VÄTTIS Vättnerberg och Taminatal i Schweiz
En dalgång i Schweiz
I nordöstra delen av Schweiz, i södra delen av kantonen St Gallen ligger dalgången Taminatal som fått sitt namn av floden Tamina.
Bergen runt dalen är mellan 2000 och 3250 meter höga, med Calanda som den dominerande väggen medan Ringelspitz är den högsta toppen i den anslutande, inre dalgången Calfeisental. Mitt i dalen finns huvudorten Vättis och 700 meter ovanför ligger Vättnerberg, ett grönt område 1600 meter över havet på Muntalunas sluttningar.
Systrarna Nigg
Trudy och Claire växte upp i Vättis men sommaren tillbringades på Vättnerberg för att sköta om korna som gick på sommarbete i grönskan mellan dalgång och alptopp. På våren betar korna långt ner men senare på sommaren drar sig korna allt längre upp mot högre höjder och betar än idag på obegripligt höga och branta partier, ända upp emot toppen av Muntaluna kring 2000 meter över havet.
Familjen köpte stugan och tillhörande mark på Vättnerberg redan i början av tjugotalet vilket gör systrarna till tredje generationen på berget. Idag är de bägge sjuttio plus, fortfarande med massor av energi som uppenbarligen odlas i detta landskap.
Claire flyttade till Australien för fyrtio år sedan och är själv på tillfälligt besök men är fortfarande välkänd på byn. Vi kan inte visa oss i Vättis utan att det kommer folk från alla håll för att prata med "Claireli". Utanför Sydney, i kanten till Marra Marra National park har Claire en gård, också den på landsbygden men med helt andra grannar som papegojor, goanna, Hawkesbury river mm. Där jobbar Claire, bland mycket annat med att rehabilitera hästar som har fått slita ont på galoppbanor eller skadat sig på något vis. Just för tillfälligt är det "bara" fem hästar hemma på gården, vilket också gör det möjligt för Claire att lämna över ansvaret till avbytare under en dryg månad medan hon kan göra Europa.
Trudy bor kvar i Schweiz, inte långt från Vättis (ingenting är långt borta i Schweiz) och det är Trudy som äger och sköter den lilla stugan i det stora landskapet.
Även Trudy rehabiliterar djur med tydlig specialisering mot fladdermöss varför en dvärg-fladdermus, med krasslig vinge gjorde oss sällskap upp på berget.
Söt liten rackare på hela tolv gram. Hon klickar när det är dags för mat vilket var lite förvirrande för en oinvigd innan vi förstod var ljudet kom ifrån.
Systrarna hämtade upp Kerstin och mig vid flygplatsen i Zurich och Trudys batmobile tog oss längs svindlande vägar längs dalen till kabinbanan i Vättis på en dryg timma.
Jag är inte helt komfortabel med höjder över metern så kabinfärder 700 meter rakt upp över bergssidan ger ett lätt adrenalinpåslag. Dessutom fick vi lite överlast när fem personer skulle åka med kabinen för max fyra men med rutinerade Trudy (som givetvis kan sköta maskineriet på egen hand) vid min sida och Claire i knäet var det någorlunda tryggt.
Den röda lilla kuren kallas för den "nya" moderna kabinen.
I taket vid dalstationen hänger den urspungliga varianten som med dagens vokabulär skulle kallas för ekologisk eftersom den helt drevs av vattenkraft, eller snarare vattentyngd. De stora tuberna på sidorna fylldes på toppstationen med vatten och när man släppte ner den räckte tyngden för att dra upp en motsvarande vagn, tom på vatten men fylld med passagerare och gods från dalstationen och hela vägen upp. En fantastisk konstruktion i all enkelhet som inte krävde någon annan energi. Claire tyckte bättre om den gamla vagnen eftersom man kunde ligga i fören mot ett nät och bättre njuta av utsikten.
I september 2013 fyller bergbanan 80 år.
Jubileumsboken för den lokala seilbahn pryds bland annat av systrarnas far, som med ena handen i sidan elegant står på den första kabinen, eller vad man nu ska kalla det för.
- "Motorenlose Wasserballast-Seilbahn" såklart.
Alpstugan på Kanten
Stugan med tillhörande mark heter Geisegg och ligger på randen av berget Muntaluna.
