Wahlfort.com

Road trip Balkan augusti 2017

Flyget har tagit oss till Dubrovnik där vi har hyrt  bil för att åka runt genom en del av Balkan.

Det är hög tid att bekanta sig med en del av Europa som varken Kerstin eller jag kan särskilt mycket om sedan tidigare. Vi förväntar oss att möta en blandning av stad och land, strand och berg, modernt och historiskt, hippa kaféer och grå statyer, myllrande folkliv och ödslighet under vår färd genom regionen.

Redan första dagen besöks tre länder när bilen går från Kroatien, längs Montenegros kust och vidare in i Albanien. Avstånden mellan destinationerna är förhållandevis korta men vi har ändå inga ambitioner att hinna med hela halvön på tio dagar varför resan får gå under namnet ”lilla Balkan-rundan”.

Förhoppningen är att vi kan vara åtminstone lite bekanta efteråt.

Dag ett:

Första dagen åker vi mestadels bil, förutom då vi står stilla i köerna till gränsstationerna. Vad som tar så lång tid är svårt att förstå. Vid passkontrollen mellan Kroatien och Montenegro lägger de högst 30 sekunder på oss och vid nästa passage till Albanien viftar passpolisen ilsket iväg mig utan att jag ens får visa något pass men alla bilar verkar inte klara sig så lindrigt undan eftersom det tar någon timma att passera respektive gräns. Ytterligare några gränsövergångar återstår på vår rutt så vi lär nog få vänta i fler köer närmaste tiden.

Montenegros kuststräcka är knappt femton mil.

För att göra sträckan ännu lite kortare tar vi färjan mellan Kamenari och Lepetane och slipper åka runt hela Kotorbukten. Bukten kallas för Europas sydligaste fjord och antas vara väl värd ett besök men det får bli en annan dag.

Vi åker genom ett område som en gång i tiden kallades för Ilyrien.

Eller inte. Det är oklart om namnet har tillkommit senare eller om illyrierna kallade området för Ilyrien eller något annat.

Oavsett vilket är den illyriska civilisationen en av Europas äldsta och fanns etablerad 4000 år före Kristus i ett område som ungefär motsvarar dagens Albanien, Montenegro och södra Kroatien och Bosnien.

Språket var troligen besläktat med albanska, vilket tillsammans med andra indikationer talar för att albanerna ska vara ättlingar till illyrerna men osäkerheten är stor. Både frågan om vilka som är ättlingar idag och vilka folkstammar som tillhörde den illyriska folkgruppen är kontroversiell och inte mycket är fastslaget av vetenskapen. Osäkerheten öppnar för att fantisera kring illyrierna, vilket kan vara kul. Redan Shakespeare tyckte att det var så roligt att Trettondagsafton fick utspela sig i en liten by i Illyrien.

Dag två:

Vi lämnar Shëngjin och åker de knappa tio milen till Tirana.

Nu råkar också vi ut för milslånga köer. Det är semestertider även för albanerna som liksom vi vill in till huvudstaden. Trafiken är kaotisk i staden och rent afrikansk med fem-sju led av tutande bilar i de trefiliga rondellerna vilket jag brukar tycka är lite kul men efter tre timmar i bilkö känns det mest påfrestande. Vårt hotell ligger centralt, mitt i smeten och på något vis slutar färden med att vi faktiskt får en parkering just utanför entrén med lite hjälp av hotellägaren. -Smidigt och bökigt samtidigt.

Men nu har vi hamnat i caféernas och barernas stad så det ska väl inte gå någon nöd på oss de närmaste dagarna. Jag har hört talas om färgglada drinkar, undrar åt vilket håll det kan finnas sådana?

Staden bjuder dock på lite varierande standard som vi ska utforska under ett par dagar framöver.

Biltvättar har vi sett många på vägen från Shëngjin och de finns inklämda även i Tirana. En lavazh i vårt kvarter tycks utöka verksamheten även till att gälla för mattor. 

-Special?

Dag tre:

Det är ganska så varmt i Tirana varför våra utforskningar av staden går lite trögt. Vi bockar bland annat av nationalmuseet på dagen, pustar ut i det nerkylda hotellrummet på eftermiddagen för att kunna ta en sväng i Blloku (eller ”the Block”) de exklusiva kvarteren helt nära centrum som är Tiranas nöjescentrum, fullspäckat med barer, caféer, restauranger, nattklubbar, butiker som öppnar kring åtta på kvällen och ännu fler barer. Kvarteren lär också vara kända för sina fasadmålningar. Ju senare på kvällen desto mer folk. Riktigt mysigt, och gott om bra restauranger.

