MADRID Maj 2015
Kerstin och jag möts i Madrid.
Kristi Himmelsfärds-helgen passar som handsken för en kortsemester tillsammans, eftersom vi i övrigt inte träffas under en längre period, vare sig i Sverige eller i Khartoum. Huruvida det firas Kristi Flygare i Spanien var inget som vi hade den minsta tanke på när resan bokades. Nu verkar det inte så heller men däremot firas Madrids skyddshelgon, San Isidro med helg på fredagen och fiestas i dagarna nio(!) med start fredagen innan och över två helger.
Staden är full av turister och många av dem är spanjorer som kommer in till Madrid över långhelgen, inte minst för att fira San Isidro.
Själva helgonet är kanske inte den största dragaren trots allt. De flesta tar chansen till vila, fest, ha några trevliga dagar i Madrid och äta gott, precis som vi.
Vi bor helt nära både Catedral de San Isidro, som får antas utgöra den heliga mittpunkten för helgen och Plaza Mayor, som lär vara vara mittpunkten för de mer profana festligheterna..
På kvällarna svämmar gästerna liksom över vid varje bar och glada människor som dricker öl, vin, äter pintxos rinner ut från barerna och umgås längs hela gatan.
Vårt hotell har också en av alla restauranger och tapasbarer längs Cava Baja.
Ganska sömnigt på mornarna men desto mer livfullt på kvällarna. Varje hål i väggen längs gatan serverar tapas eller mer än så.
Själva hotellbyggnaden är från tidigt 1900-tal men ligger i princip på resterna av den gamla stadsmuren från 1100-talet. Hotellet Posada del Dragon är i princip en enda korridor, långsträckt med hotellrum i tre våningar och restaurangen i bottenvåningen med tapasbar i entrén. Allt är smått och trångt men ganska mysigt.
När vi äter på hotellet en kväll visar det sig att några har rum även där. När ett par ville ta sig in på rummet fick bordsgrannen flytta sig lite från stolen för att släppa in dem.
Framåt middagstid blir det allt fler människor ute på gatorna och plötsligt blir det väldigt fullt på gatan utanför vår lilla gränd. Pompa och ståt, tjock med folk. Det ser ut som att Frälsis har ställt upp sig men det är mer traditionsrikt än så med Madrids polisorkester i täten.
Varje år går en parad ut från Katedralen San Isidro med statyer av Isidro Labrador (kärt barn har många namn) och hans lika heliga maka Santa María de la Cabeza och vi råkar ta just den vägen just när de la Cabeza tittar ut.
Paraden tar en sväng runt kvarteren och sedan tillbaka igen. Vi hinner äta en bit och komma tillbaka lagom för att möta Santa María de la Cabeza ytterligare en gång samma dag.
Härligt bara att få säga Santa María de la Cabeza flera gånger. Kan ett namn låta mera spanskt än så?
På kvällen den femtonde maj är det fest på Plaza de las Vistillas till Labradorens ära. Utsikten härifrån över Madrids förorter blir ungefär som motsatsen till Goyas "La pradera de San Isidro”.
Maffigt men åt fel håll som sagt och därför blir det istället en bild av människor som strömmar till över viaducto på väg mot partyt.
Mitt emot viadukten ligger Taberna Rayuela.
Ett till synes litet hak som imponerar. Trots att det ser oansenligt ut från gatan visar det sig vara både en bra restaurang med ambitioner och tapasbar i flera våningar med imponerande meny och kul attityd. Rekommenderas varmt!
Belysta blomlådor - genomtänkt.
Viaducto.
Själva viadukten är snygg i kvällsljuset, från trappan ner till Calle Segovia.
På Plaza Mayor är det föreställningar varje kväll och knökfullt. Den första kvällen är ägnad barnen, andra kvällen några rockband medan lördagen avslutar med Spaniens filharmoniker – Opera y Zarzuela.
Vi kom lite sent till Zarzuela men fick oss en halvtimma finkultur med ett jäkla tryck. Betydligt bättre än gårdagens rock.
