Wahlfort.com

Teheran  - En vandring längs Valiasr, Pahlavi eller Mossadeq.

Teherans och Mellanösterns längsta gata.

Valiasr street, eller Vali Asr är 18 kilometer lång och förbinder den norra delen av staden med den södra i en rakt nord-sydlig riktning. 18 kilometer låter kanske inte så långt för en väg och utgör ungefär sträckan Malmö-Lund men för en innerstadsgata är det desto mer imponerande och anger också hur stort Teheran är.

Om man jämför med Stockholm och drar en 18 kilometer fiktiv gata från norr till söder får gatan börja ungefär vid Danderyds sjukhus för att sluta i Farsta centrum, en skärning igenom hela Stockholms stad från Solnas kommungräns till Huddinge,

Vailasr behöver aldrig svänga ut på landet eller ens till förorten för att orka med sin längd genom innerstaden från det livliga Tajrish Square i norr till järnvägstationen vid Rahahan, vilken ändå är belägen hyfsat centralt i de södra delarna och när gatan väl har nått sin slutpunkt, eller kanske startpunkt, återstår fortfarande mycket av staden längre söderut.

För många iranier är den gamla huvudgatan fylld av nostalgi och Vailasr har en legendarisk status som gatan där allting har hänt. Massor av historia finns längs Valiasr och det mesta som händer i Teheran, händer på, eller åtminstone i närheten av avenyn. Parker, metrostationer, chica shoppingcenter likväl som mindre butiker och kiosker, hotell och restauranger av varierande nivå, museum och andra kulturinstanser radar upp sig längs gatan tillsammans med allt annat som förväntas i en storstad.

Valiasr är givetvis en gata som måste promeneras.

Häng med! Det tar fyra timmar att vandra hela gatan fram medan det räcker med 15 minuter för att läsa om den.

Promenaden i januari startar från norr, från Tajrish som nog får betraktas som norra Teherans centrum, eller i alla fall ett av dem. Traditionella Tajrish Bazaar är omfattande och som om det inte skulle räcka sitter den också ihop med ett par moderna shoppingcentra som är påbyggt i omgångar i mängder av flera plan och halvplan vilket gör det sådär förvirrat mysigt när man som nyanländ besökare bara strosar omkring. Vid de tillfällen som jag har letat efter något specifikt är det snarare frustrerande men på det hela taget är det en charmig del av Teheran som jag gärna besöker. 

Runt den stora rondellen utanför basaren finns ytterligare ett par shoppingcentrum och däremellan gott om flera butiker. Just nu är ekonomin i gungning, rialen faller, sanktionerna stryper många iraniers möjlighet till vettiga inkomster men ändå är kommersen enorm var man än är i staden.

Visserligen är det inte full fart i alla butiker och i större flashiga köpcentrum står ofta flera lokaler outhyrda men det är ändå frapperande vilken mängd av försäljningsställen som har öppet sex och en halv dag i veckan från tidig morgon till sen kväll.

Reza, som uppförde gatan för snart hundra år sedan, var far till Mohammad Reza Pahlavi som många känner som Shahen-av-Iran vilken tillsammans med sin unga hustru, Farah Diba charmade västvärlden under många år fram till det abrupta slutet 1979 när den islamiska revolutionen förändrade allt.

Shahen må ha varit framgångsrik i mångt och mycket (framför allt enligt västmedia) och faktiskt bidragande till att fortsätta sin fars modernisering av landet men han var också en diktator som hänsynslöst slog ner minsta indikation till opposition genom en av den tidens mest brutala säkerhetspoliser, SAVAK. 

Irans folk var minst lika förtryckta under hans regim som de är idag, om än utan tvång på att kvinnor ska bära slöja. Förtrycket var också en av anledningarna till att den islamiska revolutionen kunde bli framgångsrik.

Mängder av iranier som idag är i skarpaste opposition mot dagens regim, varav många har tvingats i exil, välkomnade faktiskt revolutionen 1979 och såg den som en väg ut ur dåtidens förtryck. Idag känner de sig av naturliga skäl lurade när frihetstörstande iranier gick ur askan och mycket snart in i elden.

Shahen var inte mycket för det gamla Iran och uppförde sig ett nytt ståtligt palats vid det gamla sommarvistet och flyttade så småningom in här med familjen.

