Salajekna

 

Vouggatjålme ligger mitt på polcirkeln, några mil ifrån norska gränsen och vid Silvervägen vilken öppnades först 1975. Dessförinnan var orten under lång tid ett ställe för rast och övernattning längs ödemarksvägen mot Norge. Då var det utrustat med häststallar istället för dagens husvagnsparkering.

 

Många skulle nog fortfarande kalla detta för en ödemarksväg, som slingrar sig mellan fjälltopparna och över kölen mot Norge, som syns här. I Vouggatjålme bor det bara två familjer på heltid och det är gott om luft för oss fåtaliga besökare.

 

De stora sjöarna längs vägen är egentligen uppdämda magasin som ger en konstgjord känsla men man behöver inte ta sig långt upp på fjällsidan för att uppleva motsatsen. Mellan vägen och Vouggatjålmejaure står en älgko och betar i godan ro.

 

Namnet på byn är samiska. Vougga kan betyda dal, tjålme sund och alla vet ju att jaure betyder sjö varför älgen torde befinna sig ungefär vid Dalsundssjön.

 

I Vouggatjålme finns en bra restaurant vilket är nödvändigt för att locka oss hit men framförallt erbjuds det helikopterlyft inklusive en guide till kanten av Sveriges största glaciär, Salajekna vilket är huvudmålet för dagen.

 

Familjen Helamb kör helikopter, restaurang och stuguthyrning och kan sätta ihop ett paket med allt man kan behöva.

 

Maria Söderberg guidar vår lilla grupp som ändå är ovanligt stor eftersom två helikoptrar har kallats in just den här dagen när molnen plötsligt har skingrats och vädret är riktigt vackert som omväxling..

 

 

Salajekna är en så kallad dalglaciär vilket man nästan kan gissa sig till. 24 kvadratkilometer täcks av ett istäcke mellan topparna.

 

Den gråsvarta isen kalvar under sommaren och smältvatten har bildat en ny och namnlös sjö som är grön av glaciärvatten.

 

Förra sommaren var sjön helt öppen och värmen tog hårt på glaciären men i år ligger isen fortfarande kvar i augusti.

 

Isen ser nästan ut som en del av berget men färgen kommer av alla möjliga föroreningar både från luften och sådant som glaciären fångar upp under årtusenden från marken.

 

Sten, lera och mineraler ger isen en intressant färg. Till och med på ytan ligger det sten kvar på isen.

 

Småsten ligger kvar men större stenar värms upp av solen och smälter sig igenom glaciären för att lämna kvar små och stora hål.

 

Jodå. Det är bara is på bilden.

 

Från kanten är det svårt att bedöma avstånd och storlek. En renflock om cirka femtio renar som har sökt sig bort från mygg och knott hjälper till med att förstå isens omfattning.

 

I nederkanten av glaciären syns några prickar som vid närmare undersökning visade sig vara just renar.

 

Blå och syrefattig is.

Högt tryck under tusentals år klämmer ut syret ur isen.

 

Från början är det snö som faller, troligen i mängder och under tid omvandlas snön till välpressad is som långsamt rör sig nedför dalen.

 

Hela Sverige byggdes på en grund som såg ut så här när inlandsisen drog sig undan. Men det är inte klart ännu. Förloppet fortsätter än idag.

 

Spåren efter isstiden har vi alla sett tidigare.

 

Glaciären för med sig näringsrik lera och vart eftersom isen försvinner kommer växtligheten så snart det är möjligt.

 

Fjälltussilago ett par hundra meter från glaciärkanten.

 

Från helikoptern får man bättre överblick av Salnajekna och den istäckta sjön utan namn.

 

Sálajiegna på samiska och från luften.

 

Ju högre upp man kommer med helikoptern, desto mer framträder glaciärens utbredning.

 

 

 

Grönt glaciärvatten rinner ner för berget och bildar ytterligare en liten älv.

 

Under glaciären forsar smältvattnet fram och tar med sig sten, grus och lera. Här och var bildas grottor i isen vilket kan ske redan på en eller två eller många säsongers nötande.

 

Efter ett tag faller grottan ihop, isen kalvar och nya grottor uppstår.

 

Det gröna vattnet kommer från glaciären. Sjöar och vattendrag med det blåa vattnet blandas när isen släpper ifrån sig smältvatten.

 

Högt uppe nära glaciären har det ännu inte blandat sig ordentligt.

 

Flygresan över fjällen är i sig en maffig upplevelse , i synnerhet när sikten är kristallklar.

 

Salajekna ligger sex mil norr om Vouggatjålme.

 

Helikoptern behöver en halvtimma på sig att nå fram...

 

...vilket ger lite bonus på vägen.

 

Det bestående minnet av glaciärmötet, utöver den maffiga naturupplevelsen är lera. Inte is, kyla eller något annat man kanske sätter i samband med närkontakt av nutida inlandsis. Där isen kalvar, smälter och försvinner finns bara sten och framförallt lera kvar. Rådet inför turen var att gå på stenarna eftersom det annars är stor risk för att sjunka ner i det kvicksandsliknade underlaget.

 

En vandrare rapporterade för någon vecka sedan att hon var tvungen att lämna sin stövlar på fjället efter att hela hon sjönk ner i underjorden.

 

Jag lydde rådet att kliva på stenarna men även de sjönk ner i djupet.

 

Vouggatjålme och glaciären Salajekna