Lusaka - Zambia
Jag är i Lusaka av rent nostalgiska skäl.
Staden är knappast någon turistmagnet men efter att tidigare ha varit här i omgångar under 2011-12 är det intressant att komma tillbaka, om än för en kortare tid. Det mesta är sig likt.
Färgglada kiosker med försäljning av telefonkort är sig lika, även om telefoneriet numera också innehåller rena bankverksamheter. Zambia tillhör de länder som hoppar över utvecklingssteget med datorer och istället går direkt till att betala, och i princip göra alla ekonomiska transaktioner via mobilen.
Kioskerna finns också som hål i väggen, vilket är snygga och praktiska lösningar.
Hela stadsdelar ligger bakom murar varför det kanske är helt naturligt att kioskinnehavaren finns på andra sidan.
Grabbarna som hänger i och kring bussarna är sig lika. Kollektivtrafiken består av mängder med småbussar som under rusningstid dominerar trafiken. Däremellan är det inget större tryck. Under dagarna står bussarna parkerade lite varstans där de sysslolösa chaffisarna hänger med övriga kompisar.
Korsningen vid Manda Hill shoppingmall är också sig lik, med mängder av gatuförsäljare som kränger varor till bilisterna när de stannar vid rödljusen. Över tid är sortimentet på gatan minst lika brett som inne i shoppingcentret. Allt kan säljas i bilkön vid korsningen, från ljuddämpare och världskartor, till kepsar och vindruvor. Och alla kan uppenbarligen sälja, även barn som borde vara i skolan.
Allt som sker vid korsningen, sker några meter ifrån polisstationen som fortfarande tycks vara en sorts kombinerad bilskrot.
Chikumbuso
Det är lätt att bli luttrad och bara se till sådant som inte tycks bli bättre i staden men det finns också ljuspunkter i det fattiga Lusaka. Chikumbuso till exempel. Ett gräsrotsprojekt, drivet av och för änkor med barn.
Zambia är hårt drabbat av HIV och i ett samhälle där många har dött alltför tidigt tvingas de överlevande ta hand om barnen som blir föräldralösa. En familj med egna barn tar ofta hand om ytterligare några barn, s k ”dependents”, vilka mer eller mindre blir adopterade, eller åtminstone beroende av den nya familjen som tar ett självklart ansvar även om den ekonomiska belastningen redan innan ofta är på eller över gränsen för vad man orkar med. I många fall är dessutom kvinnan ensamstående och i kampen för att bara överleva dagen är det inte lätt att prioritera barnens skolgång.
Chikumbuso bildades 2004 i Ng’ombe, ett compound i Lusaka av några änkor för att underlätta, eller till och med för att överleva vardagen och då med fokus på utsatta kvinnors situation. Även om det fanns bidragsgivare med från början har de jobbat långsiktigt för att hitta en hållbar ekonomi med egna inkomster. Få av dem hade någon utbildning, däremot fanns ett hantverkskunnande att bygga på vilket kunde utvecklas genom att förädla billiga råvaror med hygglig förtjänst.
Lösningen blev att tillverka väskor av återvunna plastkassar vilket blev deras första produkt. Idag har verksamheten växt och de tillverkar kläder och bruksföremål även av textil men såvitt jag förstår är deras främsta artikel fortfarande plastpåseväskan vilken virkas av långa band från vanliga plastkassar.
Försäljningen är den nödvändiga motorn (tillsammans med donationer) i projektet för att kunna göra nytta i det lokala samhället, vilket de utan tvivel gör. På området driver de en skola för elever från 5 till 15 år. Skolan är förvisso kostnadsfri i Zambia men skoluniform är obligatoriskt vilket redan det är en kostnad som många inte har råd med, förutom ytterligare utgifter för böcker och annat material vilket i praktiken gör det skolgången till en tung kostnad för många familjer.
I Chikumbuso är skolgången helt fri och idag har de nära 300 barn i skolan. Dessutom lagar de mat till alla elever varje dag vilket är kanske är lika viktigt som själva utbildningen eftersom det för många är dagens enda mål.
Chikumbuso framstår som en liten framgångssaga, och fler sådana behövs i ett land med över en miljon föräldralösa barn under femton år.
Kamwala
Nostalgirundan går vidare till Kamwala, en marknad helt nära Lusakas gamla stadskärna.
Kamwala är färgglatt, ruffigt och stökigt precis som förr men samtidigt känns det som att marknaden har förändrats rejält. Det är inte lika smutsigt som senast jag var här och efter ett tag märker jag att det faktiskt är betydligt mer ordning än tidigare och många byggnader verkar till och med vara nymålade. En tydlig förändring i positiv riktning.
Först efteråt har jag förstått att hela marknaden stängdes ner av myndigheterna i samband med ett kolerautbrott tidigare i år, så det jag ser är efterdyningarna av en fullständig make over.
Sanering har skett av hela området som var stängt i två veckor och butiksinnehavarna har fått stränga order om att hålla rent framför egen dörr och kanske främst bakom dörrarna då det just är i gränderna som varorna har lagrats tillsammans med sopor som samlades under hyfsat skitiga förhållanden.
Följande tips hittade jag på en guide till Lusaka:
”Kamwala is not the place to go if you are going to be upset by questionable hygiene and dirt but, if you are happy to immerse yourself in the real Lusaka, this is a must! Just remember your antibacterial wipes to clean your hands when you leave.”
.
Kamwala är känt för sitt utbud av chitenge, ett tyg som traditionellt används av kvinnor, vilka sveper det sex yard långa tyget runt kroppen och blir omedelbart välklädda. Chitenge finns sammanfattningsvis i alla färger och alla mönster.
