Närheten till bergen i Teheran är påfallande och i norra delen av stan är det enkelt att ta sig från

den stökiga och hårt lutförorenade staden till den lugnare och friskare ”vildmarken”.

Bara genom att följa parkvägen upp genom Niloufar eller stigen längs floden Darabab från stadsdelen med samma namn

så befinner man sig snart på en vandringsled långt ovanför staden. De första kilometrarna är väl underhållna och till och med påkostade men längre upp på berget blir det snart lite ruffare och söndagspromenaden kan snart övergå till tuffare bergsvandring.

Mixen av alla sorters vandrare, från familjer på picknick vid floden till regelrätta hard core-vandrare indikerar vilka möjligheter som berget kan ge. Den sistnämnda gruppen kan starta i en stadsdel för att efter att ha passerat åtskilliga dalar, småtoppar, floder och vattenfall komma tillbaka till en helt annan del av staden.

Utsikten över den enorma staden från tvåtusen meter över havet på Alborz bergssida skulle kunna vara magnifik.

Ibland kan den vara det också det men normalutsikten får nog anses som disigt grå.

Luftföroreningarna lägger ett kompakt dis över staden, likväl som att den vita snön oftast ser brun ut från staden  på grund av den smutsiga luften mellan åskådaren och snön. Att snön trots allt fortfarande är vit går att kontrollera under tidiga fredagsmornar innan den vanliga

trafiken har kommit igång.

Darakeh är en Teherans många stadsdelar men på 1700 meters höjd över havet känns det mer som en avlägsen liten bergsby.

Vid gränsen mellan stad och land övergår gränderna snart till att bli en vandringsled upp på berget.

Leden är välgjord och det är lätt att pinna på uppför branterna, vilket många också gör. Längs vandringsleden finns det mängder av caféer,

restauranger och även kiosker och försäljning av allt från korgar till hiking-kläder av senaste mode.

Ibland bildas det närmast små byar och flera caféer har till och med lummiga trädgårdar med fontän på gården

som vilar direkt mot bergskanten. De obligatoriska båsen, där familjen eller kompisarna kan slå sig ner för sig själva

och kanske med en vattenpipa, ligger på rad längs floden.

Leden är som sagt utmärkt att gå på men för att transportera de stora mängderna av mat och dryck som ska säljas högt upp på berget

är det lite knepigare men lösningen är att låta åsnor göra det jobbet. Efter ett gott förvärv släpps de ibland lösa för att ta sig ner på egen hand

och då kan de passa på att tigga lite mellanmål av vandrarna.

Kaspiska havet lockar många iranier som vardagligdags lever sina liv i Teheran.

Närmaste vägen till Chalous, som ligger vid havet, går rakt över Alborz-bergen. Chalous-vägen eller Road 59 lär vara med på listan över de tjugo mest spektakulära vägarna i världen och även på listan över de mest farliga vägarna. För att inte tala om att den också anses vara världens fjärde vackraste väg. Jag hittar ingen källa till något av dessa påståenden men visst är det snyggt, farligt och spektakulärt på vägen över kölen.

Vägen byggdes redan på trettiotalet och det är trångt mellan klipporna på sina håll

och runt nästa krök kan fantastiska vyer breda ut sig vilket gör resan till ett mål i sig.

Vid Kaspiska havet är det kanske inte fullt så spektakulärt, beroende av hur man ser det.

Strandlivet består inte av särskilt mycket badande med undantag för några barn som plaskar i strandkanten men den officiellt

påbjudna sedligheten inbjuder heller inte till bad, åtminstone inte för kvinnor. Däremot är det fullt med folk på stränderna

framåt kvällen när familjerna har picknick, grillar, umgås och ägnar sig åt allt annat som man kan göra på stranden.

Alborz högsta topp och Sydvästasiens högsta berg, Damavand sträcker sig 5 609 meter över havet.

Damavand ligger lite längre österut och vägen förbi den snötäckta toppen är kanske inte fullt så dramatisk som Chalousvägen

men man kommer minst lika högt upp och även här är det mycket vackert.

I dalarna ligger det gott om byar och många av dem verkar välnärda med dyra hus snyggt placerade med vindlande utsikt.

Härifrån tar det bara någon timma till Teheran med bil och man får anta att området är attraktivt för fritidsboende

med närheten till vandring, skidåkning eller kanske bara frisk luft.

Iran kan också vara platt.

Helt platt som en saltöken mellan Teheran och Qom, eller som stäppen mellan Shiraz och Yazd.

Men oftast finns bergen ändå i närheten, långt bort mot horisonten eller lite närmare.

Zagrosbergen sträcker sig 160 mil från Turkiet och nordvästra Iran, längs med hela västra Iran

och fortsätter märkligt nog ända ner i Persiska viken.   

Här och var sticker bergskedjan fram under bilresan från Teheran till Shiraz via Esfahan.