Från Khartoums centrala delar, vid foten av det futuristiska och lyxiga Hotel Corinthia ligger Tuti Island Bridge, Sudans och även en av Afrikas första och mest avancerade hängbroar, fyra filer bred, med dubbla polisspärrar men bara några hundra meter lång. Bron går till Tuti Island och över The Blue Nile efter det att ön har delat upp floden i två. Just där bron går över floden är det med andra ord som allra smalast vilket knappast är någon tillfällighet men poängen är att resan från det stökiga, bullriga och synnerligen intensiva Khartoum city går blixtrande snabbt direkt till den extrema motsatsen; det absoluta lugnet på Tuti Island.

I 700 år har landsbygden haft sin gilla gång på ön, idag mitt emellan Khartoum, Omdurman och Bahri, trillingstäderna med 4-7 miljoner invånare, beroende på vem som räknar. Genom att ta bilen över bron kastas man huvudstupa flera hundra år tillbaka i tiden, ungefär lika snabbt som det tar att uttala öns namn. Kontrasten är en extraordinär upplevelse. Många storstäder har sina gamla stadskärnor, parker eller museala områden som minner om fornstora dagar i eller strax utanför staden men det här tar priset, förmodligen för att det inte är musealt, på låtsas eller ens medvetet bevarat. Tuti Island bara ligger där, liksom kvarglömt och fortsätter sin alldeles egna vardag, århundrade efter århundrade.

Nåja, det finns till och med gatlysen genom och utanför byn, faktiskt i betydligt större utsträckning än hemma på Singö och bilar tränger sig genom gränderna här liksom i Khartoum men de är inte i närheten av att vara lika många. Åsnekärror tycks vara mer frekventa än bilar och tuctuc.

Bron verkar vara första steget i ett försök att kommersialisera möjligheterna som finns på ön. Det finns långtgående planer på att bygga hotell och resorts på ön vilket givetvis lockar affärsmän på grund av sitt unika läge med naturskönt läge mitt i Khartoumområdet. Invånarna på Tuti är hyggligt skeptiska till planerna efter att ha levt närmast isolerade i århundraden så framtiden får väl visa vad som kommer att hända med den unika miljön. Oavsett vilket, behöver nog strandpromenaden piggas upp en smula. Jag antar att vallen bearbetas varje år inför eller efter varje översvämning men det är inte så mysigt med allt skräpet. De plastpåsar som getterna ännu inte har fått tag i flyger omkring i vinden.

Tuti Island är spektakulärt gammaldags med trånga gränder, låga hus, massor av pyttesmå butiker och ett, till synes primitivt samhälle där jordbruket dras fram av åsnor och gamla verktyg, inte helt olika de man kan se på museum i Sverige. En fiskare kommer med dagens fångst i hemmagjorda korgar. Han lyckas inte sälja något till oss men i fiskaffären tycks det gå bättre.

Byn ligger mitt på ön och runt om är det jordbruksmark, förmodligen bördigt eftersom Nilen svämmar över varje år och gödslar markerna. Varje liten kvadratmeter används. Enligt kartan ska det finnas en ring road längs hela ön men här och där upphör ringleden i en liten åker som förmodligen har anlagts sedan förra översvämningen.

Fattigt är det men ändå får man känslan av att samhället fungerar med alla de institutioner                                            som kan behövas. Det finns massor av små butiker som uppenbarligen har kunder även om det är i extremt liten skala. Vi köpte en påse bröd hos butiksinnehavaren som egentligen inte hade något annat på lager. Bredvid honom en handlare med åtta kvadrat gryner, nästa har åtta kvadrat kryddor och så vidare. För oss är det mysigt så det gör ont men förtjänsten för öns hundratals handlare kan knappast försörja mer än familjens absolut mest nödvändiga behov.

Skolan verkar välmående. Ungarna blev överlyckliga när de såg oss och hade ett väl inarbetat partitur för hur de ska  bete sig när de träffar västerlänningar. Hundra handskakningar, lika många "how are you" och  så några moves såklart.