Akka

Ritsem - Akka - Kisuris


Årets fjällresa är lite ovanlig för att vara Kerstin och jag. Nästan allt är bokat och klart redan före avfärd. Frågan gnager. Är det verkligen semester på riktigt när inga avvikelser från schemat är tillgängliga? Nattåget går till Gällivare och sedan är det buss till Ritsem som får utgöra en base camp medan vi tar oss en liten vandring in i Akka-massivet.



 


Dag fem står det buss till Kebnats i programmet, varifrån vi ska åka STF-båt till Saltoluokta för ytterligare sex dagars vandring innan bussen och tåget tar oss tillbaka igen. Struktur, ordning och reda. Färdigutskrivna bokningar i fodralet både skrämmer och triggar.


Som väl är har vi bara bokat resan och del av boendet. Själva vandringen kan ta vägen vart som helst och hur som helst. Om det kniper kan vi också ta en helikopter så det är nog ingen nöd trots allt.



Resans startpunkt känns dock ganska vanlig. Att hoppa på tåget från Arlanda passar oss bättre än andra  stationer.



Värdigt en fjällsemester inleds väntan på tåget med en rejäl regnskur.


Från Ritsem är utsikten magnifik över sjön och Akka. Den gamla gumman, som Akka lär betyda på samiska är faktiskt Sveriges högsta fjäll. Inte det högsta över havet men räknat från basen till toppen finns det inget annat svenskt berg som sträcker sig 1500 meter upp, på direkten, eller hur man nu uttrycker fallhöjden.. Toppar på 2000 meter över havet syns inte alltid från sjön, vilken ligger 500 m ö h eftersom frekventa moln ofta omger massivet.


STF driver en båtlinje som kör en ringlinje från landsvägssidan vid Ritsem och vidare till två destinationer på andra sidan Akkajaure. Först går båten till Änonjálmme och därefter till Vaisaluokta lite längre norrut för att sedan vända åter till civilisationen.

-Vi tar MS Storlule till Vaisaluokta.


Nåja, Ritsem är kanske inte den stora metropolen heller men bussen går åtminstone hit (på nåder som jag förstår det) och vänder vid STFs fjällanläggning. Här finns egentligen inte så mycket annat än rester från tiden då kraftverksdammen byggdes och kraftanläggningen. Akkajaure, eller Suorvadammen är en av Sveriges största kraftverksdammar sedan Stora Sjöfallet dämdes upp i mitten av nittonhundratalet.


Allt är konstgjort, åtminstone sjön vars vattenstånd pendlar trettio meter beroende på hur mycket kraft som är samlat i magasinen. Märklig kontrast till omgivningarna som är så orörda av människan som något kan vara.  Bryggan är anpassningsbar för alla vattenstånd, just nu verkar det vara lågt.


I Sarek, en dagstur in i fjällvärlden är varken bosättningar, turiststugor eller ens helikopterflygningar tillåtna och här bor endast samer i annars orörd mark. Historiskt och än idag är även Ritsem en renskiljningsplats. Annars är det ganska klent med civilisation i Ritsem men i jämförelse med södra sidan om Akkajaure är det tättbebyggt med en husvagnscamping, STF-anläggning, helikopterplatta, några hus, en kraftanläggning och landsvägen såklart, som i och för sig tar slut i en vägbom.


Vi blir avsläppta vid foten av Akkamassivet, som utan tvekan är massivt.


Det lär ta fjorton timmar av hårt arbete tur och retur att bestiga toppen men vi vandrar vidare mot Kisuris och går längs massivet halva dagen i klart och fint väder.


Dagen efter, på returen åt motsatt håll är vädret och utsikten annorlunda.


...mycket  annorlunda.


Även om det vore en större expedition att nå toppen på Akka (från norrsidan krävs det också lite glaciärvandring) känns ändå en och annan glaciär som fullt nåbar under en dagstur i hyggligt väder. -Det får vi planera in i programmet nästa gång. Akkastugans läge nere vid sjön är en naturskön bas för sådana expeditioner.


Vägen mot Kisuris bjuder på blandad natur och blandat väder.


Padjelantaleden


Vuojatadno brusar ovanligt mycket efter värmeperioden då glaciärerna släpper ifrån sig mer vatten än annars.


Mysig hängbro underlättar framkomligheten men kan ändå driva lite adrenalin i kroppen.


Jokkarna är välfyllda av grönt vatten. Det gröna vattnet indikerar att det mestadels är glaciärvatten.


Vid Treparksmötet kan man besöka de tre stora nationalparkerna nästan samtidigt.

Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet möts alla nära Kisurisstugan.


Framme vid stugan i Kisuris, Badjelánnda.

I Padjelanta (svenska) befinner man sig utanför STF-land. Istället driver Laponiaförvaltningen stugorna, minst lika bra som STF. Föreningen heter Laponiatjuottjudus på samiska och i styrelsen är alla nio samebyar i området representerade.


Molnen rinner ner över Gisuris, berget som gett stugorna sitt namn. Stavning, uttal och förmodligen språk varierar ständigt i de här trakterna och jag är nöjd med att komma i närheten av det som möjligen ska anses vara korrekt.