Under ett par dagar, när Kerstins konferens pågår, åker jag omkring i Lusaka tillsammans med några andra spouses. Genom att sälja in marknaden för mina nya vänner blir det ett andra besök i Kamwala och givetvis med fokus på chitenge.
Chitenge kan också fungera som en sorts bärsele för de små.
Beyond the grid
Senare tar sig konferensen ut på fältbesök och när bussarna med UD-personal, projektledare och andra delaktiga anländer till en liten by utanför Lusaka blir det viss uppståndelse. Byn kommer förmodligen att minnas det som den där kvällen när alla muzungos var där.
El är en bristvara i Zambia, i synnerhet på landsbygden med stora utmaningar i infrastrukturen. Dock är det gott om sol som det går att ta vara på lokalt om en smart teknik används för detta.
En av projektledarna redovisar hur byn numera har el via ett lokalt nätverk som kopplas till en solpanel.
Byborna kan via en app köpa en tankning av mobilen, lyse för en kväll, några timmars TV eller el till kylskåpet. Istället för ett fullskaligt abonnemang köper man m a o just den el som behövs för stunden vilket gör kostnaden överkomlig.
Mer än 95% av invånarna på landsbygden saknar el, inte minst p g a den outvecklade infrastrukturen. Förutom kostnaden att koppla upp sig mot ett elnät kommer det att ta mycket lång tid innan många ens kan få en anslutning, varför alternativet med ett lokalt elnät troligen kommer att bli succé.
Sida driver projektet i avsikten att två miljoner människor ska få tillgång till förnyelsebar el (redan nu har man nått nära en halv miljon) men de lokala nätverken stöder inte användning av elspisar varför det krävs en kombination med ytterligare en smart lösning.
De flesta eldar idag med träkol i sådan utsträckning att det utgör ett av Zambias största miljöproblem. Skogarna skövlas i jakten på trä och luften blir förgiftad av den usla förbränningen i spisarna. Det svenska bolaget Emerging Cooking Solutions har tagit fram en spis som eldas med pellets tillverkade av överbliven biomassa från ogräs vilket är skonsamt såväl för skogarna som för den som använder spisen. Pellets är dessutom lite billigare än träkol och betydligt effektivare vilket ger ytterligare fördelar.
Kombinationen, att införa lokal el och samtidigt en effektiv spis torde kunna ge lokalsamhället på den zambiska landsbygden en mindre boost i utvecklingen.
Det Sidafinansierade initiativet har fått namnet Beyond the Grid Fund for Zambia, och spisen är inget mindre än en SupaMoto.
Barnen på bilden är nog mer intresserade av min kamera än av den innovativa spisen och projektet har uppenbarligen sina uppförsbackar. Redan när jag steg av bussen såg jag mängder av det typiska träkolet till försäljning i byns butiker och på kvällen när familjerna lagade mat såg jag uteslutande träkolseldar.
Tekniken finns på plats men den stora utmaningen är att ändra beteende – som vanligt…
Oliver Tambo i Lusaka
I slutet av femtiotalet och början av sextiotalet tillhörde Simon Kapwepwe den absoluta kärnan av frihetsrörelsen i södra Afrika. Tillsammans med bland annat Kenneth Kaunda levde han för att kolonialmakten skulle släppa greppet om det som då var den Centralafrikanska federationen (nuvarande Malawi utöver Rhodesia som i sin tur är dagens Zimbabwe och Zambia).
Simon och KK hade ungefär samma mål som dåvarande ANC i Sydafrika och i begynnelsen var de till och med medlemmar men bröt sig ur och bildade det som senare skulle bli Zambias första regeringsparti.
När Zambia väl blev självständigt 1964 med Dr KK som president och Simon som bl a utrikesminister och senare vice president fortsatte samarbetet med ANC, vars medlemmar kunde finna en sorts fristat i Zambia undan Sydafrikas polis.
Oliver Tambo, partiledare för ANC fram till 1991 bodde i det här huset under mer än tjugo år av sin trettioåriga exil. Huset ligger i Chelston, nära Lusakas flygplats och är idag en officiell kulturbyggnad, invigd bl a av Jacob Zuma och Dr KK 2017.
Mulenga Kapwepwe är dotter till Simon och berättar här om hur även hon levde med frihetskampen som en naturlig del av hennes uppväxt.
Människor kom och gick, hemma hos henne och hemma hos Oliver Tambo och allt handlade om nationens födelse, även bokstavligt talat. Hennes far var den som tog fram själva namnet på den nya nationen inför självständigheten.
Senare hittade hon dagboksanteckningar där Simon hade knådat fram olika förslag utifrån vad som karaktäriserar landet. Från början fanns det anteckningar där han testade ut varianter som till exempel från koppar (som är grundplåten i ekonomin) och Luangwa (en berömd flod som rinner ut i Zambezi) men det slutade med en lätt avkortning av just Zambezi, floden som verkligen karaktäriserar landet och dessutom fungerar som en sydlig nationsgräns. Idag är Mulenga en viktig person för Zambias kulturliv med ett otal positioner i det offentliga på meritlistan förutom att hon själv skriver böcker och sätter upp teaterpjäser.
Utanför ett helt annat hus i Lusaka slutar nostalgirundan.
På Lubu road bodde Kerstin i två år 2010-12 medan jag bara orkade med två månader. Idag fungerar huset som ett kontor och väldigt lite är sig likt förutom att jakaranda-allén fortfarande omger hela gatan. De forna villakvarteren har ställts om till kontor, restauranger och på flera av de stora tomterna har de gamla husen rivits för att ge plats åt mer effektiva lägenheter och radhus.
Vemodigt?
Nä, snarare skönt att se att vissa nödvändiga förändringar faktiskt sker i någon grad. Runt om i Lusaka rent allmänt sker utvecklingen inte alltid i någon positiv riktning och det senare är i sanning vemodigt.
