Wahlfort.com

Beirut november 2018

När jag sätter mig på planet som först ska landa i Istanbul innan nästa plan går vidare till Beirut hamnar jag bredvid en man som berättar att han brukar ta det här planet ett par gånger om året när han åker till Teheran men när han får höra att jag är på väg till Beirut utbrister han: - Det enda jag känner till om Beirut är en massa elände, kan man åka dit? …säger han som ändå är på väg till Iran.

De flesta som får höra om mitt resmål funderar i samma termer som mitt resesällskap och reagerar ungefär likadant. Uttrycket ”lika bombad som Beirut” har jag själv växt upp med så jag är inte särskilt förvånad men nu var det ändå ett antal år sedan inbördeskriget rasade i Beirut och Libanon.

Sedan det femton år långa kriget upphörde 1990 har i och för sig både Syrien och Israel attackerat landet ytterligare. Syrien var en ockupationsmakt under trettio år ända fram till 2005 och formellt fortsätter faktiskt kriget med Israel då det ännu inte finns något tecknat fredsavtal. Dock har Libanon och Beirut fått regera sig själva en tid nu, läget är hyggligt stabilt och staden byggs återigen upp ur spillrorna, vilket har skett så många gånger förr.

Beirut kan kallas för staden som aldrig dör. Eländet under inbördeskriget var ingen nyhet för den gamla Staden. Under sina 5000 år har hon blivit utmanad, angripen och förstörd många gånger men vägrar att ge sig och kommer alltid tillbaka. Frågan om varför man vill åka till Beirut måste vara felställd.

Jag undrar snarare varför så många inte vill åka till Beirut.

Beirut visar sig mycket riktigt vara en stad som en kan åka till över en helg, och med stort nöje dessutom. Här finns allt som en kan förvänta sig av en storstad vid Medelhavet. En lång strandpromenad, oräkneliga caféer, barer och restauranger som har öppet långt in på nätterna. Mysiga och trånga gränder likväl som lyxiga kvarter med blänkande skyskrapor. Myllrande folkliv, kulturella event av alla sorter, muséer och utställningar. Mellanöstern och europeiskt på samma gång och ett klimat som kan duga ända in i november (med lite tur). Staden har dessutom en lång och spännande historia som ständigt pockar på uppmärksamhet. Det finns egentligen ingenting som talar emot en weekend i Beirut.

Före kriget var Beirut en sprudlande stad, kallades för Mellanösterns Paris, hade ett världsberömt nattliv och charterplanen flög hit i skytteltrafik men allt detta upphörde givetvis i början på sjuttiotalet. Efter kriget, redan 2009 utsågs Beirut till ”det främsta stället att resa till” av New York Times och samma år rankade Lonely Planet Beirut som ”en av de tio mest livfulla städerna i världen”.

Förmodligen refererar Lonley Planet till kvällar och nätter, då mängder av partyglada människor strömmar ut på stan. Vilket är ungefär samtidigt som jag är på väg hem på kvällarna och först då upptäcker ställen som nyss har öppnat för dagen.

Det är ganska livat även på dagarna. Innerstaden är kompakt och tät. Människor och trafik trängs på en liten yta som är begränsad av det lilla näset i Medelhavet som i princip utgör hela Beirut. Staden innehåller också det mesta. Lyxiga kvarter, skyskrapor, strandpromenad längs havet, caféer och restauranger med fantastisk utsikt, fashionabla märkesbutiker och helt nybyggda kvarter. Å andra sidan finns också de ruffiga kvarteren med än fler caféer, fallfärdiga hus, mörka gränder, små marknader och källarbutiker. Dessutom finns det rena slumområden där flyktingar har bott i generationer. Kulturen lever starkt i hela staden oavsett om det är lyx eller inte. Det händer helt enkelt väldigt mycket i en stad där befolkningen sedan länge har varit uppdelad i ett antal tydliga grupper. De har en lång historia av politisk kamp sinsemellan med religiösa förtecken men ändå bor och lever de sida vid sida på liten yta.

