Floden Zayanderud rinner igenom Esfahan från öster till väster.

Visserligen rinner det inte alltid så mycket i floden längre då vattenbristen är alarmerande i regionen

men staden är åtminstone delad i norr och söder och behovet av broar har funnits i många år.

Si-o-se pol är den största av de elva historiska broarna över Zayanderud i Esfahan.

Som så mycket annat i Esfahan uppfördes bron efter påbud av Shah Abbas i början av 1600-talet som en del

i att bygga upp en världsstad. Bron förlängde den stora boulevarden Chaharbagh som var kärnan i det nya,

urbana och moderna Esfahan och tack vare bron tog man sig enkelt ner södra sidan av staden från

den stora basaren och det än större torget.

Si-o-se betyder trettiotre och namnet kommer av de trettiotre valven som bron vilar på.

Idag är bron en stor attraktion och myndigheterna sparar undan lite vatten för att släppa på till Nouruz,

då mängder av nyårslediga iranier kommer på besök till Esfahan och naturligtvis vill se vatten i floden

under den legendariska bron Si-o-se pol.

Khaju Bridge är något yngre men från samma era som Si-o-se och ligger en kilometer nedströms.

Översta våningen var till för tyngre transporter som vagnar och djur. Den nedre våningen var anvisad

för fotgängare och här finns fortfarande rastplatser för trötta vandrare eller bara en plats att chilla på.

Bron fungerar också som en dammbyggnad då eventuellt vatten kan blockeras för att bilda en liten damm i floden.

New Julfa

Bägge broarna var viktiga för att expandera staden söderut och här bodde både zoroaster och kristna, någorlunda fria,

tusen år efter det att Persien hade blivit muslimskt. En stor del av de kristna var armenier i den södra stadsdelen New Julfa.

Shah Abbas lät helt enkelt deportera 150 000(!) armenier från det gamla Julfa som ligger i nuvarande Azerbaijan.

Armenierna hade flytt från ottomanerna och Abbas såg möjligheter att utnyttja deras stora förmågor i bland annat silkeshandel,

vilket skulle hjälpa till att driva Esfahan och hela landet framåt.

Dessutom måste det ha varit ett effektivt sätt för att snabbt bli den miljonstad som Esfahan var vid den här tiden.

Armenierna har länge, mycket länge, varit en förtryckt och jagad grupp och de eländiga historierna om hur folket har behandlats tar aldrig slut. Än idag är frågan om folkmordet på armenier 1915-17 i då det vacklande ottomanska riket en aktuell och het fråga,

vilket givetvis tas upp i armeniska muséet. New Julfa är fortfarande ett av de äldsta och största armeniska kvarteren i världen

och kyrkan är välbesökt, möjligen mest av inhemska turister som var här under Nouroz.

Det är fullt av människor överallt. För en svensk som nyss har stigit ut ur den spatiösa pandemi-isolationen finns det, efter att ha kommit till Iran plötsligt ingen privat sfär överhudtaget. Under den långa nouruzhelgen åker massor av iranier hem eller ut på turistande och det verkar som att alla har valt samma resmål som vi. Förutom milslånga bilköer så fortsätter köerna och vimlandet runt om i städerna och vid sevärdheterna.

På sitt sätt är det ganska kul att ”umgås” med riktiga människor igen men det verkar vara ännu roligare för iranierna.

Det går inte ta många steg på stan utan att få ett glatt ”Welcome to Iran!”. Emellanåt kände jag mig som en sorts Björn Borg

där alla som vågade vill ha en selfie med de spännande utlänningarna.

Många vill också själva posera framför kameran så att vi kunde få något fint med oss hem.

Någon av alla våra nya vänner förklarade att anledningen till den lågintensiva uppvaktningen (det blev aldrig annat än trevliga och bekväma möten) är att det fåtal utlänningar som dyker upp blir en symbol för att Iran kanske ändå inte är helt stängt och som ett hopp om mera

utbyte efter pandemin och framförallt efter ansträngda internationella relationer som har dragit ner turismen till ett minimum.

Det finns ju turism men den består nog mestadels i tämligen slutna och välplanerade bussresor, där gruppen hoppar ur en buss, fotar det som fotas ska, för att sedan snabbt försvinna igen. Vi flanerar omkring mer som vilken iransk familj på nouruz-ledighet som helst.

Det iranska nyåret infaller i samband med vårdagjämningen

Med vårdagjämining menas just det ögonblick som solskivans centrum passerar himmelsekvatorn.

I år skedde detta den 20 april (29 esfand) klockan 19:03, när år 1401 (۱۴۰۱) infaller i den persiska tideräkningen.

Nedräkningen följs på samma sätt som nedräkning till tolvslaget i Sverige, dock vid en helt annan dag och tid, och plats.

Det här året (vilket det nu är) firades nyåret in på det stora torget i Esfahan, Naqsh-e Jahan.