Orkney juli 2019
Till Orkney åker man nog främst för att möta en havsnära natur med dramatiska vyer. Färjan från Scrabster i norra Skottland tar bara en och en halv timma och redan när man rundar Hoy, en av de sydligaste öarna dyker den gamla mannen upp. Old Man of Hoy som den fristående klippan kallas för.
Erosionen är hård på öarna. Den här rauken är helt färsk med geologiska mått mätt och var förmodligen bara en udde så sent som i början av 1700-talet. Troligen kommer Old Man att försvinna i havet under det närmast seklet men lika troligt kommer det också att bildas nya raukar någonstans runt öarna.
Landskapet är växlande och varierande. När färjan rundar Hoy och går in mellan öarna och har Mainland på ena sidan blir det istället de mjuka och runda kullarna som präglar utsikten.
Orkney är en ögrupp bestående av något hundratal öar med färjeförbindelser kors och tvärs för att hålla kommunikationen igång men vi besöker enbart den största ön Mainland, där också de två större städerna ligger.
Stromness är stad nummer två, både på Mainland och för Orkneyöarna med en folkmängd kring 2 000 personer.
-En liten stad med stor utsikt.
Många hus med sjötomt inne i staden är smart byggda med ramper och bryggor direkt ut i havet på ena sidan, de snofsigaste också med en liten tomt vid bryggan. Andra sidan huset vetter direkt in mot huvudgatan vilket gör boendet till det bästa av två världar.
Kirkwall, en halvtimmes bilväg från hamnen i Stromness är Orkneys största ort och tillika ”huvudstad”.
Drygt 7000 invånare imponerar kanske inte men en katedral från 1100-talet gör det. Att den ens ligger här vittnar om att Orkney har varit betydande över längre tid. Eller så var det Magnus den helige som vägde tungt, eftersom katedralen är uppförd till hans minne.
Trots allt så har man byggt på i olika omgångar i över 400 år varför det är något mycket mer än bara en minnessten över Magnus.
Katedralen påstås ha 120 000 besökare årligen vilket imponerar ytterligare i en omgivning som inte direkt kryllar av folk.
Annars är Kirkwall en mysig liten stad, kanske inte lika mysig som Stromness men ändå med en äldre stadskärna strax ovanför hamnen.
Jag ska inte påstå att det inte finns några människor här. Nu, under högsäsong var det inte helt enkelt att få bord på några av de bättre krogarna en kväll och vi fick hålla till godo med snabbmat hos den lyckliga koljan.
De flesta hotellen var fullbelagda och under dagtid vimlade turister fram genom huvudgatan mellan butikerna som tycktes leva i högsta välmåga.
Orkney museum är så pass omfattande och matnyttig att man behöver besöka det i omgångar.
Många besöker Orkney för att få se lunnefåglar, eller puffins som de gulliga små fåglarna kallas för på engelska.
Puffins verkar stå för halva marknadsföringen för att få turister till Orkney men det är inte alltid plättlätt att få syn på de gulliga fåglarna. Enligt tillförlitliga tips ska de dock finnas på de yttersta klipporna på Brough of Birsays utsida.
Vi har kommit så pass nära att vi har god utsikt över ön från ett gammalt sjömärke gjort av valben.
På 1870-talet spolades det upp en stor val på norra stranden av Mainland, vid Skiba Geo. På den tiden kunde en tiometers val innebära ett rejält tillskott för hushållen och enligt historien ville de boende själva ta hand om läckerheterna istället för att professionella valbärgare skulle lägga beslag på fyndet. Men det är heller inte enkelt att ta tillvara den gigantiska valen. Mycket blev kvar på stranden och projektet slutade i ett mindre fiasko. Varför valbenet sitter där det gör är oklart men har nu ändå blivit till ett landmärke som märks ut i turistkartan.
Vi har koll på läget, vi vet var det finns puffins men vi har inte koll på tidvattnet. Gångvägen över till ön, eller udden beroende av vattenstånd syns tydligt men vid första försöket rekommenderas inte en promenad genom det strömmande vattnet, så fåglarna får vänta till eftermiddagen då det är lite enklare att ta sig över.
