Lower Zambezi
Tio mil från Lusaka rinner floden Zambezi mäktigt fram efter att ha passerat dammen i Kariba, som var den största dammen i Afrika vid tiden efter att den blev färdigställd på femtio-sextiotalet. Området från Kariba till Cahora Bassa (som idag är Afrikas största damm) i Moçambique kallas för Lower Zambezi.
The mighty Zambezi River
Det är som sagt inte särskilt många mil från huvudstaden till Royal Zambezi lodge men flyget är mycket smidigare, och för oss helt nödvändigt för att hinna med ett par dagar vid favoritfloden. Dessutom ingår det uppenbarligen på återfärder att man tar bilder av sig själv tillsammans med kaptenen före starten medan styrman (heter det så?) packar in bagaget.
Terminalen bredvid Royals airstrip är oansenlig och lätt att missa men checkin-disken är föredömlig i sin enkelhet.
-Gemytlig.
Walking safari
På programmet står det walking safari med en guide och naturparksvakt som tar oss på en rundtur i Lower Zambezi national park. Det gäller att vara uppe tidigt på morgonen för att slippa gå omkring i bushen när det är uppemot fyrtio grader senare på dagen.
När man är ”ett med naturen” handlar det sällan om att möta spektakulära upplevelser. Aktiviteten är mer på en nivå som ”gissa bajset”. Just i det här fallet är det lätt att gissa men med en bra guide blir det väldigt intressant att vandra omkring mellan olika spår av något som nyss har varit här, och kan komma tillbaka när som helst...
Guiderna ser säkert nogsamt till att gästerna är långt ifrån de stora och farliga djuren men en flodhäst på andra sidan kanalen kan man ändå få se, liksom några bufflar och elefanter.
När man sitter i en jeep under en traditionell safari upplever inte djuren oss som något att bry sig om överhuvudtaget, varken som hot eller byte. När vi istället vandrar omkring hemma hos djuren, ingår vi som en del av helheten och blir omedelbart antingen till ett hot eller till eventuella byten för övriga deltagare varför det måste vara en hyffsad nivåskillnad för utförarna av walking safaris. En del i detta är att en beväpnad vakt måste följa oss på vår lilla vandring. Men knappast för att skjuta särskilt ofta, deras erfarenhet håller det mesta på avstånd utan gevär.
Termiter spelar en stor roll i den här miljön, som föda åt nästan alla andra, som en viktig kultivator av jorden, av nedbrytning av gammalt trä o s v vilket vi får en längre föreläsning om. Wallace poserar lämpligt nog just vid en termitstack, modell större.
Marken här är rik på salter och mineraler vilket elefanter och många fler är intresserade av. De kommer hit och gräver upp stora hål för att slicka i sig av det goda och nyttiga. Konsekvenserna blir att mindre slukhål bildas när regnen gröper ur lerjorden ytterligare till dess att den flacka marken blir kuperad. Leran rinner ner i Zambezi och vidare ut i Stilla Havet i stora mängder.
Ute på savannen (tveksamt om det får heta savann utan högt gräs) eller stäppen, eller ”the plain” visar sig djuren på behörigt avstånd.
Impalaflocken håller sig hela tiden i närheten för att hålla koll men de kommer heller aldrig riktigt nära.
En waterbuck (del av) var dock lite enklare att komma nära.
En tidig morgon, dessutom med lite moln som håller undan den värsta solen, är den främsta känslan att det är mysigt att strosa omkring i busken, kliva ner till en bikanal till Zambezi och möta djuren som börjar vakna vid vattenbrynet.
Canoeing
Istället för att gå kan man ju som bekant paddla kanot.
Här behövdes det inte paddlas så mycket. I en av Zambezis kanaler inom nationalparken räcker det med att följa med strömmen och bara styra lite under sju-åtta kilometer till dess att floden åter tar över.
Fishing
Huvudaktiviteten är trots allt fisket.
Ända sedan förra besöket i Lower Zambezi 2012 när jag tappade flera större fiskar, utan att få upp något som var värt att skriva hem om har jag varit sugen på att åka tillbaka och fiska efter tigerfish - den beryktade.
Ryktet säger att den är starkare och snabbare än allt annat och väl på kroken hoppar den som besatt och jag vet sedan 2012 att ryktet är helt sant, och nu är det som sagt dags.
Trots viss revansch-lust efter en redig tigerfish är det inte själva fångsten som är grejen. Att vara ute några timmar med en mindre båt på Zambezi river är själva grejen.
Man behöver inte ens lägga ut båten för att förstå vad det är för miljö där ute.
Jag vill poängtera att jag tyckte likadant redan innan Kerstin efter tio minuters fiskande får ett rejält hugg som får henne att behöva kämpa, bara för att hålla sig kvar i båten..
Veckans största tigerfish från vår lodge!
8,5 pounds låter dessutom lite större än knappt fyra kilo men i vilket fall som helst är det en jäkligt vacker fisk.
...eller jäkligt ful säger en del men de har ju inte förstått någonting.
Själv fick jag vackert vänta till nästa dag innan jag kunde landa en vuxen tigerfish som också krävde lite pyssel innan den kunde tas upp i båten för ett kortare besök. Stark fisk som sagt, helt värd sitt rykte och den "catch and release" som alla nyttjar är helt nödvändigt för att Zambezi ska få behålla sin världsattraktion.
Fisket störs ofta av att båten driver alltför nära flodhästarna men den störningen kan jag leva med. .
Överlag är det stora vidder.
Mitt i floden känns det som man är ute på en stor öppen fjärd.
.
När solen går ned regnar det i Zimbawe,
på andra sidan the mighty Zambezi River.