Även Goya uppmärksammade San Isidros Fiesta.
På Pradomuséet hänger, förutom ”La pradera de San Isidro” också en tavla från själva festdagen som visar en lång kö av människor på väg att dricka av vattnet som kommer ur Labaradorens heliga fontän.
Prado imponerar stort!
Och stort är det. Drygt 2000 verk orkar man inte riktigt med i en hast men Francisco de Goya, Velázquez och Rubens satt som ett smäck men sedan blir det rast, vila i muséets matsal.
Sedan 1868 är det fritt att vistas i Retiro, utan att man behöver vara snygg. Grönområdet har funnits långt innan dess men fram till slutet av 1700-talet enbart tillåtet för hovet. När allmänheten sedan på nåder fick besöka parken var det under förutsättning att man var finklädd.
Centrala Madrid är kompakt med trånga gränder. Det finns visserligen ett antal små parker och torg och staden lär också ha ganska mycket grönområde per invånare men vill man ha mer luft och utrymme är det Retiro som gäller för avkoppling. Parken är på 118 hektar vilket räcker ganska långt även för Europas tredje största stad (storkommuner ej inräknade). Parken är varierande, från öppna ytor med stora skaror av människor till lummiga och tysta områden där man plötsligt blir helt ensam.
Guideböckerna har uppenbarligen rätt när de påstår att det är ett måste att ro en sväng runt Retirosjön när man ändå är här, eftersom det är fullt med båtar framför Monumento a Alfonso XII.
För oss som bor i skärgården känns det lite lustigt med överutnyttjandet av dammen men i Prado finns det målningar från gamla tider där rejäla fartyg lägger ut från stranden till folkvimlets förtjusning. På 1600-talet arrangerade man fiktiva eller kanske repriser över minnesvärda sjöslag i den lilla bassängen vilket idag närmast känns patetiskt men på den tiden var det nog inte så konstigt att en sjönation vill komma ut på vattnet även om huvudstaden befinner sig mitt inne i landet, långt från havet.
Mercado San Miguel är en gammal saluhall som är fullproppad med små restauranter och på kvällarna även fullproppad med folk som handlar lite här och lite där, äter på plats hängande på bardisken eller vid något av de gemensamma borden i mitten av hallen.
San Miguel är en lysande foodcourt, dessvärre omöjligt att äta sig igenom den på några få dagar.
Mozarellabaren hann jag inte med trots att bara säljarens mössa lockade till köp, förutom de femtio varianterna på mozzarella.
Snabbt och effektivt langar barerna fram det som beställs och man kan ledigt bli både stoppmätt och berusad på tjugofem minuter. .
Det finns dock mer än Mercado San Miguel om hungern eller suget tränger på. -Mycket mer.
Jag brukar inte vara särskilt sugen på sötsaker och kondis utanför kanelbullens land men här finns det ju churros.
Churros ska man i och för sig äta här på San Gines Choclateria. Återigen ser det litet ut men choclaterian har lagt beslag på hela kvarteret.
En nyöppnad jamoneria har nyss fått hem en pall med Jamón ibérico. Dagen efter var leveransen upplockad och iordningsställd på ställningar för att kunna skära upp skinkan på snyggast möjliga sätt.
Världens äldsta restaurang, enligt Guinness rekordbok är Sobrino de Botín som har varit up and running sedan 1725. Med tanke på alla värdshus runt om i Europa som drivs idag och har varit tillhåll sedan medeltiden känns det inte så märkvärdigt men de har väl alla råkat stänga någon säsong och tappat förstaplatsen till Botín.
Centrala Madrid är påfallande kompakt, det är nära till allt och i synnerhet när man bor mitt i smeten. Men understundom tager man sig en Metro.
Metron går till Atocha, järnvägsstation med anor, även om detta är den nyare delen av stationen.
Sista dagen, sista frukosten innan det är dags att åka till flygplatsen. Chocolate con Churros när solen börjar värma upp ett nyvaket Plaza Mayor är inte alls pjåkigt.