Skanderbeg är Albaniens stora nationalhjälte och det är inte bara på nationalmuseet som man stöter på honom. Stora torget i Tirana heter inte Skanderbeg-torget av en slump.

På 1400-talet gjorde han uppror mot Osmanska riket och genom ständiga krig mot nya attacker lyckades han hålla Albanien självständigt under hans egen livstid och ytterligare en tid. Det Osmanska riket var då en enorm krigsmakt och albanernas framgångsrika motstånd ansågs som en stor militär bedrift av Skanderbeg.

Redan på 1400-talet höll albanerna Skanderbeg som en hjälte och idag finns det referenser till honom överallt. Även i övriga Europa uppskattades kampen eftersom det anses som att det tunga albanska motståndet fungerade som en buffert mot ytterligare osmansk ockupation.

Trettio år efter Skanderbegs död, kring år 1500 hade alla albanska provinser blivit återtagna och införlivade i Osmanska riket men efter detta lades ytterligare expansionsplaner ned.

I kanten av Skanderbegtorget ligger Albaniens äldsta moské, Et’hem Bey som stod klar år 1821 men var stängd under kommunisttiden. Under revolten 1991 öppnade moskén och gav sitt stöd till folkets uppror och blev till en sorts centralpunkt för revolten.

Moskén är rikligt dekorerad med föreställande bilder vilket är mycket ovanligt i den muslimska kulturen som vanligen bara använder sig av geometriska, icke föreställande mönster. Alla får komma in, bara man tar av sig skorna och även fotografera. Påståendet att albanernas syn på de olika religioner som finns i landet är ödmjuk och präglas av religiös tolerans och harmoni under tämligen sekulära former verkar stämma väl.

Det var också på Skanderbegtorget som Enver Hoxha stod staty.

Bunkart 2 har gjort om det gamla skyddsrummet för dåvarande regeringen till ett museum som visar upp eländet från tiden före världskriget till kommunismens fall. Entrén till museet har uppförts i samma form som Albaniens ökända bunkrar men inuti ser det lite annorlunda ut..

Mycket bra museum.   

Påfrestande att ta sig igenom men viktig påminnelse om tiden som har flytt och aldrig(?) ska komma tillbaka.

Albanien var en av de värsta diktaturerna under den fyrtioåriga kommunisttiden. Fler än 5000 bekräftade avrättningar skedde under den här tiden och övervakningen av medborgarna var brutal även efter Hoxhas död 1985. Sommaren 1990 öppnades Albaniens gränser men först den 20 februari 1991 och nära två år efter Berlinmurens fall föll statyn av diktatorn från sin piedestal. Studenterna drog ner statyn med hjälp av en lastbil och Hoxhas efterträdare Ramiz Alias förstod först då att även Albanien gick samma öde till mötes som de andra kommunistiska regimerna hade gjort de senaste åren.

Idag är det betydligt mysigare i Tirana där man till och med anstränger sig för att göra stadsmiljön hemtrevlig.

Dag fyra:

En tur med Dajti Express lockar och vi tar taxi till Teleferiku där en linbana tar oss upp till berget Dajti ungefär tusen meter över havet med utsikt över hela Tirana.

Just vid kanten ligger ett hotell och en restaurang där man borde känna sig hemma då deras hemsida beskriver att: “The log cabin inspired construction which traditionally has it’s roots in Scandinavia and Eastern Europe give the restaurant a wonderful ambiance to complement it’s natural setting.” Väl på plats kändes det kanske inte pursvenskt men de bjöd på ett hyfsat läge och en hygglig lunch.

Vidare upp på berget finns det gott om vandringsleder men hemsidan skrämmer oss en smula med att folk utan lokalsinne icke ska göra sig besvär på egen hand (”only experienced hikers and those with a good sense of direction should make the journey on their own”), varför det är skönt att kunna skylla på värmen och istället spankulera lite avslappnat kring hotellet, givetvis iförda medhavda vandringskängor.

Tillbaka i Tirana bara för att konstatera att även här jobbas det med avfallsåtervinning, även om man inte kan tro det eftersom det normalt inte är direkt soprent från sopor längs gatorna i övrigt.

