Ramundberget sommar

Mitt i fjällen går landsvägen över från den ena dalen till den andra, Ljungdalen respektive Funäsdalen, eller Mittådalen skulle nog lokalbefolkningen hävda.

De flesta landsvägarna följer älvarnas sträckning, lite snett väst/östligt från Sveriges inland till norska sidan. Ett antal smitvägar däremellan finns förstås men de är inte många. En genväg brukar som bekant också erbjuda rejäla omvägar runt sjöar, älvar, fjälltoppar och annat som ligger i vägen för en rak och platt asfaltsremsa. Men här går vägen rakt över fjället utan krusiduller, vilket givetvis underlättas av den höga men platta geografin.

Det är platt, jätteplatt. Sveriges högst belägna landsväg har en högsta punkt om 975 meter över havet och den högsta fjälltoppen i omgivningen är inte ens hundra meter högre varför utsikten är fantastisk och en smula udda.

I sydöstra kanten av ruet; vid Ruändan faktiskt mötte vi den Vita Renen! Alla som har sett den samiska "västernfilmen" Vägvisaren vet att när man ser vita renen för tredje gången uppnår man den högsta visheten för att sedan vandra till de sälla renskiljnings-markerna. Det gör mig lite orolig eftersom jag har sett betydligt fler vita renar och med god marginal övertrasserat kontot.

Jag är i skrivande stund varken vis eller död så jag antar att räkneverket nollställs varje år eller så gills det inte med kalvar.

Ljungdalen väntar på andra sidan.

Ruändan känns lite bortglömt, i synnerhet efter ett besök på närbelägna Mittåkläppen där det var fullt med folk på berget. Här är det bara vi och ålderstigna skyltar men det är vackert likaväl.

"Fiskhålsgravens kanjon" stod det på skylten.

Det är verkligen ett fiskhål. Här har en liten stam med röding fastnat sedan istiden. De är helt isolerade i den lilla graven som har blivt kvar när isen drog sig undan. Ett tusenbrödabestånd av röding som inte blir större än 12-13 cm har levt här i 7-8000 år och är nu skyddade som ett litet men dock riksintresse.

Några kilometer åt andra hållet hittar man fler sevärdheter från förhistoriska dagar.

Hällristningarna är målade, inte ristade men fullt synliga idag 4000 år efter konstnärens död.

Änden på Ruändan.

Det är vackert på Ruändan.

Men varför är det så lite folk ute och vandrar på Ruändan?

En delförklaring till att det är folktomt hittar vi nog här på Ruvallen, där stigarna utgår ifrån.

Ser du vad som saknas i idyllen? Just det: Våfflor saknas. Stängt, bommat och privat. Ingen våffelstuga alls.

Utan fika- eller lunchservice faller det bort som utflyktsmål och området somnar sakta in i glömska och det enda som återstår är gamla skyltar från fornstora dagar. Hela området kring Messlingen känns faktiskt en smula bedagat och det finns inget, utöver naturen som direkt lockar mig hit som besökare.

 

Helt överraskande hittade vi en kanonfin liten servering på Kappruet som bjöd på god lunch gjord på grönsaker från egen odling. Att Mittådalens skidanläggning både har öppet på sommaren och visar på god anda ger hopp för dalens framtid!

Skyltningen är en sevärdhet i sig. Vansinnigt snygga emaljskyltar som dessutom är numrerade.

Det går säkert att spåra varje individuell skylt, dess ursprung och datum för installation i STFs gamla arkiv.

Flatruet och andra Ru

Några mil norr om Funäsdalen tar vägen slut. Istället tar fjällvärlden över med Skarsfjället i fonden.

 

Hotell Fjällgården i Ramundberget har några vintrar lockat med god mat och bra läge som borde fungera även under sommaren varför Kerstin och jag bokar in oss för några dagars boende och dagsturer i området.

 

Härifrån går vandringsleden mot Helags och därefter vidare mot Sylarna, Blåhammaren, Norge eller Vålådalsfjällen om man så önskar. Ramundberget ligger kanske inte mitt i smeten men väl i utkanten till ett intressant område och det är enkelt ta sig in i smeten med andra ord. Det finns också gott om möjligheter för kortare turer vilket duger långt åt oss.

Vandringsleden mot Helags går via en naturlig dagsetapp över Fältjägarens fjällstuga som ligger på ”baksidan” av Helags och en av våra dagsturer följer den leden upp på fjället fram till en liten stuga vid Svaletjakke. Stugan är mest till för nödsituationer och obetydligt större än toaletten strax bredvid.

 

Det är bra spångat över fjället även om en och annan spång tycks sakna en sektion. Så här i efterhand skulle vi kanske ha kollat om det inte låg en stackars vandrare där nere i gyttjan.

 

Efter en medhavd lunch vid stugan bär det iväg nedåt över bäckar och förbi små vattenfall som rinner ner till Ljusnan. En av våra största älvar är här bara är en liten å och behöver tillökning på vägen mot Östersjön.

 

Nedalshytta

En liten sväng runt berget, eller tio mil med bil tar oss till Norge och Nedalshytta. Här kommer man hjälp av bilen helt nära Sylarna, som från svenska sidan minst kräver en dagsmarsch från t ex Storulvån. Från Nedalshytta räcker det med en brant promenad på sisådär tjugo minuter för att komma upp på kalfjället vid foten av Syltoppen som får en lite annorlunda siluett från norska sidan.

 

Ingen toppbestigning av Sylan idag men Sverige är vackert - även från Norge.

Ramundberget och Mittådalen augusti 2014

Mittåkläppen

 

Mittåkläppen ligger bara en halvmil från Ramundberget och känns centralt belägen med utsikt över det mesta i närheten trots sin relativt låga höjd.

 

Toppen är 1212 meter över havet och det blir en lagom tur för oss när vädret dessutom är kanon med sol och värme.

 

 

 

 

 

Massor av folk, med fjällens mått mätt bestiger den lilla kläppen. Det är en enkel och tillgänglig tur och när man kommer tillbaka väntar dessutom en fantastisk liten våffelstuga vid Djupdalsvallen så det är klart att det vallfärdas både till utsikt och smaskens.

Långt därborta i diset sticker Lofsdalens Hovärken upp. Man lär kunna se uppemot tjugo mil från Kläppen när diset lättar

Norrut, och på väg mot den egentliga toppen.

Helagsmassivets toppar och glaciär döljer sig under molnen. Lite västerut syns också Sylarna och Skars men just här är det ett stort stenröse i vägen som skymmer sikten..

Västerut har vi Skarsfjället och bakom det; Norge.

Utskikt åt söder över Mittån som meandrar sig som i en en lärobok för mellanstadiet. Det går till och med att urskilja någon enstaka korvsjö.

 

På väg ner mot våfflorna