En vecka i Kiev, nyåret 2025-2026
Efter att Kerstin har jobbat tre år i Kiev får också jag möjligheten att besöka henne och staden.
Kriget, Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina drabbar givetvis Kiev hårt men själva fronten ligger långt längre österut. Flyglarm hör ändå till vardagen och riskerna med att befinna sig i ett krigsdrabbat land är uppenbara.
Även om jag länge har velat besöka Kiev igen, vill jag verkligen inte riskera att bli till ett problem vid eventuell evakuering eller någon annan händelse som inte går att förutse.
Nyårshelgen 2025/2026 öppnar sig ändå luckan när jag kan besöka staden och då följer jag givetvis med när Kerstin återvänder efter julfirande i Sverige.
Frågan som kan dyka upp är om man verkligen ska åka till Kiev ”i onödan”.
Är det säkert? Blir det inte till någon form av katastrofturism, eller är det rätt att "roa sig" i ett land som befinner sig i krig?
Svaren är inte givna men trots alla vedermödor som befolkningen sliter med är det frapperande hur normalt staden och människor fungerar. Det är nästan som vanligt. Förutom att man behöver upprätthålla vardagliga sysslor, gå till jobbet och så vidare är det i sig också ett sätt att arbeta för framtiden, för den framtida segern och för överlevnad.
Normaliteten är viktig. Till och med att just roa sig ses som direkt nödvändigt. Närmast en del av motståndet. Det är också tydligt att många ukrainare tycker att det är bra att de kan stöta på utlänningar på stan. Så länge vi utsocknes finns på plats, är man inte lämnad ensam.
Ett exempel på hur betydelsefullt det är att fortsätta med kultur är hur alla, från rock-klubbar till operan fortsätter att ge konserter. Vi var på en strauss-konsert på National Philharmonic of Ukraine och innan de började informeras vi nogsamt om att vid ett eventuellt flyglarm uppmanas samtliga att ta skydd två trappor ned under fastigheten. Om larmet är någorlunda kortvarigt återupptas konserten efteråt och alla kan återvända till sina platser. Det hände inte nu men Kerstin har varit med om just detta på Operan vid ett tidigare tillfälle.
Det tar sin lilla tid att ta sig fram och tillbaka till Kiev då det är tåg eller möjligen bil som gäller när Ukrainas luftrum är stängt.
Flyget från Arlanda till Warszawa går 10:35 men från Singö behöver vi starta vid halv sex på morgonen för att ge oss själva marginal inför eventuella hinder som nattens storm kan ha ställt till med. I Sverige kallar vi blåsten för en kris. Vi slipper dock nedfallna träd på vägen eller andra förseningar.
Väl framme i Warszawa tar den förbeställda minibussen oss vidare mot östra Polen. Tåget startar i Chelm men det är bara en kort uppvärmning inför passkontrollen i Dorohusk några kilometer senare. Sedan tar sig tåget över gränsfloden Västra Bug för nästa kontroll på den ukrainska sidan. Efter ett par timmars uppstart kan nattåget tuffa vidare mot Kiev.
Från sista passkontrollen tar det cirka tio timmar och 05:30 rullar vi in i Kiev, ett dygn efter att vi lämnade hemmet.
Resan hem igen efter en vecka ser likadan ut.
Kerstin stannar kvar på jobbet medan mitt tåg ska lämna Kiev central strax före kl 24 men det är stökigare på stationen än vad bilderna visar efter många förseningar och även Chelm-tåget från Kharkiv är en halvtimme försenat. Framåt morgonen är vi två timmar sena och det börjar se skrynkligt ut för att hinna med Warszawa-flyget men det löser sig med en halvtimme tillgodo.
Jag har länge varit djupt imponerad av att tågen går och anländer enligt tidtabell i Ukraina trots krig, svajig elförsörjning och gamla tåg men ibland råkar blir det ändå en och annan försening även här.