Det nya palatset uppfördes i modern stil, inredd med allt modernt som hörde tiden till under sextio- och sjuttiotalet. Idag kan besökare, till det museum som palatsområdet har konverterats till, antingen förfäras över det överdåd som visas upp och aldrig tillföll folket, eller så kan de suktande längta sig tillbaka efter en Shah som åter kan bringa ordning i landet.

Det är faktiskt svårt att avgöra vilken av målgrupperna jag har haft bredvid mig under mina besök.

Norra delen av Teheran framstår som påtagligt rikare än staden i övrigt och här är det gott om stora hus med grindar och personal som sköter om bostäderna. Detta gäller också norra delen av Valiasr där de första kilometrarna är förhållandevis lugna med få butiker och utan det där hetsiga tempot som kommer längre söderut men här finns desto fler företag, flashiga glashus och små parker.

Som ett minne av fornstora dagar står en gigantisk stubbe kvar av ett sycamore-träd vid Ferdows garden.

Att döma av Ferdows-stubbens imponerade omkrets kan det mycket väl ha varit ett av de långlivade sycamore som har fått bli över femhundra år. Det ska uppenbarligen bevaras i ytterligare några år och är målat i guldfärg.  

Att träden överlever i asfalten i hundra år är delvis en gåta men ett av svaren är nog att snösmältningen från bergen smart samlas in så att dagvattnet kan ledas i en bevattningskanal.

Efter en dryg timmes promenad, ungefär vid Mellatparken är utsikten snyggast åt norr.

Bergen är framträdande i hela Teheran. Var man än befinner sig sticker åtminstone en liten bergstopp fram eller rent av hela bergsmassivet som en kraftfull bakgrund till storstaden. Bergskedjan Albruz har toppar på över 5000 meter och staden når bokstavligt talat ända fram till bergskanten.

Från de norra delarna av staden kan man knalla upp på vandringsleder direkt från stadskvarteren och upp på bergssidan längs en vandringsled och bara efter några andfådda minuter befinna sig två tusen meter över havet.

Uppe på berget finns det mysiga fik med fantastisk utsikt över storstaden där man kan lugna ner pulsen i väntan på att ta sig upp till nästa nivå. Vandringslederna känns oändliga och från nordöstra delen av staden kan man vandra runt och över bergen för att komma ner i den västra delen och kanske ta bussen eller en taxi tillbaka till startpunkten. 

Luften är såklart mycket bättre ju längre upp och bort från biltrafiken man kommer och det är fullt begripligt att barnfamiljer tar sig hit för att tillbringa en ledig dag vid en bäck i bergen, i något som antagligen kan beskrivas som himmelriket jämfört med den svårt luftförorenade staden och intensiva biltrafiken i vardagen.

Utsikten från bergssidan är som sagt hissnande men dessvärre är det inte vanligt att man ser så mycket av staden helt nedanför fötterna eftersom avgaserna mm tillhör de värsta i världen. Under några dagar kring jul påstod pollution-appen att det var värre här än i Peking.

Helt nära Tajrish går en linbana upp till 4 000 meter och på toppen finns det en liten skiduthyrning och en stackars backe att åka i men den som är intresserad av mer avancerad skidåkning får ta bilen någon timma till Dizin, Shemshak eller Darbandsar där skidåkning av världsklass kan erbjudas.

Förutom skidåkning erbjuds också en ovanlig oas för unga iranier som vill ha lite mer frihet. Tidigare fick inte kvinnor och män åka skidor i samma backar men nu har bergen blivit en plats där sjalen kan glida lite längre bak och där killar och tjejer kan sitta intill varandra vid fikapauserna, vilket kanske är än mer intressant än själva skidåkningen.

Ju längre ner på stan man kommer längs Valiasr, desto mer smog får man mellan sig och bergen, varför snön närmast ser brun ut på håll när det är höga halter i luften.

När städer växer fram organiskt uppstår ett fenomen med samlade marknader på ett ställe. I Teheran ser det verkligen ut så där ”alla” i samma bransch finns på ungefär samma ställe.

Det kan utan överdrift vara trettio skoaffärer i rad, vägg i vägg på samma gata, verkstäder finns i sina kvarter liksom biltillbehör. Butiker med festkläder har flera kvarter, behöver du en skrivare finns det tjugo butiker att välja på i ett känt område. Det räcker inte med ett enda shoppingcentrum i två plan för enbart datorer, utan det ligger tre datorcentrum bredvid varandra på samma gata (Valiasr såklart) och så vidare. 