Fastigheten sträcker sig från högt upp på berget och ner till kanten där berget stupar rakt ner i Taminafloden.
I skogskanten brukar skygga bergsgetter, eller Gems titta fram i kvällningen.
Namnet Geisegg betyder get-hörnet eller get-kanten, vilket framåt skymningen känns som en rimlig benämning av området.
Calanda
Världens vackraste berg enligt byborna.
Från Vättnerberg och Vättis möts man hela tiden av den långa, höga och branta väggen med topp efter topp på knappa tretusen meter vilket helt dominerar utsikten, så det är ju tur att berget tåls att titta på.
Alpfindels
En halvtimmas promenad från Geisegg ligger en större gård med alptopps mått mätt. De tillverkar, som så många andra sin egen ost med hög kvalitet. Så hög att jag funderar på att hyra en av deras kor för 720 schweizerfranc och för detta få 60 kilo ost framåt hösten. Det är väl leveranserna som återstår att lösa förutom kylförvaringen
Tillsvidare fick jag nöja mig med att köpa en pilsner i självserveringen. Ett litet kar fylls på av en kallkälla som håller ölen kall. Vid sidan finns en prislista och en karta över var sorterna finns i karet, vilket behövs då etiketterna ramlar av.
Utsikten över Taminatal med Österrike och Lichtenstein i fjärran skäms inte för sig, från gårdsplanen i Alpfindels.
Vättnerberg
Småbilderna över Vättnerbergs omgivningar är klickbara för visning i större format.
Vättis
Bröllop i Vättis
Vi tillbringar en timme i byns museum och under tiden börjar det samlas traktorer och människor på torget utanför i så stor mängd att vi börjar fundera över hur vi ska få ut bilen som står längst in på torget. När vi kom var det helt tomt. Att det drog ihop sig till bröllop stod dock klart ganska snart. När paret kom ut från kyrkan ringde en utvald grupp i gigantiska kobjällror, och högsätet var väl förberett. Paret försvann med traktorn i sin soffa för ett varv på byn innan de åkte vidare till festen.
Drachenloch
Den lilla alpbyn har cirka 1500 invånare och givetvis långa traditioner av bergsmän som springer lika fort upp på alptopparna som ner igen, gärna med 60 kg packning. Den till synens stränga herren Theophil hittade 1917 Europas högst belägna grotta och satte omedelbart igång med att också gräva ut den enligt arkeologiska metoder. Abetet möjligjorde att man senare kunde konstatera att såväl människor som numera utdöda grottbjörnar levde i grottan för 53 000 år sedan.
Läraren Theophil Nigg är systrarnas farfar och en legend i byn enligt bymuseet som till och med heter Drachenlochmuseum efter grottan. Dessutom lär hans då nioåriga son, systrarnas far varit med sig vid själva upptäckten på 2475 meters höjd.
Vi besökte inte grottan men tog en bekvämare biltur till St Martin, längst in i dalen förbi vattenmagasinet för att äta lunch där solen bara orkar skina ner i dalen fyra månader om året
St Martin
I bakgrunden bortom vattenmagasinet på Sardona låg glaciären tjock så sent som i Claires barndom men nu går det knappt att urskilja mer än några snöfläckar.
Vandring?
Jovisst, gärna det!
Under vår korta tid i dalen fanns det ingen tid för sådant men möjligheterna är nog obegränsade. Vandringsleder finns det gott om och de är väl utstakade med sedvanliga angivelser i tid, timmar och minuter. Antalet kilometer är ganska ovidkommande när terrängen varierar så enormt.
Miljön är överväldigande och åtminstone på sommaren finns det mysiga matställen och övernattningsmöjligheter vid de naturliga målen för dagsetapperna.
Med lite planering kan man promenera sig en dalgång eller två under en vecka. Bussar och tåg fungerar bra så det går att starta vandringen från en plats och avsluta på en annan.
Hittar man ingen Edelweiss på sin vandring så verkar det ändå finnas en planterad sådan vid var och varannan alpstuga.
Som avslutning på helgen i Alperna tackar Kerstin och jag Claire och Trudy för att vi har fått ta del av deras fantastiska gästfrihet.
