Dagsnoteringar
Finbesök den 3 juni 2023
Hundraholkars gården. Singö den 26 december
Åmyren har laddat för att ta emot över etthundra sommargäster 2021.
Här kan du ta del av ett urval av våra boenden, till ett autentiskt men förvisso anakronistiskt ljud som minner om sommaren.
.
Om du tillhör målgruppen är det hög tid att boka boende eftersom efterfrågan på våra centralt belägna gästhem, mitt i skogen förväntas vara omfattande. Alla stugor ligger givetvis helt nära en lång rad av högklassiga näringsställen och flera intressenter står redan i kö.
Storträsket på Singö den 26 maj 2020
En tidig, mycket tidig försommarmorgon springer fåglarna
upp och ner längs vattenbrynet.
Jul- och nyårshelgerna 2019-20 tillbringas i Thehran.
Julfirandet består av olika små äventyr i den stora staden.
Från bergsvandring till shopping i Grand Bazaar och en del däremellan.
Djupt in i Sörmland, den sista juli 2019
Storlommen brukar bara visa sig i par, vilka häckar inom strikta revir, och utan att vilja ha några andra lommar i närheten. Men i Gölsjön händer det något märkligt varje sensommarkväll. I skymningen kommer lommar flygandes från ingenstans (eller från den betydligt större sjön Båven) och landar en efter en i den lilla sjön för att umgås över natten. De annars så osociala fåglarna blir över en natt särdeles sällskapliga - men det händer bara i den magiska Gölsjön.
Av de sextio lommar som kunde räknas in ikväll bjöd en mindre grupp upp till en långsam och fängslande vattenbalett medan någon annan försökte krascha hela partyt.
I gryningen flyger de ut igen och Gölsjön töms på storlom.
En helt vanlig syn av två storlommar i dagsljus från en annnan liten sjö >
31 juli i Härkeberga
Härkeberga kyrka ser ungefår ut som många andra kyrkor men det är insidan som utmärker dagens besök.
Albertus Pictor was here, för dryga 500 år sedan och det mesta av målningarna är kvar än idag. Taket har aldrig målats över men väggarna har varit kalkade vilket senare har tagits ner, med lite blekare konst som konsekvens.
Mannen som knäböjer till höger i bild nedan, antas vara ett självporträtt av mästaren själv. Det svarta på kinderna har varit rött för några hundra år sedan vilket gör placeringen något mer begriplig.
Dramatiken i bilderna är stor och 1400-talets strävan efter att ha massorna i tukt och förmaning genomsyrar måleriet. För att än tydligare markera vilket eländes elände som de ogudaktiga kunde råka ut för garnerades kyrkan med olika små knytt av aldrig skådat slag.
Punk-grisen är min favorit.
Orkney i juli 2019
Några dagar tillbringas på Orkneyöarnas huvudö Mainland.
Skottland i juli
Caledonian Sleeper tar oss från London till Inverness över natten.
Vi är på väg mot Orkney via lite olika transporter men hinner först med en sväng till Loch Ness och Urquhart Castle.
Singö 15 juni 2019
En törnskata sätter sig i syrenen och spanar efter byten.
Såvitt jag vet är det premiär. Törnskatan har aldrig visat sig här förut, åtminstone inte för mig men det är kul med lite nya kompisar på tomten.
Skarvarna är däremot lite vanligare numera.
Singö 14 april 2019
Våren närmar sig med bekanta blommor i backen och fåglar i Träsket.
Men kvällen går givetvis i nostalgins tecken för oss som var med redan då. När Steppan börjar sjunga slås jag plötsligt av hur viktig den där vassa rösten har varit. Även om hans partner för kvällen, Michael Alonzo kanske hade högre stjärnstatus både då och senare, och även om Ebba Grön var betydlig större, är det ändå Steppans röst som är min referens för vad den svenska punken var och än mer hur den lät och vad den berättade. -Märklig insikt som kommer till en trettiofem år senare.
KSMB kändes som ett uppriktigt gäng när det begav sig.
På den tiden var det också viktigt att musiken framstod som ärlig. Vad ”ärlig musik” var för något gick aldrig att förklara och var och en hade sina egna preferenser. Jag tyckte aldrig det var svårt att kategorisera vare sig det ena eller andra eftersom det kändes på lukten vad som var ärligt eller inte och dessutom fick jag ju avgöra det helt själv. Det var lite värre att argumentera för sin sak men å andra sidan var de ändlösa diskussionerna en del av dynamiken.
Idag känns Alonzo och Steppan fortfarande lika ärliga. Känslorna ligger utanpå. Alonzo gråter när han berättar om sin kompis död i Aids. Steppan kan knappt stå still och det rycker i hela kroppen när han sjunger med total inlevelse. Även om grabben har blivit gubbe finns attityden kvar. Du vet, den där avgörande och såklart ärliga attityden. Vi kanske alla är patetiska när vi gottar oss åt gamla minnen och lika gamla låtar men på ett vis är det än mera punk idag än vad det var då.