Låssmeden gör dock en kreativ utbrytning från det gamla skråväsendet, och på ungefär samma ställen som food trucks dyker upp på nätterna, i staden som aldrig sover kan det på dagarna bli kö vid en av stadens ”lock trucks”.

Söder om Vanak square tycks det vara trappor som ha samlats i ett och samma samma område. Det kan naturligtvis bero mer på terrängen än på detaljplanen men det blir påfallande gott om dem i ett begränsat område där de på olika sätt ringlar ner mot Valiasr.

Här kan man ta en av trapporna mot öster och för att komma till Tabiat bridge, eller naturbron, efter bara tre kvarter.

Gångbron Tabiat sträcker sig över tio filer med motorväg och vidare till en skogspark. Det finns gott om parker i Teheran men Taleghani Forest park är både stor och välordnad. På bägge sidor om vägen ligger grönområden som binds ihop av bron och på det viset har staden lyckats skapa ytterligare en liten grön oas både mitt i staden och ovanför en av de mest trafikerade vägarna.

Här hänger mycket folk på kvällarna kring de fik och restauranger som finns på bägge sidorna av bron. Runt skogsparken går det löparbanor, här och var ligger diverse mindre sportanläggningar som också nyttjas.

Bron är tämligen nybyggd och arkitekten som ritade bron, Leila Araghian var då en 26-årig student som vann tävlingen om hur bron som skulle binda ihop de två parkerna skulle se ut. Hennes idé var redan från början att det skulle kunna var mer än en bro och bli ett ställe där människor kunde hänga och umgås. Mycket tyder på att hon har lyckats.

Åt andra hållet, räknat från Valiasr står Miladtornet.

TV-tornet är det femte högsta i världen och med sina 435 meter är det en karaktäristisk silhuett i Teherans stadsbild men ligger lite för långt bort för att det ska vara värt om omväg. Dock sticker tornet upp mellan husen från Tabiat.

När drygt halva sträckan är avklarad dyker Park Sa’i upp, eller snarare ned i en djup ravin som följer gatans sträckning långt där nere. Staden öppnar liksom upp sig, får ett plötsligt lugn och trottoaren är nästan bredare än Valiasr själv.

I gatunivån är det förvånansvärt gott om konstverk, skulpturer som verkar vilja interagera med oss som passerar förbi. Området känns faktiskt lite udda för att vara i Teheran men hur och varför hinner jag inte fördjupa mig i och tar mig raskt vidare mot Downtown.

Mängder av mattor hänger i en jättebyggnad utan minsta förklaring till någonting, åtminstone inte på engelska säger jag lite bortskämt. Känslan ger snarast en övergiven sovjetisk mattaffär med alltför stor yta. Förmodligen är muséet sprängfyllt med eminent hantverk och massor av intressant historia bakom varje matta men utan djupa förkunskaper eller en guide göre man sig icke besvär.

Roligast hade nog vakterna som sedan länge hade passerat långtråkigheten för att istället spela boll innanför grindarna till muséet.

Efter nära tre timmars promenad kommer jag till Valiasr Square som av namnet att döma torde vara själva gatans centralaste torg.

Idag är det inte fullt så tjockt med folk på gatorna som det var igår, vilket jag återkommer till, men det är heller inte lika lugnt som i början av promenaden och stadens puls har blivit högre.

Under en kortare tid direkt efter revolutionen hette gatan Mossadeq Street, vilket jag kan tycka är ett kungligt namn på en kunglig gata. Mohammad Mossadeq är fortfarande den enda premiärminister som har valts av folket i demokratiska val och han kunde ha blivit länken till ett demokratiskt och väl fungerande Iran.

Han tillträdde 1951, nationaliserade oljeresurserna och beseglade därmed sitt eget öde...

Storbritannien hade ända sedan oljans barndom haft större delen av rättigheterna till Irans, eller Persiens oljeresurser genom Anglo-Persian Oil Company (idag BP) och tog fram till nationaliseringen ut 85% av intäkterna för oljeframställningen i Iran medan landet bara fick behålla en skärv av de enorma vinsterna. På grund av nationaliseringen sattes Iran under ett embargo och det blev så stökigt att shahen lämnade landet samtidigt som britterna försökte få hjälp av USA att reda ut situationen till deras fördel.