Enver Hoxhas dotter fick för sig att hennes far behövde ett minnesmärke på åttioårsdagen. Att han var död sedan några år tillbaka och redan hade en oproportionerligt stor staty på Skanderbegtorget räckte uppenbarligen inte. Statyn vältes omkull några år senare och pyramiden blev aldrig någon succé och idag står byggnaden och förfaller men är ändå någon sorts sevärdhet i Tirana. -Ett monument som ingen vill ta i och som det aldrig verkar bli någonting av.

På tal om envåldshärskare så har Albanien faktiskt varit ett kungadöme under en kortare tid när presidenten för den unga nationen, Ahmet Zogu 1928 utropade sig själv till kung av Albanien, Kung Zog den första.

Kung Zog överlevde 55 mordförsök och fick av europeisk media titeln ”the world's heaviest smoker” på grund av sin konsumtion av 200 cigaretter per dag.

Men det var inte tobak utan Mussolini som satte punkt för kungariket när Italien invaderade Albanien 1939. Kung Zog gjorde ett försök att återvinna tronen efter andra världskriget men det misslyckades då den inte helt okände spionen Kim Philby hade varskott Ryssland om operationen. Ryssarna saboterade möjligheterna till att återinföra monarkin. Istället fick landet ett drygt fyrtioårigt slutet samhälle under kommunistiskt styre.

- Ur askan, i elden.

Framåt kvällen går vi inte till Blloku ”som vanligt”. Istället hittar vi ett helt nybyggt område runt ett torg med saluhall, marknad, bostäder och restauranger. Markata e Peshkut heter saluhallen och området matchar vilket bilfritt storstadskvarter som helst.

Tirana imponerar alltmer men nu börjar det bli dags att åka vidare mot Makedonien.

Dag fem:

Färden går söderut från Tirana mot Makedonien.

Här och var tittar de berömda bunkrarna fram.

700 000 bunkrar lär ha uppförts under Hoxahas fyrtioåriga styre.

I en population om drygt tre miljoner människor är det ganska många. Enver Hoxha var en gammal partisan, trodde hårt på gerillakrigföring och försökte upprätta ett sorts folkförsvar där var och en kunde gå ut till sin bunker och småskaligt slå tillbaka mot den elaka fienden.

Och fiender fanns det gott om i Hoxahas värld. Han var säker på att i stort sätt alla grannar ville invadera Albanien och skapade devisen: ”att vara vaksam för fiender både inom sig och utanför" vilket också lärdes ut till alla skolbarn och resulterade i att landets verkliga behov nedprioriterades till förmån för en ineffektiv försvarsmakt med onödigt många bunkrar.

Fanns det något som kunde försvaras så byggde man en bunker, på stränderna, i bergen, på kyrkogårdar, vid hotell och bondgårdar och även inne i städerna.

Idag används de inte militärt men många bunkrar har fått alternativ användning som förråd, caféer, chica hotell med mycket mera medan många andra givetvis är nedmonterade.

Landskapet är vackert med höga berg och dalar. Floder rinner nere i dalgångarna.

Från Elbasan följer vi samma sträckning som Via Egnatia, en av romarnas alla vägar och just den här uppfördes drygt hundra år före Kristus. Vägen var då sex meter bred enligt typisk standard, belagd med sten eller packad sand och sträckte sig 1100 kilometer från Adriatiska havet vid Dürres, förbi Elbasan och Babje, vidare över Ohrid i Makedonien för att svänga ner till Thessaloniki och avsluta i Istanbul, eller dåvarande Byzantium. Arkeologerna har hittat milstolpar och andra bevis för att reparation och underhåll bedrevs flera hundra år efter uppförandet men på 400-talet förföll den romerska vägen efter en stökig period i regionen.

Inom ett par timmar är vi i Makedonien.

Gränsstationen ligger högst upp på berget och just när vi åker över den sista höjden ligger stationen där som om den vore en avslutning på en bergsetapp i Giro d’Italia.

Efter en halvtimmas bilfärd kommer vi först fram till Struga vid sjön Ohrid. Från sjön rinner floden Crn Drim (Svarta Drim) och vidare ner genom Albanien till Adriatiska havet

Drim sätter en särskild prägel på Struga.

Utloppet från sjön är strömt och grunt men inte värre än att de populära taxibåtarna kan ligga på svaj mot strömmen i väntan på nya passagerare. I övrigt känns staden väldigt rysk med bland annat ett stort betonghotell som dominerar stranden och centrum.

Nästa anhalt, en halvmil från Struga blir staden Ohrid, vid sjön Ohrid, i det Unesco-listade världskulturarvet Ohrid.

