VIRVLANDE DERVISCHER I OMDURMAN. Julen 2013
Whirling Dervishes
Dervisherna är Sufier vilket i sin tur är en gren av islam, så långt i från huvudfåran att de troende emellanåt ses som otrogna och de har i alla tider varit mer eller mindre förföljda. I Khartoum har de dock öppet fått utöva sina ritualer, trots samhällets strikta ordningsregler i övrigt. Vid Hamed-al-nil Tomb, på en kyrkogård i Omdurman samlas Dervisherna under fredagskvällar innan solen går ned för att dansa före själva bönen. Eller snarare virvla. Namnet kommer av att de ofta snurrar runt i dansen. Oklart om det sker för att sätta sig i trans eller för att de har hamnat i trans eller om det inte något alls att göra med just trans.
Inledningen är enastående. En procession tågar in mot platsen där en cirkel av människor redan har bildats. I täten går en av prästerna flankerad av Dervichernas gröna flaggor, därefter en präst med mikrofon som sjunger och får igång de andra som följer i tåget, i slutet trumslagarna som skapar en unikt suggestiv stämning under dryga minuten det tar för dem att marschera fram till tomben. Dessvärre framgår inte ljudet fullt ut i filmen här men för oss som råkade stå just vid högtalarna, en halvmeter ifrån processionen är upplevelsen svårförglömlig.
Dansen är förmodligen organiserad i detalj men reglerna är inte självinstruerande för en nybörjare.
Mångfalden av klädesdräkter är nog en anledning till att det är svårt att få grepp om vem som gör vad. Dervischernas färg är grönt. Det påstås att ju grönare desto finare men samtidigt är det tydligt att flera av de tyngsta ledarna inte är klädda i grönt medan andra är det. De flesta deltagarna har vanlig jallabiya men det varierar kraftigt från tomtekläder och kasperdräkt till de finaste kaftaner och även mer västerländska byxor och skjorta.
Trumslagarna står på led i cirkeln och håller takten medan andra sjunger, klappar i händerna och gungar i takt till musiken. Toastmastern, eventledaren, killen med micken eller världens mest gemytliga man hetsar alla med att ropa just ”allah” när han gungar runt och får alla att må bra.
Vartefter dansen fortgår dras tempot upp och det som från början var långsamma promenader runt i cirkeln går allt snabbare till dess att många springer, dansar, hoppar och såklart snurrar. Sångerna ökar i takt och når crescendo på ett sätt som matchar vilken rockkonsert som helst. Sedan börjar det om igen med en ny sång för att återigen öka till dess att dansen verkar att gå överstyr just när det lugnar sig igen. Det är ändå rutinerade grabbar som håller ordning på hänryckningen.
Klädkoden har jag inte lyckas knäcka, allt verkar tillåtet och när en funktionär i rödrutig skjorta och jeans stoppar en av de mest uppklädda herrarna mitt i en snurr för att ge honom en reprimand för något regelbrott ger jag upp. Om inte ritualpolisen har rödrutig skjorta förstås.
Att den här mannen tillhör ledningen råder det dock ingen som helst tvekan om. I början av tillställningen såg han ut som den strängaste av de stränga när han noggrannt mönstrar publiken, till synes på jakt efter någon som inte har gjort sin läxa. Nåde den stackaren.
En halvtimma senare är chefen gladast av de glada när han uppsluppen springer runt i cirkeln.
Glädjen är påfallande.
Jag har sällan sett ett religiöst utövande som genomsyras av en sådan genuin glädje, med betoning på genuin. Det känns mest som ett gäng goa, glada gubbar som har riktigt, riktigt roligt. Utan att varken spela teater för besökarna eller att le med glasartad, frälst blick lyckas de bygga en stämning av ren lycka över att göra just det de gör.
Energikicken är översvallande och man kan banne mig bli religiös av mindre. Mannen på bilden, kvällens toastmaster personifierar helyllet och det är omöjligt att inte dras med av glädjen när han gungar fram och ropar; Allah!
Åskådarna verkar bestå av två grupper.