1953 genomförde också CIA det som att kallas för operation Ajax. Genom att attackera religiösa ledare, moskéer med flera och skylla allt på Mossadeq lyckades man uppvigla till ett uppror som i sin tur ledde till statskuppen där shahen kunde komma tillbaka och återinträda som Irans ledare, medan Mossadeq sattes i husarrest fram till hans död många år senare.

Den iranska misstänksamheten mot USA, britterna och västvärlden består alltså inte enbart av religiös extremism, inbillningar och maktfullkomlighet. Misstänksamheten, som sedan länge har gått över i rent hat, har en historisk och substantiell grund.

Oljan står fortfarande i fokus och världsmarknadspriset har gått upp med 6-7 % de senaste dagarna efter regionens senaste kris och just nu är det extremt infekterat. USA har just tagit livet av Irans viktigaste militär och ordkriget är så högt uppskruvat som det bara kan vara. Så sent som igår gick processionen med Suleimanis kropp på en del av Valiasr street med start vid universitet. Engelhab square och även Vailasr var helt packad med hundratusentals människor som till och från hördes ropa död åt USA, Israel och även Storbritannien. Rapporter gör gällande att flera miljoner människor var ute på stan igår och följde ceremonierna på något sätt.

Den röda flaggan, som står för att hämnd ska utkrävas är hissad.

Teheran är dessutom fullt av svarta flaggor, banderoller och affischer som visar upp landets stora son, mannen som Khameni kallade för en levande martyr redan långt innan han dog.

Begravningsceremonierna anses vara de största som har förekommit i landet sedan revolutionen och de som har något att jämföra med säger att det var fler deltagare ute på gatorna igår än vad det någonsin har varit tidigare under republikens 40 år. Fler än när Ayatollah Ruhollah Khomeini begravdes 1989.

Tonläget är högt och bägge sidorna, Iran och USA, låter slående lika. President Trump påstår bland annat att 52 iranska mål är identifierade och kan attackeras när som helst, med anspelning på antalet amerikaner som satt som gisslan för närmare fyrtio år sedan i Teheran. Även kulturella mål står på Trumps lista och att det skulle innebära ett krigsbrott bekymrar honom föga.

Iran svarar avmätt med att ”vi har 300 identifierade mål om det så skulle krävas” och så där håller de på. Huruvida retoriken är amerikansk eller iransk går nästan inte att avgöra. Endast transkriberingen skiljer dem åt, och naturligtvis mottagaren av den senaste skymfen.

Som vanligt finns det flera sidor av myntet, och redan dagen efter kan jag som svåridentifierad utlänning flanera samma sträcka som Suleimani, genom idag helt vanliga stadskvarter utan att möte minsta misstänksamhet från iranierna.

I Teheran har man länge haft en öppen och tydlig kritik av USA, om man ska beskriva det lite försiktigt. På den före detta amerikanska ambassadmuren, några kvarter från Valiasr är man inte fullt så försiktig i sina uttryck.

USA har inte någon ambassad kvar sedan gisslandramat som följde av revolutionen 1979 och byggnaden är idag ett museum över ”USAs spionhåla”.

Dagarna före drönarattacken på Suleimani gick jag förbi på Taleqani street, en kvarts promenad från Valiasr, och kunde konstatera att de gamla välkända väggmålningarna nyligen har ersatts av helt nya målningar vilket anger att den höga tonen inte höll på att klinga av efter fyrtio år, utan snarare var värd en rejäl renovering och nysatsning, redan före attacken på nya året.

Att det är just väggmålningar vid ambassaden som sticker i ögonen på utlänningar är nog inte så konstigt eftersom det är ett mycket vanligt format runt om i staden.

Allt kan pimpas med lite målarfärg. Brofästen, trappor, motorvägspåfarter, staket och framförallt väggar med glada färger och betydligt mysigare motiv än de vid amerikanska ambassaden. Förutom att en del har hunnit blekna tycker jag att väggmålningarna ofta lyfter stadsbilden och Valiasr är naturligtvis inget undantag.

Längs gatan finns det här och där subtila tecken på att en del handlare tycker att det kan vara lite för stökigt, lite för ofta och därför har ställt ut rejäla betongsuggor som skydd utanför butiken.