Kontraster lockar, och i Beirut tycks det finnas en och annan.

Efter inbördeskriget var Downtown mer eller mindre jämnat med marken. Klämd mellan östra sidans kristna Maroniter och västra sidans Palestinier fick citykärnan ta de största smällarna och blev till en ruinhög men idag tillhör Downtown det moderna området.

Direkt utanför hotellet pågår fortfarande utgrävningar av den gamla stadsdelen Tell. Dessutom har de lyckats spara en och annan osmansk och romersk byggnad som har fått stå kvar som snygga minnesmärken från tid som flytt.

Ett stort projekt startades redan 1991 för att återuppbygga Beirut, med Downtown som högsta prioritet och ett privat bolag grundades av före detta premiärministern Rafik Hariri. Bolaget, Solidere fick in rejält med kapital och byggde upp en helt ny citykärna. Estetiskt tycker jag nog att man har lyckats hyggligt även om de ännu inte har lyckats hitta hyresgäster som ger liv åt de strama kvarteren.   

Solidere har knappast haft samma fokus som jag. Det finns en tydlig avsikt i att få hit kända märken och ge en prägel av flärd som kan tilltala kapitalstarka företag och människor från hela världen. Förmodligen finns det en och annan sponsor och investerare i målgruppen så man kan gissa att de i någon mån bygger åt sig själva. Vilket också en uttalad kritik mot projektet. Någon skrev att när Solidere bildades visade de ledande i landet att man fokuserar på de rika istället för att bygga och utveckla åt det stora flertalet.

Å andra sidan har säkert den snabba återhämtningen betytt mycket för hela Libanon och som jag förstår det har Solidere ändå försökt att delvis bygga bort uppdelningen mellan muslimer och kristna genom att bland annat placera den stora Mohammad Al-Amin moskén helt nära och bredvid Saint Georges kyrka, vilka nu lyser i kapp på kvällarna.

Rafik Hariri anses ha varit den tunga politiska kraften efter kriget och han är än idag kontroversiell men verkar trots allt ha betytt mycket positivt för Libanon och Beirut. Paradoxalt nog kan hans våldsamma död betytt allra mest eftersom konsekvenserna av den jättelika bilbomben som 2005 tog hans och 22 andras liv ledde till enorma protester. En månad efter mordet gick en miljon människor ut på gatorna i Beirut vilket slutligen lyfter ut Libanon ur Syriens trettio år långa ockupation. Folkets uppslutning omöjliggjorde syriernas ställning varför de drog sig ur Libanon 2005, bara någon månad efter den så kallade Cederrevolutionen.

Hariri står staty vid ett monument i staden men inte ens där får han vara i fred. Jag antar att placeringen av stoppskylten är väl avvägd.

Sedan 2006 är Rafiks son Saad Hariri premiärminister. För övrigt samma premiärminister som antogs vara kidnappad under ett besök i Saudiarabien, avgick på distans, kom senare tillbaka till Libanon och återgick i tjänst under några förvirrade dagar för ungefär ett år sedan.

Gränserna mellan stadsdelarna är givetvis inte lika skarpa idag som under inbördeskriget när Green Line skar rakt igenom Beirut. Gränsen var då hårt bevakad av bägge sidor och eventuella snedsteg eller provokationer kunde vara direkt dödliga men idag, när Green Line inte längre existerar räcker det med ett par timmars promenad genom staden, till och med för en tillfällig besökare, för att känna och se tydliga skillnader mellan stadsdelarna. Kriget har dessutom dragit nya skiljelinjer, där kristna söker sig till kristna områden och vice versa i högre grad idag än före kriget.

St Nicholas håller koll på sin trappa  i  Gemmayzeh, ett av de kristna kvarteren.