Anledningen till dagens förseningar får man inte veta (det beror inte på snö, is och kyla även om det kan verka så) men rapporter om fler attacker som drabbat infrastruktur både öster om Kiev inför resan och sedan nära vår transport i västra Ukraina under natten kan mycket väl vara anledningen till att en, med svenska mått mätt, fullständigt normal försening kan uppstå.
Jag är fortfarande imponerad.
Som nyanländ besökare fick jag mig en säkerhetsgenomgång på ambassaden, men som bekant så berättar man inte mer än så om sina säkerhetsarrangemang.
Eftersom jag under tre år tid, på distans, har varit med om hoten och larmen och även haft flyglarms-appen installerad var jag hyggligt förberedd och mötte egentligen inga nyheter men i skarpt läge blir det ändå till något mera. De första dagarna gick jag bara och väntade på nästa självklara flyglarm och hade ständig koll på var jag själv, mina prylar och närmaste skydd befann sig, eftersom hela kroppen var på väg mot närmaste skyddsrum.
Det dröjde dock någon dag innan larmet gick, på natten såklart men det blev bara ett kort besök i skyddsrummet. Under min tid i Kiev förekom inte några längre larm eller anfall, endast en handfull korta larm som i och för sig har väckt upp oss mitt i natten och fått oss att omprioritera någon kväll men inget värre än så, vilket är mycket ovanligt under en hel veckas tid.
Såväl veckan innan som veckan efter har det varit nattlånga attacker som har krävt sex-sju och upp till tio timmar i skyddsrum samtidigt som man hör luftförsvaret jobba och smällar från nedslag av drönare, tyngre prylar och skrot som ramlar ner.
En vecka efter nyåret dör flera personer varav några sjukvårdare. Under tiden en läkare på plats försöker rädda civila som har drabbats av en första smäll, kommer en andra attack på samma mål som dödar även läkaren. Så jobbar ryssarna, uppenbarligen för att skada så mycket som möjligt. Jag kommer att tänka på terroristerna i Afghanistan som kunde skicka in en självmordsbombare till ett civilt mål för att sedan skicka in ytterligare en direkt efteråt, just när räddningstjänsten hade anlänt. Det är svårt att se hur man kan bedriva ett krig smutsigare än så. Heart-wrenching final farewell >
Drönare som attackerar här är inte små prylar som vinglar omkring med fyra propellrar. Shahed-drönare ser mer ut som små plan, är ändå stora som en mindre bil och kan bära med sig rejält med sprängkraft. Under de värsta dagarna har 500 sådana anfallit Kiev. En del av dem kommer igenom luftförsvaret men de flesta skjuts ner. Även de sistnämnda innebär en risk eftersom skrotet ramlar ner och kan skada både hus och människor. Drönarna kallas för mopeder då de låter likadant när de flyger över staden och faktiskt drivs av just mopedmotorer.
Utöver mopederna skickar ryssarna också in andra grejer mot städer och infrastruktur. Ballistiska robotar är mycket kraftfulla och når oftast fram då det är svårt att skjuta ner dem. Dessutom har de taskig träffsäkerhet varför de kan slå ner var som helst.
Grafiken över attackerna natten till den 9 januari ger en hint om hur det är att befinna sig i Kiev under ett rejält anfall. Den värsta bomben gick dock ner i Lviv.
Vore det inte för kriget skulle Kiev kunna vara en destination för riktigt bra och många weekend-resor.
Att promenera runt i staden är lika mysigt här som de annars så välfrekventerade europeiska resmålen. Jag har sådan tur med min vecka att det är möjligt att flanera runt ungefär dit vi har tänkt oss utan att flyglarmen ljuder särskilt ofta. När kriget väl tar slut lär Kiev bli en riktig hotspot för såväl semesterfirare som för investerare och många andra.
Kiev har en kompakt citykärna där “nästan allt” nås via en promenad och de flesta besöksmålen är tillgängliga utan större uppoffring. Bussar, spårvagnar och metro kompletterar och gör det än enklare att ta sig runt.