Dag sex:

I Ohrid verkar det mesta vara störst, äldst, mest unikt och till och med djupast.

Vid första anblicken känns det som en badort vid en havsvik med stadsbebyggelse och barer ända ner till sjön, eller ända ut i sjön, eftersom flera restauranger har byggt ut verandorna på pålar några meter ut i vattnet. Staden är känd för sitt uteliv och när vi gamlingar linkar hemåt sent(?) på kvällen börjar det verkligen bli fullt med glada människor i staden.

Ohrid är utan tvekan en turistort och det finns många goda anledningar till det. Läget är hänförande med den gamla staden som nästan rinner ner för bergen mot det blåa vattnet. Det kryllar av historia och även själva Ohridsjön är speciell.

Sedan 1979 är området Ohrid upptagen på UNESCO:s världsarvslista och det var för de höga naturvärdena. Först året efter listades Ohrid även för de höga kulturella värdena.

Ohridsjön är en av Europas största och äldsta sjöar.

Jodå, även sjöar mäts i ålder. Man uppskattar att Ohridsjön är fem miljoner år gammal och bildad av tektoniska krafter. Trots att sjön är stor, 30 kilometer lång, är den isolerad mellan bergen vilket gör att det finns fler än 200 endemiska arter av kräftdjur, maskar, alger och även fiskarter. Bland annat två öringar som inte existerar någon annanstans. Pastramka-öringen serveras som en synnerligen lokal specialitet i snart sagt varje kvarter runt vårt hotell.

Sjön är långgrund utanför alla små inklämda stränder mellan husen men Ohridsjön har också djup på över 300 meter. Vattentillförseln kommer främst från grannsjön Prespa via underjordiska källor och vattnet är klart som i en fjällsjö med ett siktdjup upp till (eller ner till) tjugo meter.

Sjön används såklart också av alla som bor runt Ohrid. Båttrafiken är högfrekvent och taxibåtarnas förare raggar kunder i hamnen, turbåtar går runt hela sjön och ofta till klostret St Naum i södra änden av Ohridsjön. Vi provade själva att gå en bra bit längs bukten till dess att vi tröttnade och det var hyfsat enkelt att få tag i en båt som kunde ta oss tillbaka igen. Vattenskidor och skoter tycks vara större grenar i Struga men paraglidning (for the best view of Ohrid) pysslar de med på det trendiga hotellet där också världseliten av DJs hälsar på en gång om året.

Mäktig och märklig sjö som också är vacker med blånande bergstoppar i bakgrunden.

Staden Ohrid är känt som Balkans Jerusalem.

Det lär ha funnits 365 kyrkor i staden. Även om det kanske är färre än en-om-dagen idag är Ohrid fortfarande intressant i ett religiöst perspektiv och dess historia är överväldigande. Ohrid har en av Europas äldsta bosättningar, troligen befolkad av våra vänner illyrierna. Tsar Samuels gamla fort från tusentalet som nu håller på att restaureras är byggt på ett ännu äldre fort som i sin tur är från 400-talet före Kristus och förmodligen byggt av Alexander den stores far Kung Philip II.

Kring år 1000 gjorde Samuel Ohrid till huvudstad i dåvarande stormakten Första bulgariska riket. Kyrilliska alfabetet lär ha arbetats fram här och eftersom staden låg på Via Egnatia har också alla passerat här och många olika dynastier har härskat över området under tusentals år.

Det finns galet mycket historia koncentrerat i den lilla staden vid den stora sjön.

Ohrids klassiska teater är ungefär jämngammal med Colosseum i Rom och teatern i Pompeji och det är en utmaning för arkeologerna att jobba i det trånga Ohrid där bostadshus, vägar och antika utgrävningar trängs om samma yta.

Dag sju:

Vi lämnar Ohrid och åker mot Skopje.

Det här området är utsatt för frekventa jordbävningar. I går kväll satt jag på hotellrummet när det plötsligt och tydligt kändes att hela huset flyttades en bit med ett dovt klonk. Inget annat hände överhuvudtaget. Inget som gungade, inga tavlor på sned, bara ett fyravåningshus som bytte fot. Utan jordbävningsvana fick jag fundera en stund över hur det där egentligen kunde gå till. Kerstin har däremot levt med jordbävningar i Kabul under ett par år och hade redan tagit fram Latest-Earthquake-appen när jag så smått började förstå vad det var för kraft som flyttar på ett hus bara så där.