Nog finns det puffins på Birsay, om än inte i överflöd.
Fåglarna häckar i maj och dröjer sig kvar på klipporna fram till augusti i bästa fall och det är under den säsongen som man kan se dem någorlunda enkelt. De flesta har redan lämnat vår lilla ö men det är ändå gott om ungar som väntar in föräldrarna vilka flyger in och ut med godsaker till ungarna.
Inom gångavstånd från Birsay och fågelbergen ligger en tämligen nyupptäckt före detta bebyggelse. - Skara Brae.
Efter en ovanligt stark storm 1850 slets grästuvorna av(!) från stranden och blottlade fyra mycket gamla hus. Markägaren tyckte att det var intressant såklart men utgrävningarna gick i stå och först efter en ny storm 1925 som förstörde en del av det nyupptäckta satte utgrävningarna och bevarandet ordentlig fart.
Skara Brae är en av de äldsta bevarade bebyggelserna i världen.
I och för sig har Knap of Howar på grannön ytterligare några hundra år på nacken och visst finns det några få men äldre bosättningar, bland annat på Malta, som aspirerar på titeln som världens äldsta bebyggelse men det är lite fascinerande att finna så tidig bebyggelse i ett område som idag ligger så avlägset.
Husen sitter ihop för att man skulle slippa att gå ut under den bistra säsongen, för att handla eller hälsa på grannen och anläggningen beskrivs som en variant på dagens köpcentrum. Kring år 3000 f.Kr bodde knappt hundra personer i de åtta husen man har hittat så här långt.
De bofasta hade gott om färskvatten men när erosionen bröt igenom näset som skiljde en insjö från havet och förvandlade sjön till en havsvik för ca: 4000 år sedan övergavs förmodligen Skara Brae som bosättning.
Samtida med våra tidiga bosättare är Ring of Brodgar, en henge som givetvis är äldre än det berömda Stonehenge. Idag står 27 stenar kvar i en ring som är drygt hundra meter vid. I begynnelsen var det 60 stenar i cirkeln.
Sten-ringen ligger på en platå med utsikt åt alla håll med sjöar och hav i sikte från den högsta punkten. Varför man uppförde monumentet vet man som vanligt inte med bestämdhet men platsen är given på något sätt.
Att Ring of Brodgar hade betydelse råder det knappast något tvivel om eftersom det är ett gediget arbete som har lagts ner för att hugga, frakta och sätta upp stenarna som är mellan två och drygt fyra meter höga.
Flera mått, både för själva cirkeln och andra strukturer har samma dimension som andra stenformationer runt om på de brittiska öarna vilket fascinerar eftersom det betyder att kunskapen var vida spridd och att människorna på dåvarande Orkney hade regelmässigt utbyte med omvärlden på ett självklart sätt. Det måste också ha funnits en handbok i den ädla konsten att sätta upp en henge, och förmodligen också för att använda den.
Trots att tiden tycks ha stått still under lång tid just här så hinner det ändå hända en del under fyra och ett halvt årtusende, även med stabila stenar. Den närmste stenen lär ha blivit träffad av blixten och klövs mitt itu men står fortfande kvar.
Jämfört med betydligt mer tätbefolkade områden runt om i världen har det aldrig varit särskilt många människor på öarna så varför hittar man så gamla bevis på civilisation just här? Orkney kallades för världens ände redan 300 år f.Kr av den gamle greken Pytheas när han reste runt de brittiska öarna.
Ett svar kan nog vara att öarna i Nordsjön inte låg lika avlägset för 5-6000 år sedan. Havet, som idag är ett hinder på många sätt var under långa tider den naturliga färdvägen. Det krävdes naturligtvis stora uppoffringar för att resa längre sträckor men det var knappast värre att ta sig över ett stormigt hav än att forcera väglösa bergsområden och djupa skogar till fots.
Orkney låg helt enkelt längs med vägen.
