Tuti Island

Enligt min ringa uppfattning är det vid Tuti Islands norra udde som själva Al-Mogran sker varför Jonny och jag ger oss ut på en expedition tidigare samma dag. Ön är ganska stor, kanske en halvmil lång, ett par kilometer bred på mitten och enligt kartan ska det finnas ett fåtal vägar och mestadels grönområden. Från det livliga Khartoum, just vid Hotel Corinthia går bron över till Tuti. Bron är bred som en motorväg men väl uppe på Tuti Bridge avtar den livliga trafiken och under minuten åker vi från en högljudd storstad med konstanta köer och rusningstrafik till en liten, dammig landsortsby.

Besynnerlig och omedelbar förvandling av miljön. Vi ska rakt över ön och missar givetvis vägen som går runt den lilla byn och  kämpar oss igenom gränder, på sina ställen bara aningen bredare än bilen. Grusvägar, låga och enkla hus, trånga gränder och småbutiker gör det riktigt mysigt. Åsnekärror finns också i Khartoum också men det verkar vara härifrån de kommer. På många sätt känns det som att färdas tillbaka i tiden bara genom att åka över bron.

Till slut hittar vi ut från byn och tar oss vidare på en allt sämre grusväg mot nordspetsen. När hålen i vägen blir för djupa ställer vi bilen och går den sista biten. Vi börjar med att gå vilse och hamnar hos ett gäng som är upptagna med att bygga något. De ropar på oss och vill jättegärna prata massor med oss, dessvärre enbart på arabiska. Efter en stunds förvirring lyckas vi returnera ett  ”tamam” vid rätt ögonblick. De blir överförtjusta över att vi kan säga ”okej” på deras språk och gänget fullständigt exploderar i en orgie av taman. Efter 820 tamam och en fotosejour lämnar vi dem och går åt rätt håll den här gången.

Vi går över några åkrar utan att se fler människor, däremot hästar, kor, getter och en gigantisk häger som med nöd och näppe orkade flyga över Nilen. Efter en stund når vi fram till udden och där på den yttersta spetsen av udden sitter två killar och fiskar, mitt i fåran där de två floderna möts. Strömmen och gränsen mellan de två floderna syns tydligt i uddens förlängning så långt man kan se men någon kyss framträdde inte heller här. Vi är lite sena eftersom kyss-säsongen uppträder tydligast när det är högvatten i Blue Nile så vi får nöja oss med detta men Tuti island är värd flera besök.

Jonny tar seden dit han kommer och traskar omkring i sin jellabiya, perfekt plagg för temperaturer över 35 grader. Det verkar inte som att folk i allmänhet reagerar just på att en ”khawaia” använder dressen. Annars är det ett ständigt hälsande och ropande efter oss ickesudaneser på gatorna. Vi sticker ut rejält i brist på västerlänningar eller turister i övrigt. Folk är vänliga och glada att se oss, stannar gärna och hälsar oss välkomna till Sudan. Bilar tutar på oss, människor skrattar över vår blotta existens men inget eller åtminstone sällan något ovänligt.

Under min förra tripp i april upplevde jag inte alls samma sak.

Då föreföll jag vara helt osynlig för alla andra när jag gick omkring på gatorna, vilket faktiskt var än mer märkligt.

Men som sagt, Jonnys kostym verkar inte trigga något extra men för mig ser det ut som ett skivomslag från sjuttiotalet när han stegar in på Star Box(!) för att ta sig  en kaffeglass.

Vägen mot Al-Mogran är inte så välskyltad men mysig på sitt sätt.