Appen visade att det hade varit en jordbävning, 2,9 på richterskalan med epicentrum strax utanför oss i Ohrid. Att det gungar ofta kunde utläsas av kommenterarna som folk bidrar med i appen.

-Inga fler jordbävningar på vägen men väl en och annan liten skogsbrand.

1963 förstördes nästan hela Skopje i en jordbävning och över tusen människor dog. Hela världen och FN skickade in hjälpinsatser till staden som då stod med 200 000 hemlösa eftersom nära 80 % av bebyggelsen hade förstörts. Än idag finns minnet kvar på många sätt, bland annat namngavs platser och annat efter hjälparländerna. Prefabricerade hus kan till exempel kallas för švedski baraki.

Vår egen ankomst till Skopje hade också sina små bekymmer. Mycket mindre bekymmer såklart men att boka det mest centrala av hotell kan ändå föra med sig vissa besvär. Efter ett tag begrep vi att för att få med sig bilen till hotellet krävdes bara en enkel liten förflyttning av stoppskylten.

Under Alexander den Stores tid blev Makedonien centrum i ett världsrike bland annat inkluderande Egypten och Persien men idag är läget annorlunda. Även om nyligen besökta Albanien är ett av de fattigaste länderna i Europa så lär det bara vara Moldavien som är än fattigare än Makedonien. Arbetslösheten är nästan uppe i en fjärdedel(!) av befolkningen och skillnaden mot Albanien märktes redan när vi passerade gränsen av att vägarna blev sämre och byarna och städerna (undantaget Ohrid) märkbart ruffigare, även om själva landskapet är lika mäktigt som på andra sidan bergen. 

Dock var Makedonien den enda staten i det tidigare Jugoslavien som blev självständig på ett fredligt vis i november 1991 men istället var det nära inbördeskrig tio år senare när den albanska minoriteten inte identifierade sig som makedonier och ställde krav på större inflytande. 2001 ingicks ett fredsavtal, Ohrid-avtalet, som gav landets minoriteter, framför allt albaner fler rättigheter.

Makedonien var redan under Jugoslavien-tiden den lilla förbisedda provinsen och dess nyvunna suveränitet går lite trögt, inte minst på grund av namnfrågan. Grekland har från dag ett protesterat hårt mot namnet Republic of Macedonia eftersom det ”implicerar ett territoriellt anspråk på Egeiska Makedonien”, en region i Grekland. Detta har fått till följd att nationens försök att bli medlemmar i FN, NATO och även EU har dröjt. Genom den märkliga kompromissen att kalla landet för: ”former Yugoslav Republic of Macedonia, fYRoM har de ändå fått medlemskap i FN. Sverige har dock inget emot att kalla dem för vad de är: Republic of Macedonia.

Idag är de trängda från alla håll: Makedonska betraktas i Bulgarien som en bulgarisk dialekt, medan Grekland hävdar en historisk rätt till namnet Makedonien och serbiska nationalister kallar Makedonien för ”Sydserbien”. Även internt diskuteras mycket om vem som har tydligast släktskap med historiska förfäder o s v.

Så sent som för någon vecka sedan uttalade sig Makedoniens utrikesminister Nikola Dimitrov, att det är dags för balkanländerna att sluta tävla i vem som har mest ärorik historia och istället börjar tävla i ekonomisk utveckling och välfärd och öppnar till och med för en förhandling med Grekland i namnfrågan.

Skopjes centrum har vi bara sett något litet av men uppbyggnaden av centrat måste ha gått fort. Bra tänkt med att samla alla stora instuitioner centralt men när det inte finns något annat där, förutom stora torg blir det nästan lite Las Vegas av staden. Arkeologiska museet är monumentalt, och ska väl också så vara om man har Alexander den store i sina samlingar och jag har inget emot det men det finns inget kitt emellan Operan, National Ballet, Art museum, Museum of Macedonian struggle mm. Stora kolosser bredvid varandra och inget annat förutom torg ger ett plastigt intryck men om ytterligare femtio år kanske det har växt ihop till något mysigare som folk kan vallfärda till.

Strax bredvid ligger dock gamla Basar som piggar upp ordentligt med en betydligt äldre prägel och redan idag tycker jag nog att Stone Bridge är värd en promenad där staden piggar upp floden Vardar med konst, för att inte tala om den höga mysfaktorn när en flugfiskare vadar runt i den grunda floden.