Hela staden utanför själva kärnan är betydligt större. Cirka tre miljoner bor i Kiev. Främst i de norra delarna och på Left bank, det vill säga andra sidan floden, i stora och höga bostadskomplex. Tunnelbanan i Kiev är väl frekventerad. De tre metro-linjerna lär transportera 1,5 miljoner resande varje dag. Idag fungerar stationerna också som ett stort skyddsrumskomplex. Många av stationerna tillhör världens djupaste och ger ett gott skydd för många under långa och svåra attacker. Snygga är de också.
Kommersen flödar under jord vilket inte beror på kriget.
I tunnelbanan och i andra gångtunnlar finns det, som i så många andra europeiska städer, gott om små butiker. Kiosker, blomförsäljare, bagerier, klädbutiker, telefonprylar och allt som kan behövas och lite till går att finna i tunnlarna. Det verkar fungera bra även om den stora underjords-gallerian Metrograd kanske har sett sina bästa dagar.
Ovan jord finns det givetvis fler butiker och restauranger.
Några butiker sticker ut. Le Silpo har allt som en delikatess-sugen kund kan tänka sig. Skaldjur, ost och chark, kött, frukt och grönt och delikatesser från världens alla hörn. Mängderna av importerat slår en med häpnad, samtidigt som det lokala och ukrainska lyfts fram.
Europas kornbod levererar bland annat fantastiska grönsaker.
Good Wine är minst lika bra vilket hörs redan på namnet.
Förutom vin, har de delikatesser i samma mängd och utbud som Le Silpo. Om det skulle uppstå kris och panik vid valet av kvällens vin kan man kalla på en sommelier, bara genom att trycka på en knapp. Här finns det trevliga restauranger dessutom. Underbar duva med rödbetskräm piggar upp.
Tsum eller ЦУМ otranskriberat, motsvarar närmast Stockholms NK. Snofsigt och elegant i sober miljö.
I nämnda butiker kan man träffa på oligark-familjerna eller snarare, det är svårt att undvika unga tjejer i päls och plutläppar som bär runt på sina små hundar uppassade av en eller två skötare. Bilkön till Good Wine före nyårsafton bestod mestadels av de största och dyraste schabraken. För att ett antal butiker av det här snittet ska bära sig behövs det såklart en köpstark målgrupp av en viss volym och den finns uppenbarligen i Kiev.
De allra flesta av kievborna handlar knappast här.
Det finns också andra butiker såklart och min favorit från 2017 är Besarabiska marknaden.
Saluhallen är inrymd i ett stort, vackert gammalt hus och var då en traditionell saluhall av urgammalt snitt med massor av inlagda grönsaker, färska också givetvis, kött utan synbar kyla och traditionell mat. Torkad gädda och en rad andra fiskar minns jag särskilt. Sammanfattningsvis var den traditionell, urgammal och ganska bedagad och hade förmodligen varit orörd under mycket lång tid.
Marknaden har varit stängd för renovering under en längre period men när vi nu kliver in möts vi av en chic food court med en hotell-liknande bar i mitten av lokalen. Saluhallen behövde med all säkerhet en upprustning och här har de tagit det väldigt långt och genomfört en radikal förändring.
Själva saluhallsförsäljningen av fisk, kött, frukt och grönt, inlagda grönsaker mm finns faktiskt kvar, upptäckte vi när första chocken hade lagt sig men i betydligt mindre utsträckning och från mindre diskar runt väggarna i den runda lokalen.
Vi pratade lite med en av damerna som sålde fisk och hon tyckte att det var en bra förändring och gillade det mer moderna och kanske framför allt för att de hade fått värme i hallen som tydligen inte fanns tidigare (kanske var det kötthanteringen som styrde det på den gamla tiden). Dock konstaterade hon också att deras tidigare kunder inte gillar förändringen och det var också tydligt att de har problem med försäljningen men hon var glad ändå. Hoppas att det går till sig men vid de bägge tillfällena som jag passerade fanns det nästan inga kunder vare sig i butikerna eller restaurangerna och helt tomt i den stora baren, såklart...