Österut ligger de kristna kvarteren. I Gemmayzeh kryllar det av barer och här finns uteliv av alla sorter och restauranger med en uppsjö av olika karaktär. Vad sägs om ”Das Kuche”, en inte så typisk tysk restaurang. Visserligen har de importerat några tyska korvar och lite tysk öl, liksom svensk öl märkligt nog men i övrigt är det någon sorts barbecue med ribs och bakad potatis som egentlig specialitet. Avigt, roligt och till och med gott men det finns också minst lika många traditionella restauranger. Italienskt mitt i St Nicholas trappa, armeniska, franska kök med gulliga små bord halvvägs utanför restaurangen och givetvis ett stort antal libanesiska kök.

Längre söderut från Gemmayzeh i Achrafieh ligger Al Falamanki, en superlibanesisk restaurang. Innanför den oansenliga entrédörren öppnar sig en förhållandevis enorm yta med ett antal stora rum och mängder av bord, alla med rödrutiga dukar. Enkel och rustik miljö som närmast för tankarna till en ölhall eller kanske en social club med åtminstone en skillnad, att nästan alla gäster röker vattenpipa. Grundaren, Al Falamanki själv har lagt ett liv på att skapa restauranger som ska vara så nära det lokala matstället på den libanesiska landsbygden. Maten är typisk husmanskost och inredningen utstuderad enkel, förmodligen för att nostalgin ska kännas ordentligt. Såvitt jag förstår är de hyggligt framgångsrika med fler restauranger i Beirut och Dubai och bjuder på förbluffande bra mat och en härlig upplevelse för en rookie i libanesisk husmanskost.

De målade trapporna i Mar Mikhaël som går ner till Gemmayzeh street eller Armenian street har fått den uppmärksamhet som trappmålarna önskade. Trapporna har anor från osmanska eran och designskolan som har målat söker hjälp för att kunna bevara området. Alla Beirut-guider har bilder från Mar Mikhaël, troligen efter det att tidningen Vogue har gjort ett reportage om Artists’ Staircase.

Västra Beirut är det muslimska området och Hamra den mest kända stadsdelen. Området längs med Hamra street fullkomligt myllrar. Fullt av liv och rörelse, massor av människor, ständigt trafikkaos, butiker, caféer och barer överallt i lagom slitna kvarter. Även Hamra drabbades hårt av inbördeskriget och kanske än mer av israeliska attacker som också upprepades senare under 2000-talet.

Trafiken  imponerar stort i hela Beirut. Alla tar bilen, taxi eller moppen vart man än ska. Det är kroniskt trångt och utan tuta tar man sig förmodligen inte fram överhuvudtaget. Jag kan inte ta många steg utan att taxichaffisar tutar efter mig i hopp om att få köra en kund, i synnerhet en utan aning om normaltaxan. Men det är inte bara på mig man tutar. Det tycks som att bilisterna kontinuerligt talar ett för mig okänt språk med lite olika tut-dialekter. Tutandet pågår hela tiden. Finns det bilar, då tutas det också. Det verkar som att bilarna i sig själv behöver sig en liten tut för att orka fram till nästa rödljus, nästa trafikstockning eller incident och inget av detta är någonsin särskilt långt bort. Det som är kul en liten stund är också det allvar i vardagen. Dödligheten i trafiken är relativt tio gånger större än i Sverige.

Hamra, eller den västra delen är mycket mer än myllrande gatuliv. Här ligger också en stor del av det kommersiella centrat som till stora delar har flyttat hit sedan  city krossades under kriget. Det välkända hotellet Holiday In var ett känt landmärke i Beirut under sextiotalet när hela världens jetset bodde här vid sina besök i partystaden. Under kriget blev det också en välkänd byggnad på ett helt annat vis när hotellet ofta utsattes för hårda attacker och beskjutning när olika falanger periodvis hade hotellet som sin befästning eller mål.

Alla parter lär ha sett det som meriterande att sätta några kulor i byggnaden och när man ser ruinen idag verkar det som annars låter som en skröna vara fullt troligt. I vilket fall som helst står Holiday In, eller snarare ruinen kvar idag.