Makedonien som egennamn har egentligen inte funnits särskilt länge som administrativ enhet utan har mest använts av historiker när man talar om det antika området. I början av nittonhundratalet tyckte däremot några intellektuella att det var dags för en självständig stat med just  Makedonien  som namn och började starkt med ett uppror mot ottomanerna 1903 i Krusevo och bildade Krusevo Republic. Staden eller staten blev självständig i elva dagar innan upproret slogs ner men det anses som grunden för den makedonska staten och idag står gubbarna staty vid Stone Bridge.

Dag åtta:

På väg ut från Skopje, i utkanten av en förort hittade vi till den gamla akvedukten som är så gammal att ingen ens vet när den uppfördes, eller av vem. Att det var romarna som byggde den är en enkel gissning men det tror inte riktigt vetenskapen på av någon anledning varför nästa gissning faller på ottomanerna men det är heller inte klarlagt. Hur som helst är de femtiofem återstående valven Makedoniens enda akvedukt.

Vi lämnar snart Makedonien för att åker genom Kosovo, nationen som bara delvis finns.

För oss råder inget tvivel, Kosovo är en nation som Sverige tidigt erkände efter Kosovos självständighetsdeklaration men serberna tycker att området ska fortsätta att tillhöra Serbien. Gränsövergångar kan därför bli lite besvärliga om man väljer fel väg men vi åker från Makedonien och raka spåret mot Montenegro utan att komma i närheten av en Serbisk gräns.

I Kosovo fortsätter de höga bergen att ge en karaktär åt landskapet och trafiken är fortsatt lika intensiv, eller ska jag kalla den offensiv, alternativt aggressiv. Kurvorna i bergen är många och ibland känns som att det händer något oväntat bakom varje krök men hittills har det gått bra både för oss och såvitt vi har sett även för övriga bilister. Vi inte har sett några olyckor men är väl medvetna om att olycksfrekvensen är betydligt högre här än i det välordnade Sverige.

För att komma över gränsen till Montenegro vid Kula åker vi förbi staden Peć vilken ligger i en sänka bredvid Kosovos högsta berg Gjeravica, 2 656 meter över havet och här slog vi nog personbästa i antalet höjdmeter upp till en gränsstation.

Väl i Montenegro tar vi oss direkt till balkanrundans huvuddestination, bergen i Montenegro (som om vi inte har fått nog av berg). Närmare bestämt till den lilla sömniga bergsbyn Andrijevica med härlig utsikt och dessutom bekväm närhet till olika bergsmassiv där vi äntligen ska få lite användning av de medhavda vandringskängorna.

Dagarna åtta till tio:

Montenegro är ett litet land med drygt 600 tusen invånare och ytan är knappt större än Upplands. Liksom de andra länderna vi har besökt på balkanrundan börjar historien med illyrierna, och sedan kommer romarna och så håller det på i ett par tusen år.

Montenegro var dock en knepig nöt för de stora makterna att knäcka. Landet är rejält kuperat vilket har lockat oss hit och det gav också invånarna, eller snarare furstarna eller biskoparna (vladika) stora fördelar i kampen mot ottomaner och venetianer som försökte lägga området under sig utan att lyckas fullt ut. Montenegro kunde under långa tider bevara ett självstyre och förklarades självständigt från Osmanska riket vid Berlin-kongressen 1878.

Förutom Albanien var hela området vi har åkt runt i under en dryg vecka ett och samma land från slutet av första världskriget och fram till sönderfallet 1992, vilket kan vara en anledning till vår tidigare okunskap om området. Jordgloben såg helt enkelt annorlunda ut på tiden när vi ritade vår världsbild. Montenegro var tillsammans med Serbien det enda som faktiskt återstod av Jugoslavien ända fram till 2006 när de lämnade den lilla unionen och återigen blev självständiga.

Det var venetianerna som började kalla landet för det svarta berget vilket tycks ha fallit i god jord eftersom invånarna själva har anammat Crna Gorna, Montenegro på montenegrinska. När man åker över gränsen från Kosovo känns det som ett givet namn eftersom biotopen förändras radikalt från den ena till den andra sidan bergen. På Montenegrosidan tar granskogen över och dominerar landskapet fullkomligt och det blir omedelbart betydligt mörkare.

– Här är Gora lite mer Crna.

En tidig morgon bär det iväg upp mot de höga bergen.