Mitt andra svar är att eftersom det över alla tider har varit glest bebyggt, har de gamla bebyggelser heller inte rivits, ersatts eller byggts på. I gamla stadsbebyggelser hittar man annars den förra staden några meter längre ner under dagens hus och det riktigt forntida långt under marken, oftast under något som man absolut inte vill riva bara för att kika om det finns något spännande längst ner i botten.
Istället har här den gamla bebyggelsen glömts bort, gömts under grästorvor utan att förstöras av människan för att dyka upp långt senare, och plötsligt blir hela ögruppen till en enda arkeologisk våt dröm.
Nu killgissar jag hårt och har inget som helst stöd för detta utöver min briljanta slutledningsförmåga men det känns ändå rätt bra att kunna dra några snabba slutsatser utifrån ett kort besök.
Några stenkast från Ring of Brodgar (ursäkta – helt oavsiktligt) står det ett mindre antal större stenar som kallas för Standing Stones, inte fullt så fantasieggande namn som de tidigare megalitiska stensättningarna men med samma anor som ringen.
Monumenten sitter också tydligt ihop, dels via flera mindre stenar som visar vägen från de olika hubbarna, dels har det också funnits en dryg kilometer gångväg upp till Ring of Brodgar. Som vid alla hengar kan man hitta tydliga riktmärken mellan stenarna mot solen vid vintersolstånd, midsommar, vårdagjämning och så vidare.
Då mitt besök inte skedde vid korrekt tidpunkt fick jag försöka pricka in ett får istället.
Milstenar eller vägvisare finns dessutom över hela ön för att visa forntida människor vägen till eller ifrån det allra heligaste. Det finns till och med stenar över flera av öarna i Orkney vilket tydliggör att man redan då färdades mellan öarna för att umgås med likasinnade. Förmodligen förekom det också handel eftersom bosättarna i Skara Brae använde sig dagligdags av stenmaterial som bara finns på en av grannöarna.
Stenarna är mycket gamla, så gamla att flera epoker har hunnit passera under tiden de har stått i marken. Anledningen till att de överhuvudtaget blev resta är höljt i dunkel. Det finns ett antal teorier men man vet inte med säkerhet varför ett stort antal människor över lång tid engagerade sig i att sätta upp tonvis med sten över hela ön (och öarna) i väl avvägda strukturer. Utgångspunkten är dock att det är något med det religiösa eller åtminstone viktiga ritualer utifrån en tro på att det är viktigt att hållas sig väl med stenarna eller dess betydelse.
När vikingarna kom farande långt senare och bekantade sig med stenarna som står lite varstans hade de med sig sina egna legender som passade väl in med gigantiska stenstoder och utgick ifrån att det var förstenade jättar. Giganter som hade blivit förstenade av ännu starkare krafter vilka hade passat på att förstena dem när de gick till havet för att dricka vatten.
Ytterligare lite senare och långt fram, ända till 1800-talet har det gått historier på Orkney, norra Skottland och även längre ner på Irland om förstenade jättar som en gång per år, oftast kring nyåret vaknar till liv för att gå ned till vattnet och dricka sig otörstiga innan de återvänder till sin förstenade plats.
Samma stenar men olika berättelser under olika tider.
Och samma behov av förklaringsmodeller till vad som sker i vår egen tid - över alla tider.
Historien väller över en på Orkney.
Jag har fastnat lite i stenarna och den neolitiska eran vilket är lätt hänt. Någon har sagt att alla som stannar ett tag på Orkney blir arkeologer, vilket anger möjligheterna. Det finns massor av intressant historia här som är lättillgänglig och kopplar till global utveckling.
Allt från pikter och vikingar, hur det norska arvet har levt vidare flera hundra år efter att öarna införlivades i Skottland och det brittiska imperiet. Varför Orkneyborna bränner ett vikingaskepp en gång per år och Scapa Flows betydelse under två världskrig och hur Churchill lät italienska krigsfångar bygga broar mellan öarna som används än idag. Det finns mer att göra här vid världens ände, och då återstår det ändå att försjunka i den häpnadsväckande naturen som egentligen är det som lockar mig allra mest.
…fortsättning följer förmodligen.
