I väntan på Dervischerna den 2 januari

Det är fredag och många samlas som vanligt vid Hamed Al Nil Tomb men idag det dyker inte upp några Dervischer på favoritkyrkogården.

Väl på plats vid Khalifens torg kan vi snart konstatera att vi har hittat fram till festen.

Ett firande pågår utan tvivel med enorma mängder av människor på torget men vi lyckas först inte riktigt reda ut vad det egentligen är som firas och får motstående uppgifter från varje person vi frågar, mestadels på grund av språkförbistringen då det ofta blir ett: yes, yes, no. Våra bristande kunskaper i både arabiska och den lokala kulturen gör att vi får gissa oss fram för att försöka förstå vad vi ser och befinner oss mitt i.

Att det är Profetens Födelsedag som firas har vi naturligtvis lite koll på men vi vill veta mer.

På lördagen kommer vi tillbaka  lite tidigare på kvällen och snart hittar vi någon som vill utbilda oss i läran om Profetens födelsedag, eller vi blir snarare uppraggade.

Jag blir hämtad långt ute på torget av en man som vill visa mig något. Han pratar bara arabiska men visar mig ett helt rum på ”mässan” som är fullt med texter runt väggarna. Han leder mig fram till en engelsk text som beskriver hur fint det är att fira Profetens födelsedag. Sufierna är alltför vana vid att missförstås och hela texten handlar om hur väl både de och Gud vill och hur det genuina firandet är en hommage till  kärleken, Gud och maten.

Efter att ha läst mig till den stora kunskapen ska också jag bidra.

En gästbok, eller liknande kommer farande och minst ett tjogtal personer är plötsligen djupt engagerade för att just jag ska skriva i den viktiga boken, med förberett formulär där jag enkelt kan fylla i mitt namn, profession och adress förutom mina fria kommentarer.

Det är inget att be för men jag är tydlig med att det blir några rader på svenska, vilket dessutom går att kommunicera eftersom det naturligtvis dyker upp en engelsktalande herre just när det hettar till. Svenska visar sig vara helt okej, alla språk är välkomna. Jag antar att de sätter någon stackare på att översätta mina kråkfötter nu när de ändå vet var de ska leta efter en översättare.

När det stora eventet är överstökat blir det dags för fotografering.

Även om vi tycks vara de enda västerlänningarna och sticker hyggligt ut från mängden känner vi oss inte alls utsatta på något vis.

Vid några tillfällen blir vi tilltalade av någon som oftast vill hälsa oss välkomna till Sudan och när vi står och pratar i bara en kort stund bildas omedelbart en rejäl folksamling runt oss. Just då, när en sudanes pratar med västerlänningarna öppnas liksom porten för de nyfikna som då kan delta lite grann under samtalet mellan de utsocknes och den engelsktalande sudanesen.

Trots det intensiva intresset man visar oss för en kort stund, blir det aldrig obehagligt utan just bara nyfiket. När vi sedan traskar vidare upplöses folkmassan och man slutar helt att visa oss det minsta intresse.

Poliser kör regelbundet med lastbilar rakt genom området vilket tidvis är packat med folk. Jag ser tre stackare med handfängsel längst in på flaket och det verkar som att polisen löpande fyller på med människor som bryter mot förordning på festområdet.

Å andra sidan känns det som sagt väldigt fredligt på torget så jag funderar lite på vad det kan vara för brott de har begått. Vi kan inte se några bråk, inte ens antydan till konflikter eller stölder på festområdet men det borde rimligen ändå förekomma när tusentals människor möts på samma plats.

Den enda konflikten råkade Jonny ut för, helt utan egen förskyllan. En man i turban blev lite grinig på Jonny för att ”vi” går runt och fotograferar när alla andra har det så trevligt.

Jonny tog inte en enda bild men får ta en för laget eftersom jag plåtar allt som rör sig och vi fyra ses uppenbarligen som en enhet. Efter ett längre förmanande av den turbanklädda mannen tycks de ändå vara hyggligt sams och efter en stund är alla glada igen.

Även jag fick en förmaning i bästa välmening. När en ung man, som pratade väldigt god engelska fick veta att jag är från Sverige påpekade han att vårt land har uppenbara problem när moskéer inte får vara i fred...

Nyheten att tre attacker har skett mot moskéer i Sverige de senaste dagarna har även nått till Sudan.

Den unga mannen tycker att vi ska ta med oss Sudans generösa och ödmjuka religionsfrihet, där alla kan leva i fred och samförstånd till Sverige, vilket jag lovade att göra. Det var liksom inte läge för att gå i polemik genom att t ex ifrågasätta varför hundratalet utländska kristna har utvisats härifrån det senaste året, bara för att säga något.