Turismen har gått ner i Iran den senaste tiden men är i grunden betydligt mer omfattande än vad man kanske tror från svenskt håll. När hörde du någon svensk utan kopplingar till Iran tillbringa sin semester här? Kanske inte så ofta men det är många andra som anser att Iran, med sina två dussin med UNESCO världsarv och varav Golestan är ett, har en helt egen dragningskraft vilket blir tydligt när det plötsligt strömmar in ett trettiotal finska turister i spegelsalen.

Grand Bazaar ligger inte långt ifrån Golestanpalatset i de äldsta delarna av Teheran. Hela kvarteret är en enda stor basar och man påstås behöva traska fram över en mil för att ”fönstershoppa” i varje butik, eller som det kan vara, bara ett hål i väggen.

Jag har ännu inte lyckats hitta till matmarknaden men har sett desto fler mattor, allmänt blingbling, köksredskap, kläder och gud vet vad. 

Varuförsörjningen är såklart en utmaning i de högfrekventa gränderna där folk fullkomligt väller fram men det löser de genom att dra vagnar med varor fram och tillbaka mellan butik och lager. De stackars grabbarna får ta i ordentligt för att ta sig fram genom horder av kunder, vilka i sin tur nogsamt får akta hälarna för att inte bli överkörda i ett obevakat ögonblick.

Vid ett tillfälle kommer en motorcykeltransport farande genom folkmassorna, stannar till och lastar av några lådor för att sedan återvända och sakta försvinna bort i gränden.

För bara några dagar sedan var det interna oroligheter i landet i efterdyningarna av bensinupproret fyrtio dagar tidigare där ett stort antal demonstranter dödades av polis och militär. Efter just fyrtio dagars sorg försökte många ”återta gatorna”, som det hette på Twitter, med nya demonstrationer men det kvästes ganska snart. Khameni lär ha beordrat säkerhetstjänsten att ta till vilka metoder som helst, bara upproret slogs ner, och det med förödande konsekvenser där 1500 personer tros ha omkommit. Därefter sammankallade han till nya demonstrationer men den här gången till förmån för regimen.

Jag bryter säkert mot upphovsrätten genom att publicera en satirteckning från IranWire men tycker ändå att vi just här kan följa det iranska föredömet där efterlevnaden är betydligt lenare än i västerlandet. 

Här finns det gott om, till farsi översatta böcker av utländska författare. Ofta bestseller vars existens förlagen utomlands aldrig har hört talas om. IKEA är som exempel väl representerad genom flera butiker bara i Teheran utan att bolaget ens befinner sig i landet.

De ändlösa sanktionerna gör det mer eller mindre omöjligt att investera i Iran vilket i sin tur driver en mörkgrå marknad som kapitaliserar på kända internationella varumärken. Antingen genom att stjäla varumärket rakt av, eller lite vanligare att tillverka något med nästan samma logga, nästan samma utryck och kanske bara ett par bokstäver som avviker från det kända märket så att det nästan känns som originalet.

Det ligger en ”IKEA” helt nära lägenheten. I Grand Bazaar är de något lite mer försiktiga, men bara något.

Vid Bazaar Bozorg, som den grandiosa basaren heter på farsi ligger, enligt min bedömning, en nästintill trestjärnig restaurang, där tre stjärnor betyder att det är värt en resa enkom för restaurangbesöket. Moslem Restaurant lär ha fyra till femtusen gäster per dag och allt går med en rasande fart.

Just utanför basaren där det redan vimlar av folk går det vid lunchtid en kö rakt igenom folkmassorna, en kö som vid första anblicken känns helt oöverstiglig men så snart man bestämmer sig för att ställa sig i kön går det undan. Flera inkastare beordrar oss rookies att göra si eller så, stoppar en meny i handen på mig och är tydlig med att jag ska följa den gula linjen som är målad i gränden.

Så snart jag stannar för att något annat spännande fångar mitt intresse (det finns gott om sådant) har jag tydligen tappat fokus så pass att inkastaren kommer farande och tjatar på mig att följa den gula linjen.

Inom bara några minuter har den till synes evighetslånga kön lett fram till en disk där tillbehör och dricka ska väljas samtidigt som mängder av personal skyndar på med mestadels obegripliga men också hjälpsamma uppmaningar för att kunna servera ett mål mat på bästa sätt.

Menyn har tjugo rätter på såväl farsi som engelska och deras tahchin lär vara den bästa i landet, vilket med andra ord torde vara bäst i världen eftersom det är en persisk rätt. Tahchin är saffransris som har fått en knaprig yta och serveras nästan som en limpa med det knapriga överst, garnerat med berberis och kommer oftast med kyckling men det också vara lamm eller nötkött.