Visserligen drev KSMB med begreppet punk i begynnelsen men snart blev de näst intill dess fanbärare. KSMB personifierar själva idén, att det inte spelade någon roll vem man var eller ens om man kunde spela. Huvudsaken var att alla fick vara med och alla fick vara sig själv, vilket historiebeskrivningen också har köpt fullt ut.
Dock var vi då fortfarande tonåringar, eller unga vuxna och då spelar det som bekant stor roll hur man är, ser ut och vilket gäng man tillhör hur mycket punk man än var. Idag däremot, är alla så avslappnade som man bara kan vara när tiden har slipat bort alla krav och gett rejäl distans. Det är först idag som vi är just så avspända och hänsynstagande som vi ansågs vara och ansåg oss själva vara under punk-eran.
Vi är alla mera punk idag, än när vi försökte vara punkare.
Uppsala 29 mars 2019
KSMB, eller åtminstone en viktig del av det gamla punkbandet har satt upp en ”musikalisk teaterföreställning” om bandets uppgång och fall, och ikväll är de på Katalin i Uppsala.
Två gubbar i min ålder berättar om hur de började med bandet, hur de slutade och hur de började igen. Till detta levereras också några nyskrivna låtar. Föreställningen är två och en halv timme lång, i två akter med paus och visst låter det som ett självskrivet upplägg för att frambringa ett patetiskt sömnpiller.
Men oron visade sig vara helt obefogad. Istället blir det blir en mycket bra kväll. De beskriver föreställningen som att de berättar sin egen historia men att det också kan också vara en del av Sveriges historia, vilket jag skriver under på. Även den som aldrig tidigare har hört talas om bandet torde kunna uppskatta föreställningen då de lyckas ge en målande bild av hur Sverige fungerade från sjuttiotalet och framåt.
Åtminstone en del av Sverige, deras Sverige och kanske vårt Sverige.
Norrköping 16 februari
Industrilandskapet i Norrköping är idag en vacker plats där dammtröskeln är alltings centrum.
Kraften från det rinnande vattnet har varit avgörande för stadens välstånd sedan 1600-talet när ylleväverier började växa fram här. Många arbetare har fått slita ont genom åren, Arbetets museum ligger bakom hörnet i det välkända Strykjärnet men idag är nog Industrilandskapet tjänstemännens revir.
De unika fabriksbyggnaderna renoveras och inrymmer attraktiva lägenheter i centralt och läckert läge. Längs med Motala ström har man till och med anlagt en laxtrappa inkluderande en å, där öring kan leka mitt i det nya bostadsområdet. – Jag tycker nog att Norrköping hanterar sitt arv föredömligt.
Bara på vår lilla tomt har Alfrida fällt ett tjugotal träd och helgen går åt till att åtgärda en och annan rotvälta. Granens stora rotfälla (kallades de för när jag var barn) slog igen med en smäll och la sig snällt tillbaka i den ursprungliga gropen så det blev snyggt i skogen med stubben åt rätt håll men alla rotvältor var inte lika medgörliga.
Det är riktigt bökigt och jag lider med de som har det betydligt värre runt hus och hem och har annat än skogens estetik att bry sig om.
Nåväl, efter en dags slit blir det åtminstone en mysig brasa.
Singö 2-5 januari
Alfrida kom som ett yrväder, eller värre än så. Stormen lär vara den värsta här sedan mycket länge och det som först kändes som en helt vanlig storm vid kusten eskalerade under natten till orkan i byarna och fällde en halv miljon kubik med skog. På kvällen gick jag runt huset med pannlampa, letade upp snöskyfflar och skidor som hade blåst ner i diket och tog undan annat som kan blåsa iväg. Visst var det stökigt. Att bära snö-slodan med sitt rejäla vindfång var förvisso en utmaning men det var heller inte värre än vad det brukar vara när nordan friskar i som bäst.
Men det var senare på natten som det skulle avgöras.
När Singö vaknar upp den andra januari är det en isolerad ö utan elektricitet och med obefintlig telefoni. Träd i mängder ligger över landsvägen, infarter, småvägar, elledningar och i några fall också över hus. Hemtjänsten på väg ut till brukare på morgonen får vända hem igen, bussen kommer inte fram på hela dagen. Det dröjer flera dagar innan strömmen återvänder för de flesta. På fredagskvällen, nästan tre dygn efter stormen får vi ström igen medan andra sitter strömlösa långt senare.
När vi tar oss ut på morgonen har duktiga grannar redan börjat röja längs vägarna, vilket krävs för att man överhuvudtaget ska kunna ta sig fram.
Singö - Nyårsafton 2018
Årets sista dag går i svartvitt.
Efter några dagar med ett vitt snötäcke ska regnet snart spola bort det mesta men ännu en stund kan man ana lite krispiga iskristaller i tallarna.
Älgarna är fortfarande lättspårade men de visar sällan upp sig i dagsljus på tomten så jag får hålla till godo med hyggligt tydliga tecken på närvaro.