Kievborna dricker kaffe, mycket kaffe och ofta. Jag vet ingenting om statistiken men drar ändå slutsatsen utifrån antalet kaféer, kaffekiosker och enklare "hål i väggen" som levererar kaffe överallt i staden.
Bara i Shevchenko-parken finns det fem-sex kaféer och en restaurang. Det är gott om folk som spatserar runt i den mysiga parken och givetvis ska det också fikas. Behovet tycks vara så enormt att det i en hörna utanför parken, en minuts promenad till närmaste park-fik ligger två(!) kaffebodar bredvid varandra.
Sofiakatedralen är kanske den största av sevärdheter.
Dessutom med svenskkoppling. Anna av Novogord, dotter till Olof Skötkonung blev drottning av Kievriket på tusentalet och tillsammans med sin Jaroslav den Vise vilar hon här i sin grav.
Eller inte. Graven står förvisso här för beskådan medan relikerna lär vara flyttade ”utomlands”. Mer än så får vi inte veta. Ukrainarna är duktiga på att skydda sina helgon och kulturskatter på olika sätt.
Katedralen grundades av Anna och Jaroslav tidigt 1000-tal och har sedan byggts på i omgångar. De tar verkligen fram de olika versionerna genom att visa hur det såg ut ”från början”. Putsen har knackats bort på några ställen för att den ursprungliga väggen ska framträda. En del originalmålningar finns kvar vid sidan av mer moderna och stiliga utsmyckningar. Utgrävningar står kvar som en egen utställning, klotter av svenska vikingar är bevarat någonstans även om vi inte lyckas hitta dem.
På kvällen blir det riktigt snyggt och mycket folk träffas på torget utanför Sofia. På Sofiatorget lämplig nog.
Kupolerna ser overkliga ut i halvmörkret. På torget står också stadens enda offentliga, upplysta julgran. Ingen annan belysning av offentliga installationer ska ske förrän kriget är över. Strömförsörjningen räcker inte alltid till gatubelysning och det är för det mesta ganska mörkt på gatorna men trots det tar sig många ut på stan även under kvällarna och snubblar sig fram.
Även ett antal skulpturer och statyer i staden är skyddade från bomber. Ryssarna vill i och för sig ha hela Ukraina och Kiev varför de knappast skulle attackera kulturminnen som de vill göra till sina men de siktar illa. Dessutom kan splitter och skrot, som sagt göra mycket skada varför de viktigaste minnesmärkena är väl inpackade.
Andra minnesmärken känner Kievborna betydligt mindre för och bland annat har flera Leninstatyer ersatts av treudden.
På lördagen efter nyår är det lugnt i staden men ändå gott om människor som är ute och promenerar i solskenet.
Gnistrande klar dag och 10-12 minusgrader lockar till just en promenad, först över den så kallade Glasbron med utsikt över floden och sedan förbi Andreaskyrkan och vidare nerför Andreas-backen som vanligtvis är full av konsthantverk och utomhuskaféer såklart. Området är väl känt och andas en air av Paris, i synnerhet under vår och sommar men i iskylan är det lite lugnare.
Nedanför backen i stadsdelen Podil är det betydligt mer människor då det pågår en julmarknad med allt som man kan förvänta sig av en sådan. Massor av kaféstånd såklart, sockervadd, grillat och sockrat, mängder av bodar som kränger det mesta.
Trångt och mysigt. Barn och vuxna åker skridskor och stojar som vanligt vilket är helt naturligt och självklart i en stad som Kiev men det går inte att låta bli att fundera över hur familjerna har det efter helgerna.
God mat är det gott om i Kiev och ett antal restaurangbesök var planerade. Jag såg främst fram emot ett besök på ett ställe med det knepiga namnet: 100 Rokiv Tomu Vpered. Översatt blir det något i stil med: "För hundra år sedan". Alla råvaror är ukrainska, maten är traditionellt ukrainsk, men utvecklad till en modernare form och serveras som fine dining.