Dels är det troende som kommer för att delta mer eller mindre. Några utgör själva cirkeln runt dansarna, några far in och dansar en kort stund och återgår sedan till cirkeln, några är funktionärer medan andra bara är just åskådare. Den andra gruppen är turister. Fredagseftermiddagar vid Hamed-al-nil Tomb ser man fler västerlänningar än vad man sammantaget kan göra under hela veckan i Khartoum. Vi är inte bara välkomna utan uppmanas till och med att fotografera och även delta lite försiktigt innanför cirkeln.
Gästvänligheten sker helt utan synliga kompromisser i övrigt. Jag kan absolut inte anklaga dem för att sälja ut sig som något cirkussällskap. Det känns verkligen som att de bara tycker att det är trevligt att vi är där, och möjligen är just detta en del av framgångsfaktorn. Utifrån den lilla kunskapen jag har (väldigt lite kunskap) är det en smula märkligt att Dervischerna har kunnat överleva under åren med ett antal olika dogmatiska regimer vilka knappast ser eller har sett Sufiernas utövande som den rätta vägen för Islam. Ändå är de kvar och är till och med en av de få riktigt stora attraktionerna i Khartoumområdet. Det skulle ju kunna vara så enkelt att Sufierna är duktiga på att skaffa sig rätt vänner.
Nelly går med kryckor efter en korsbandsoperation och det dröjer inte länge förrän en herre tar sig an henne, schasar iväg några åskådare från bästa läget, en sorts refug mitt i cirkeln och placerar Nelly där. - Inte ska en stackars flicka med kryckor behöva stå så länge. Det visar sig att han ingår i sällskapet och brukar delta men just idag har även han ont i knäet och tittar på istället. Nelly blir presenterad för mängder av dignitärer och efteråt överlämnas hon åter i föräldrarnas vård som också får stifta bekantskap med några av dem.
Dervischerna får respektive roll tilldelad.
En håller i sången, ett par stycken tycks dela på ordförandeskapet för kvällen och sätter dagordningen. Tomten har sitt uppdrag ständigt i mitten. Ordningsman är lite butter, som sig bör, går oupphörligt runt och rättar till cirkeln, säger till folk som är i vägen att flytta sig och riggar hur olika delar av gruppen ska stå. En eller ett par Dervischer är uppenbarligen utsedda för att snurra ordentligt medan andra dansar, springer, hoppar med olika frekvens. Dessutom verkar ett antal civilt klädda funktionärer i det tysta utan att delta i dansen.
Kollekten tas upp av rökelsemannen. Åskådarna får en rejäl dos av rök med doft av tobak och kryddor samtidigt som man stoppar en sedel i bröstfickan på mannen som går runt med ett kärl innehållande glödande kol med tillbehör.
Alla har som sagt jättetrevligt men kvinnor är inte överdrivet inkluderade och göre sig inte alltför mycket besvär.
Visserligen står många med i cirkeln och dansar men då lite diskret, oftast i andra ledet. Några kvinnor fanns faktiskt med i processionen men direkt efteråt såg vi en kvinna som jagades iväg då hon tydligen hade gått för långt, dröjt sig kvar eller gjort sig skyldig till någon annan svår förseelse.
Hela familjer är med i den stora gruppen och små barn råkar ibland tulta ut i cirkeln mitt under dansen utan det blir särskilt starka tillsägelser. Alla tycks vara välkomna men i den centrala ritualen finns det inga kvinnor alls. Utifrån sett, en kväll som denna verkar Sufierna annars vara jämförelsevis toleranta varför man kan hoppas på att en förändring kanske kan komma tillstånd så småningom men det är nog inget att kalkylera med.
Plötsligt är det slut och allting upphör omedelbart.
Cirkeln upplöses i ett enda slag, Dervisherna ställer sig mot tomben och lugnar ner sig en stund innan de samlar sig för bön, bekanta pratar med varandra när det hastigt blev till en vanlig fredagskväll medan vi andra går hem. Efter tillställningen kör bilar och tuc-tuc ut från kyrkogården i karavan mellan gravstenarna. Själv är jag helt såld på Dervischernas uppvisning och har besökt Hamed-al-nil två fredagar efter varandra
...och snart är det fredag igen!
Bilder från festen
Några filmklipp
Första klippet är bara några sekunder men den här mannen snurrade oavbrutet i en timma första fredagen jag var där. Fredagen därefter syntes han inte till. Jag antar att han är sjukskriven i några veckor.