

 

 

 

När Hammerfest närmar sig rapporterar kaptenen att vi har en attraktion, Melkøya på babords sida. Efter ett tag hör jag ett par tyskar som sinsemellan undrar vari attraktionen ligger, något som mest liknar ett industriområde. Jag hade själv samma fundering men för regionen är öns gasmottagning från det stora Snövitsfältet, 14 mil ut i Barents hav betydelsefullt. Hammerfest har fått ett rejält uppsving tack vare investeringen i Melkøya för dryga tio år sedan, nya arbetstillfällen har tillkommit och man ser gashanteringen som motor för dagens goda utveckling i regionen.

 

.

 

Idag är Hammerfest en modern stad med ungefär 10 000 invånare men 1890 var staden modernast av alla. Efter en svår brand byggdes hela staden upp på nytt och då passade man på att elektrifiera staden vilket innebär att Hammerfest är den första staden i Europa som fick elektriskt ljus.

 

 

 

 

Katastrofer har drabbat staden flera gånger och när andra världskriget vände och tyskarna lämnade Nordnorge 1944 skövlade de först städer och byar innan de retirerade. I Hammerfest förstördes hela staden, inte ett hus sparades med undantag för gravkapellet som följaktligen är den enda byggnaden som är äldre än 74 år.

 

 

 

 

Återuppbyggnaden (Gjenreisningen) efter kriget gick med fart och projektet ledde till att många hus fortfarande ser ungefär likadana ut. Kyrkan är av senare datum och sticker ut lite extra med sin mix av modernitet i traditionell stil.

 

 

 

 

 

 

Uttrycket ”Världens nordligaste stad” på tre olika språk har Hammerfest kommun lagt rabarber på genom att ha inskaffat rättigheterna hos norska patentbyrån. Huruvida devisen stämmer i själva verkligheten vet jag inte (tja, vi kommer just från den nordligare kommunen Båtsfjord). Emellertid har Hammerfest gott om isbjörnar. Inga levande såvitt jag har kunnat se men de har en isbjörn i stadsvapnet, målade björnspår längs gatorna, skulpturer utanför kommunhuset, mjukisdjur på marknaden och så vidare.

 

 

 

 

 

De har gått hårt in i isbjörneriet trots att djurens utbredningsområde ligger långt från Hammerfest. På Isbjörnsklubben (såklart) får man lära sig att de tidiga polarexpeditionerna utgick härifrån och vid några tillfällen tog polarfararna med sig levande ungar till staden för att sedan transportera dem vidare till djurparker i Europa men särskilt mycket närmare bekant med levande isbjörn än så är knappast Hammerfestborna men isbjörnarna är ändock ständigt närvarande.

 

 

 

 

Renar är kanske inte lika typiskt i marknadsföringen för Hammerfest som isbjörn men liksom i Enare och i hela regionen finns det ren överallt, även i staden. Mitt inne i bostadsområdet söker en tjur skydd i skuggan av radhuset från den ovanligt heta solen.

 

 

 

 

I den lilla byn Forsøl ger renarnas närvaro en än större känsla av gränsland där människan möter naturen i den yttersta utmarken.

 

 

 

En dryg mil från centrum, bara över berget och sedan ner igen ligger en fiskeby på andra sidan Kvaløya. Här finns det en del nybyggen vilket är fullt begripligt. Med bil är det bara tio minuter till staden och en lagom distans för pendling till jobbet från boende vid världens utpost vardagligdags.

 

 

 

Alla boende i Forsøl pendlar inte. Enligt dokument från kommunen som är tejpade på en av pålarna är tørrfisk-ställningen en del av en certifierad industri. Nu är all fisk nedtagen, torkad och klar. För någon månad sedan klapprade torsken i vinden under torkningen men är nu på väg till ett bord nära dig, eller snarare till en norrman, eller lika troligt en portugis då exporten av bacalhau är omfattande.

 

 

 

Där vägen tar slut räcker det med en kort promenad över fjällheden, förbi en historisk utgrävning av tre olika boplatser från tre olika tidsåldrar för att nå fram till en naturskön sandstrand där barnen kan leka i strandkanten.

 

 

 

Här leker inte barnen så mycket i själva vattnet eftersom det är isande kallt i Barents hav trots den tjugofemgradiga värmen i solen. Att kliva ut i vattnet känns ungefär som att vada i en fjällbäck, mycket nära snösmältningen. Efter en halvminut är fötterna bortdomnade varför det räcker med just ett fotbad, hur snygg stranden än är.

 

 

 

 

Utsikten från flera bostadsområden i Hammerfest city är inte heller så pjåkig där man kan blicka ut över havet och glaciären, även om man befinner sig mitt i en stad.

 

 

 

 

I mitten av juli håller midnattssolen ut i ytterligare några dagar och man ser den bäst genom att gå upp på berget ovanför staden via Sikk-Sakkveien, vilken är precis vad det låter som.

 

 

 

Tema: Torskens skäggtöm:

På turistbyrån (eller Isbjörnsklubben) i Hammerfest redovisas i detalj hur man tar tillvara torsken och till skillnad från Murmansk och Båtsfjord avbildas torsken här som en torsk rakt upp och ner, och med skäggtöm. Min tidigare teori att fiskare kring Barents hav försöker mörka torskens skäggtöm kan nu begränsas till att gälla österut. Med denna nyanskaffade erfarenhet lyder numera den bearbetade teorin att: någonstans i området mellan Varanger och Murmansk ska torsken icke avbildas med skäggtöm. Syftet med mörkläggningen av torskens skägg är dock fortfarande oklar.

 

 

 

 

För tredje gången hoppar vi på Hurtigruten som nu ska ta oss till Tromsø och vi lämnar Hammerfest bakom oss.