Min huvudanledning till att gå dit är att grundaren, stjärnkocken Yevhen Klopotenkos arbete med borscht imponerar svårt.
För inte alltför många år sedan var borscht en rödbetssoppa från Ryssland både för dig och mig. Eller hur? Erkänn!
Idag är borscht en ukrainsk nationalrätt och det är inte givet att det ens måste vara rödbetor i soppan överhuvudtaget. Visst tager man sin borscht både i Ryssland, Polen och flera länder i krokarna men rätten är ukrainsk, punkt. Det är tack vare Klopotenko som rätten numera är ett ukrainskt UNSECO Immateriellt kulturarv och därmed har han tagit rätten ifrån Ryssland och gett den till sin egen och rättmätiga nation.
Bra jobbat! I mina ögon är Yevhen Klopotenko en av alla civila hjältar i Ukraina som jobbar långt ifrån fronten men ändå med och för nationen och dess återuppbyggnad, dessutom i direkt konflikt med fienden i det här fallet.
Maten hos Klopotenko då? Fantastisk!
De lär i och för sig vara lite ojämna på CTO Rokiv (CTO=100) och Kerstins senaste besök var en riktig bomkörning men kvällens avsmakningsmeny innehållande bland annat fisk med svarta vinbär, queneller på mal, majsgröt med karp-tartar, fiskkaka med anka, dumpling med surkål, fondue med kött och fermenterad tomat samt rökt mjölk med rökta plommon och havregryn var en långt större och positiv upplevelse än vad det möjligen kan låta som.
Vi hann med flera restauranger på listan och alla levererade så pass bra mat att veckan närmast gick i gastronomins tecken.
Glek, Dom 10, Citronelle och Chefs table var alla på hög nivå under mina besök. Även mindre ställen var riktigt bra. Jag åt borscht på en lunchkrog som jag har glömt namnet på men soppan var nog än bättre där än hos välmeriterade Glek.
En av alla kyrkor, katedraler eller kloster i innerstaden är Sankt Mikaelskatedralen.
Katedralen är rikt utsmyckad på insidan. Sankt Mikael var ett kloster på 1100-talet men har genomgått ett antal förändringar under åren.
Katedralerna ligger tätt, från utgången ser man Sofiakatedralens torn.
"Utsmyckning" finns även på utsidan. Redan vid krigets inledning, det vill säga 2014, började man sätta upp plaketter som hedrar stupade soldater på en vägg på utsidan. Raden av plaketter har sedan dess blivit alltför lång.
Senare har torget utanför blivit en plats som visar på krigets härjningar i form av vrak av bilar, stridsfordon och även en skördetröska som har träffats av granater och annat. Volontärer finns ständigt på plats för att berätta om eländet och ta in donationer till behövande.
Maidan-torget är en mycket speciell plats.
Här har regimer avsatts och i princip även tillsats när det ukrainska folket samlas i en rad viktiga frågor, som alltid har handlat om demokrati och folkets röst. En påtaglig skillnad mot Ryssland.
Idag är Maidan en plats för att minnas de som har fallit i kriget. Varje flagga motsvarar en person som har omkommit och antalet flaggor ökar kontinuerligt. Volontärer är på plats för att visa besökare till rätta i flagg-djungeln. Vi träffar en person som vant och snabbt letar fram ett antal svenska flaggor.
Runt om i staden påminns man regelmässigt om situationen i landet på en mängd olika vis men vid Maidantorget är det är omöjligt att inte bli berörd av de extremt påtagliga symbolerna.
Nu avslutar jag på samma sätt som de flesta ukrainska tillställningar avslutas idag med ett ”Ära åt Ukraina!”, varpå du ska svara med ett ”Ära åt hjältarna!”.
Slava Ukraini!
Heroiam slava!