Dock har han en poäng. Mitt i det måttligt toleranta och hårt kontrollerande samhället finns det trots allt utrymme för en lång rad avvikelser från ”den rätta läran”. Bara det sufiska firandet av Profetens födelsedag som vi befinner oss mitt i, är faktiskt ett sådant exempel.

Återigen kan man konstatera att det mesta i Sudan verkar ha två olika sidor samtidigt.

Efter de korta samtalen bildas inte bara en folksamling utan också en kö av massor med människor som vill skaka hand med oss, och efter varje handskakning med trettio- fyrtiotalet personer får man lust att utropa något i stil med att: Don't forget to vote!

För övrigt är det snart dags för Sudan att gå till vallokalen. I mitten av april, eller tio dagar senare,  oklart för tillfället ska en president väljas. Omer Al Bashir, Sudans självutnämnde ledare sedan 1989 (statskupp -89, president sedan -93) har annonserat att han ställer upp för folket även inför nästa period och nu pågår olika aktiviteter som förberedelse inför valet.

Bland annat har man släppt ut några opponenter ur fängelset eftersom det annars inte blir så mycket till val utan konkurrenter till Bashir. Bland annat är Sadiq al-Mahdi nyligen frigiven efter ett kortare fängelsebesök.

Mahdi är den absolut heligaste av alla sufierna som här på torget firar Profetens födelsedag och torde vara en given konkurrent till Bashir om makten, bara mahdisterna hade den organisation som krävs.

I slutet av 1800-talet hade de verkligen en rejäl organisation som kastade ut den Engelsk-Egyptiska regimen och tog själva makten över Khartoum och Sudan. I januari 1885 dödades den brittiska guvernören Gordon på trappan till palatset och därmed var Sudan ”självständigt”. En mycket dramatisk och betydelsefull period i Sudans historia.

Mahdis, eller faktiskt Khalifens styre (Mahdi själv gick och dog kort efter den stora segern och Khalifa Abdullah tog då över styret) varade till 1898 då lord Kitchener kunde slå ner dervisch-armén under något som även av brittiska journalister betecknades som en ren slakt.

Kitchener hade ny teknologi med sig och när Mahdis svärd mötte brittiska kulsprutor lär 10 000 dervischer dött i slaget, jämfört med britternas förluster av summa 47 stycken.

Winston Churchill var med redan på den tiden men då som en sorts skrivande ”journalist-officer” och han var inte imponerad av dervishernas moral eller organisation. Förfallet av Khalifens styre hade egentligen pågått under flera år innan britterna nådde Omdurman och Khartoum.

Sadiq al-Mahdi är barnbarnsbarn till Muhammad Ahmad, just den Mahdi vars tomb tornar upp vid torget, vilket indikerar att det torde vara en tung gubbe inför valet 2015.

Original-tomben revs visserligen av britterna i samband med att de tog tillbaka makten. Senare byggde britterna återigen upp en kopia av tomben.  Khalifens hus ligger mittemot tomben på andra sidan torget.

Först 1956 blev Sudan självständigt från Storbritannien.

Försäljningsbodarna är sprängfyllda av färgglatt socker.

När det är fest ska det vara sockergodis i alla färger och storlekar, vilket känns bekant från vilken svensk marknad som helst men just detta lär faktiskt vara lite speciellt för just Sudan och Egypten som är ensamma om godis-traditionen i den muslimska världen.

De extremt rosa och bjärta sockerdockorna ska vara en rest från faraoernas tid och den seden är inte helt okej i ortodoxa muslimska sammanhang som efterlyser mer avhållsamhet. En del tycker inte ens att någons födelsedag ska firas överhuvudtaget men efter 3-4000 år hänger både firandet och sockerdockorna fortfarande med på Khalifens Torg i Omdurman.

Till slut lyckades vi också hitta några dansande Dervisher vilket gör kvällen riktigt lyckad, förutom den präktiga bonusen att få vara med om att fira Profetetens födelsedag, dessutom på rätt dag den 3 januari 2015.

Eftersom Profeten fyller år enligt den gamla kalendern infaller födelsedagen vid olika tillfällen varje år med en förflyttning om cirka tio dagar per år.

Det innebär i sin tur att Profeten fyller år två gånger 2015!

Nästa firande sker faktiskt på dagen som vi kallar för julafton, den 24 december 2015 men på Khalifens torg bryr man sig troligen inte i huruvida Tomten dyker upp eller ej.

Även denna kväll har ett slut men  som vid alla festligheter har folk olika rytm. När det är dags att gå hem för en del, strömmar andra till för att påbörja partyt.

I dessa tider, när intoleransen mot det okända, mot de andra och mot de andras religion kryper allt närmare känns det väldigt bra att ha fått möjligheten att själv få delta lite grann i Sufiernas festligheter.

Detta är verkligen något okänt för mig, något som de andra gör, i deras religion men att vara med på Khalifens torg förskräcker icke. Naturligtvis får det motsatt effekt att möta ”de andra”.