Bara att ta bilen upp till Komovi är ett äventyr i sig. Serpentinvägarna slingar sig upp och ner längs berget i två mil på kanten till avgrundsstup, förbi gulliga små hus och småvägar som försvinner ner i obegripliga branter längs bergväggen. Möten med brödbilen i hundra knyck och timmerbilen som på egen hand tar upp drygt hela vägbredden kryddar en tidig och krispig morgon. Efter en dryg vecka med trettiograders värme piggar också temperaturer kring femton grader upp ordentligt.

Vägen tar slut 1800 meter över havet i en märklig liten ”Eko-by” i Štavna, ett boende jag inte vågade boka på distans eftersom det såg lika märkligt ut på bilderna som i verkligheten och det var svårbegripligt huruvida det var självhushåll eller inte, om restaurangen var öppen eller inte, om det enbart var till för nördar eller inte. Nu vet jag bättre. Vi tillhör nördarna.

Lustiga men väl fungerande stugor där man faktiskt gör som man vill och restaurangen var visserligen inte öppen när vi först dök upp klockan sju på morgonen men tre timmar senare, efter en kortare tur på berget serverades det full meny med lokala specialiteter.

Utsikten är bländande, både uppåt mot topparna och över milsvida böljande berg som försvinner mot Albanien till. På grässlänten går hästar, kor och får. Här och var ligger stugor och till och med en liten barservering. .

Štavna är själva porten till berget där Komovis toppar dominerar landskapet. Med knappt 2500 meter över havet är Kom Kučke Montenegros tredje högsta berg, bara slaget av Durmitor med 35 meter, som ligger lite för avlägset i vår färdplan.

Dock hinner vi med några andra svängar, bland annat till Biogradskas nationalpark. Efter en sedvanlig serpentinväg möts man av en hyfsat välordnad anläggning, om än under renovering. En rundvandring vid glaciärsjön på 1100 meter över havet, helt omringad av än högre berg ingår som en självklarhet om man inte hyr båt såklart. Härifrån utgår längre vandringsleder upp på bergen som omger hela sjön. De finns tillräckligt med leder för en veckas vandring och här påstås det finnas varg, björn, utter och mängder av växtarter som bara finns i Balkan. Vi nöjer oss med sjöturen. Lummigt och närmast kyligt vilket uppskattas..

Vi hittar ett kompakt litet kloster mitt ute på landet som visar sig ha varit mer centralt än vad det är idag.

Klostret Dobrilovina stod klart år 1613 och har i och för sig blivit plundrat, förstört, bortglömt, övergivet och renoverat många gånger sedan dess och just nu pågår en renovering av målningarna inne i klostret. Trots sin litenhet har de att göra eftersom hela insidan från golv till tak är utsmyckat.

Vi klev ur bilen vid något som såg ut som en villa med en kyrka på tomten där några gubbar satt och snackade. En av dem ropade åt oss på engelska varvid jag frågade om det var hans kloster. ”Nej” svarade han. ”Det är hennes” sa han och pekade på en nunna som satt tillsammans med gubbarna. Nunnan öppnade klostret åt oss, tvingade på Kerstin en kjol utanpå kortbyxorna, bannade mig för att jag hade händerna i fickorna och var härligt tydlig med att min kamera inte fick användas på insidan.

Klostret ligger längst ner i dalen, i början av Tara River Canyon som givetvis är den djupaste flod- kanjonen i Europa. Redan år 1253 nämndes byn Dobrihnina eller Dobrilovina av den stora serbiska dynastin på medeltiden varför det finns skäl att tro att trakterna var välbesökta under en lång tid när handelsvägarna gick längs floddalen.

På landsbygden verkar alla ha sin egen höstack, och då av en modell som jag inte har sett sedan jag läste Asterix.

Huruvida de används fullt ut har jag inte lyckas lista ut eftersom många av dem ser ut som att de är inne på både andra och tredje året där de står som små monument i hagar, på bondgårdar och ibland inne på tomten bredvid bilen. Ofta kan det kanske räcka med liten stack.

Resans sista dag:

Sista sträckan tar vägen över bergen. Det är faktiskt svårt att åka någonstans i Montenegro överhuvudtaget utan att passera bergen. Vägarna slingrar högt ovanför omgivningarna eller långt under bergen, eller både högt upp och djupt ner samtidigt. Om jag kallar hela Montenegro för kuperat, så är det åtminstone ingen överdrift.

Längst söderut och närmare gränsen till Kroatien brinner det lite varstans i skogarna och brandröken torde sticka i näsan på många solnjutare vid kusten. Till skillnad för en månad sedan, när man tvingades stänga flera vägar och evakuera bebyggda områden verkar det inte vara några stora bränder idag men brandkåren är ute och håller koll på ett större antal mindre bränder.

