Så snart det finns minsta antydan till frekvens av några människor, finns det också butiker,

basarer, små stånd, vägkrogar, shopping mall, bakluckor vid motorvägen, ett enkelt fat med färska mandlar

eller bara en duk utslängd på marken med lite frukt, armband, krimskrams eller vadsomhelst till försäljning.

Teheran är i och för sig stort nog, trångt och fullt med folk, liksom städerna Esfahan, Shiraz och Yazd

varför det givetvis finns gott om potentiella kunder men ändå, begreppet överetablering tycks inte

finnas i den persiska filosofin överhuvudtaget. Eller så gäller kanske det gamla begreppet att ”varor säljer varor”.

I Teherans norra city Tajrish ligger en gigantisk basar med många år på nacken (det lär finnas butiker som har haft verksamhet

på samma plats i tvåhundra år), som övergår sömlöst till en inomhuscentra av mer modernt snitt i fyra, fem våningar vilket

sammantaget borde suga upp det mesta av handeln i området men icke. Runt om i de dubbla korsningarna utanför basaren

ligger det minst fem shopping malls mindre än tre minuters promenad från basaren.

Dessutom ligger det givetvis fler små-basarer runt om i området och däremellan försöker mindre aktörer göra affärer

direkt på gatan från enkla bord eller från skjul som skydd mot sol eller regn. -En sjuhelsikes kommers med andra ord.

Tio, eller snarare tjugo procent av iranierna lever under fattigdomsgränsen, ännu många fler lever på ett sätt som vi nog skulle kalla för fattigt, Medelklassen kvider och lider under det ekonomiska trycket som bara blir allt värre. Pandemin har lagt ytterligare press på ekonomin.

Inflationen rusar. Rialen har tappat halva sitt värde de senaste två-tre åren. De enda som klarar sig någorlunda är fåtalet, de rikaste rika.

Frågan som uppstår är hur det är möjligt med så mycket försäljning samtidigt som ekonomin är i moras.

Jag förstår det inte och har inte lyckats hitta något svar på gåtan så jag får nöja mig med att strosa omkring i basarerna.

Caravanserai

Caravanserai är en sorts värdshus där resenärer (gärna karavaner såklart) kan få en rast, vila och övernattning.

Ordet är sammansatt där serai kan betyda hem, hotell eller till och med palats. Den typiska arkitekturen ger en innesluten gård,

försedd med längsgående portaler (iwan), där karavanerna kan ta in sina djur och vagnar för skydd över natten.

Den minsta gemensamma nämnaren som karaktäriserar ett caravanserai är just innergården med tillhörande stall och brunn.

Bakom portalerna finns det rum och utrymmen för övernattning, inte helt olikt motell från femtiotalet.

Större caravanserai kan i princip vara utrustad med de mesta av tjänster och butiker, bad, bönerum, vattencistern och så vidare.

Människor har färdats över stora avstånd längs Sidenvägen i mer än 2500 år och att det har funnits ett behov av rastplatser

känns naturligt. Caravanseraier har funnits åtminstone sedan hundra år f.Kr då sådana dokumenterades av Isidore av Charax

när han på en resa från nuvarande Irak till Indien korsade Iran på sin väg.

Sidenvägen, eller sidenvägarna hade redan passerat sin absoluta storhetstid när vår gamle kompis Shah Abbas på 1600-talet

beslutade att det skulle uppföras och, eller renoveras 999 stycken caravanserai längs vägarna i Persien.

De skulle ligga inom ett bekvämt avstånd om ungefär 30 kilometer mellan respektive caravanserai.

Anledningen till den förbättrade infrastrukturen var densamma som tidigare, att underlätta för handel och pilgrimsfärder.

Idag finns det fortfarande hundratals caravanserai runt vägarna i Iran och tjugofem

av dem är listade som hangarounds för att kuna bli ett världsarv så småningom.

Ursprungligen var caravanserai ett landsbygdsfenomen. I staden fanns det andra övernattningsmöjligheter och vid de fall ett caravanserai

ändå uppfördes vid en stad förlades den oftast utanför stadsmurarna. Vartefter tiden gick har städerna krupit närmare, eller tvärtom

och idag finns det caravanserai mitt i stan. I Esfahan ligger ”världens äldsta hotell” enligt egen utsago. Hotell Abbasi är rejält renoverat på sextiotalet men är i princip fortfarande det ”Mothers Inn caravanserai” som uppfördes kring år 1700. Idag är Abbasi (namnet givetvis taget efter Shah Abbas) ett lyxhotell och är en attraktion i sig själv, i så stor utsträckning att de tar inträde av besökare som själva inte bor på hotellet.

Caravanserai har inte bara varit en plats för övernattning. Det fungerade också som en mötesplats för resenärer, köpmän och handel, vetenskapsmän och många andra forskare som ville utbyta kunskap och idéer men också upptäcka nya civilisationer.

Allt detta är kriterier som också gäller för Sidenvägen. Det omfattande utbytet av varor, tjänster och idéer mellan människor

från olika kulturer under många hundra år har drivit världsutvecklingen till vad det är idag.

Fascinerande att världen i någon mån formades vid de här rastplatserna i den persiska öknen.