Som ett minnesmärke står den gamla hotellruinen inklämd mellan nya, ännu högre och ännu mer fashionabla hotell och bankpalats. Det påstås också att palmerna längs the Corniche fortfarande har skottskador sedan kriget och tittar man noga (längst ner på stammen) går det faktiskt att hitta enstaka hål i några av träden, men vad vet jag.

Ner mot havet växer skyskraporna upp och de fortsätter att växa. Återuppbyggnaden är inte klar på långa vägar och det lär ta ytterligare något decennium innan staden är fullt återställd. Byggen är i full gång över hela staden, med en viss övervikt mot de havsnära områdena tycker jag kunna se. Det är knappast oväntat eftersom närheten till strandpromenaden lockar de flesta.

The Corniche, strandpromenaden sträcker sig en halvmil längs norra och västra kusten från Downtown till de spektakulära klipporna vid Raouche, där den högsta klippan av de bägge Pigeon Rocks reser sig snyggt 60 meter upp ur havet.

De södra stadsdelarna har jag inte besökt, vilket UD också avråder för. Här bor palestinska flyktingar sedan de flydde Israel 1946-47 och sedan dess har det tillkommit nya stora grupper i olika omgångar beroende på händelser i grannländerna Israel och Syrien varför man kan kalla området för shiamuslimernas kvarter. En miljon har flytt Syrien till Libanon, landet med bara fyra miljoner invånare vilket givetvis frestar på samhället som redan har gott om utmaningar.

Solidere hade ursprungligen inga planer på att ägna sig åt arkeologiska utgrävningar när city snabbt skulle återuppstå men en arkeolog och museiintendent vid det amerikanska universitet i Beirut, Leila Badre såg vad som höll på att hända och lyckades få tillräcklig uppmärksamhet för att kunna rädda en del av det historiska material som kom upp till ytan.

Eftersom staden alltid har funnits och nya generationer har fortsatt att bygga sin tids moderna och viktiga byggnader, ofta ovanpå det gamla har det tidigare inte funnits tillgängliga lämningar över Beiruts tidigaste epok. Visserligen skyfflades mängder av material ut i havet av bulldozer under nittiotalet för att ge mer mark åt staden men arkeologerna har ändå fått fram tillräckligt mycket för att kunna lägga till ytterligare några blad i Beiruts historia.

Idag vet man att Beirut har varit kontinuerligt bebott i mer än femtusen år, vilket är fakta som vi nog får tacka Leila för. För en tillfällig besökare tycks det också som att staden sparar undan både gamla byggnader och utgrävningsområden. Bland annat utgör ett romerskt bad från 300-talet en del av stadsbilden inte långt från Place de l'Etoile.

Place de l'Etoile har sedan urminnes tider varit ett centrum i Beirut.  Ottomanerna anlade platsen som Romarna fortsatte att använda och bygga vidare på. Under fransmännens tid i slutet av 1800-talet fick platsen dagens utseende med ett torg varifrån sex gator sträcker ut sig som en stjärna. Idag består det mesta av nya moderna byggnader med en och annan bevarad huskropp insprängd i området.

Gatorna är avstängda för biltrafik, handeln består mestadels av fashionabla märkesbutiker vilket gör det centrala torget märkligt öde och själlöst i en annars livlig stad men framåt kvällarna och under helgerna strömmar folk till. Barnfamiljer använder det för city så aparta området med stora ytor där ungarna kan springa omkring och barerna fylls med människor som träffas över varsin shisha, vattenpipa.

Det handlar väldigt mycket om ”kriget” så snart Beirut ska beskrivas och det går inte att komma runt eftersom det har satt en så stark prägel på vad staden är idag. Som en balans till detta kan det vara värt att se bakåt på tidigare händelser, vilka var och en av dem säkerligen satt sin starka prägel på staden som dessförinnan var en viktig hamn för Fenicierna.