Dubrovnik verkar inte heller vara så pjåkigt men för oss är destinationen mest till för en övernattning efter en längre bilresa och inför morgondagens hemresa.

Alla borgar, kloster och kyrkor vi har passerat på landsbygden i Montenegro och Makedonien hade förmodligen kunnat få plats inne i Dubrovniks gamla stad. Den effektiva ”historiska-byggnader-resenären” kan nöja sig med en destination istället för att flänga runt mellan olika länder. Men vi tillhör ju inte den kategorin.

Nu återstår det bara att sammanfatta upplevelserna av fem nya länder under en dryg vecka. Det brukar inte vara så svårt om man håller sig till sedvanligt svepande och kategoriska omdömen.

.

Sammanfattningsvis

Förväntningarna på rundturen var ju att kunna bekanta sig med några balkanländer och möta en blandning av stad och land, strand och berg, modernt och historiskt, hippa kaféer och grå statyer, myllrande folkliv och ödslighet. Hur blev det?

Stad och Land.

Albaniens landsbygd hade jag hoppats på att få se betydligt mycket mer av än vad vi hann med. Förvisso har vi sett mycket landsbygd från bilen. Dock hade den klantiga reseplaneraren missat att lägga in tid för längre besök än så men som vanligt får man se det från den positiva sidan eftersom det ger en anledning att åka tillbaka.  Skopje och Tirana är utan tvekan städer med allt som det för med sig och ett par dagar i Tirana drev snarare ett behov av att se mer av staden än motsatsen.

Strand och Berg

Bergen är hyfsat dominanta i hela området och ingår som en självklarhet i paketet medan vi bjöds på den kanske största strandupplevelsen mitt inne landet. Insjön Ohrid bjöd på fullödig beach både i staden Ohrid och i Struga.

Modernt och Historiskt

Skopje är åtminstone delvis modernt, även om man i nybyggnationerna refererar mycket till det antika och i Tirana kan man hitta både moderna företeelser och futuristiska nybyggen.

Historien genomsyrar hela regionen och går att undvika lika lite som bergen.

Hippa kaféer och Grå statyer

Det var sämre med färgglada drinkar i Tirana än vad jag hade förväntat mig men hur hipp är en paraplydrink? Radio Bar och liknande hippa kaféer och barer vimlade det däremot av i Blloku.

Statyerna var nog inte så grå, eller så missade jag dem just på grund av detta men en och annan grå bunker i Albanien har vi passerat och numera får nog Hoxhas bunkrar ses som någon sorts gråa monument över en svunnen tid. Kanske rent av som statyer?

Myllrande folkliv och Ödslighet

Det myllrar i Tirana liksom i Ohrid, Struga och hela kuststräckan i Montenegro, och även i Skopje framåt kvällen när temperaturen sjönk under fyrtio grader. Annars var det ganska glest med människor även om det krävdes en topptur till Komovi en tidig morgon för att hitta något som verkligen kan kallas ödsligt.

Montenegros berg imponerar stort och här finns enorma möjligheter till fiske och vandring, både högt upp i bergen och djupt ner i dalgångar. Längs Taraflodens dalgång går det till och med arrangerade vandringar vilket inte är svårt att förstå då kanjonen är mäktigare än det mesta jag har stött på.

Kosovo har vi nästan bara sett genom vindrutan under några timmars genomresa men området utanför Peć nedanför berget Gjeravica kändes väldigt intressant och där skulle man kanske kunna hitta sig en liten stuga att hyra, gärna i någon by med en närbelägen restaurang. Perfekt läge för utflykter upp i bergen, till staden eller närmaste fiskevatten.

Men om jag ska gissa efter en snabb, första summering redan i Dubrovnik känns det ändå som att det kan bli Makedonien som får första återköpet.

Av tidsskäl under den här lilla balkanrundan valde vi bort Prespa, Ohrids grannsjö. Prespa ligger lite längre söderut från Ohrid och gränsar till Grekland. Vid kanten av sjön ska det finnas alla möjligheter (har jag hört) till enkelt men bra boende, lantlig miljö, lugn och ro, vandringsmöjligheter i höga berg, historiska minnesmärken, fiske och bad samt kanotuthyrning. Det innebär att man faktiskt skulle kunna åka till ett enda ställe, stanna där och få allt som krävs för ett par veckors semester.

Nåja. Säg fem-sex dagar …kanske.