Efter beställningen får man fortsätta att följa order och gå hit eller dit med sin bricka. Väl inne i en av matsalarna hjälper personalen till med att knöa in gästerna där det finns plats vilket går obegripligt smidigt i det som för en ovan framstår som totalt kaos. När man väl har fått sig en sittplats tar servitören kvittot och returnerar blixtsnabbt mängder av mycket god mat.

Personalen är ordergivningen till trots inte alls otrevliga. Tvärtom är de hjälpsamma, glada, snabba och har järnkoll på hela processen. Moslem Restaurant är utan tvivel en stor matupplevelse som minst är värd två stjärnor medan den allmänna upplevelsen utöver själva maten är värd tre stjärnor.

Är du sugen på att åka till Teheran så vet du nu också vart du ska ta dig för att både äta och njuta av expressservice. Dessutom kan du direkt utanför också få en enkel kopp te på väg hem igen.

Tillbaka på Valiasr njuter jag av alla snygga butiker som fortsätter att kanta gatan även om det mest frekventa området nu ligger bakom mig.

Kryddor och bladgrönt säljs och köps i buntar snarare än kvistar och till maträtterna serveras det alltid en rejäl näve med blandade blad. Ibland med mynta, ibland med portlak eller något annat och vad det är som avgör vilket blad som ska serveras har jag ännu inte förstått.

Huvudsaken tycks vara att det är rejält med grönt vilket jag inte har något emot och det kanske inte är konstigare än att det varierar från dag till annan efter tillgång. De större butikerna har också en kvarn mitt i disken eftersom kunderna ofta vill ha dagens famn med grönt färdighackad till dagens gryta.

Granatäpple är det säsong för även om försäljningen peakar vid festligheten Shab-e Yalda, eller bara Yalda, eller som vi brukar kalla det för, vintersolståndet.

Här är det en av årets stora högtider och hela familjer samlas för att äta gott och läsa poesi för varandra och granatäpple i stora mängder är uppenbarligen en symbol för högtiden, tillsammans med vattenmelon.

Yalda har anor sedan fyra tusen år och exporterades delvis till romarriket för att troligen ligga till grund för vårt eget julfirande.

Bröd är viktigt i Iran och småbagerier finns med jämna mellanrum längs Valiasr och lite varstans i resten av staden vilket är kolossalt trivsamt.

Emellanåt verkar brödet närmast vara heligt när kunderna står direkt utanför bageriet och följer bagarens arbete för att nogsamt studera resultatet i väntan på att få sina nybakta sangak.

Jag måste erkänna att jag delar känslan efter att avnjutit nybakad sangak med fetaost och lite honung. Bröd är banne mig heligt.

Ordet sangak kommer av ordet för småsten eftersom det ska bakas på just ett underlag av sten och det är också det första ordet på farsi som jag har lärt mig på plats. Därefter tog det mer eller mindre stopp…

På tal om heligt blev det vid ett tillfälle plötsligt livat i Grand Bazaar. Efter en lång stund, och först efter lite hjälp av en hjälpsam man som förklarar vad som händer förstod jag varför massor av människor samlas mitt i gången för att hämta något som är uppenbart åtråvärt.

Det är så trångt att jag först inte kan se vad som ligger på vagnen men när också jag tränger mig fram visar det sig att det är en rejäl hög med bröd som alla passerande plockar en bit av innan de går vidare och hela vagnen töms på bara några minuter.

Anledningen till eventet är ”att det är torsdag” enligt min nyfunne guide. ”Det vill säga dagen före fredag”, vilket fortfarande inte räcker som fullödig förklaring även om jag börjar ana något eftersom fredagar är muslimernas helgade veckodag, jämförbar med vår söndag.

Jodå, han fortsätter med: ”Dagen före fredag är det en tradition att ge något till de som inget har men i våra tider har det blivit så att man ger något till alla”.

Butiksägaren tvärs över gränden har helt enkelt ställt till med ett spontant kalas och alla förutom jag är helt med på vad som gäller.

Den här gången var brödet barbari vilket är nästan lika gott som sangak.

För att förse 12-15 miljoner invånare i Teheran med bröd varje dag, till varje måltid krävs det mycket arbete och mycket mjöl. Det är tveklöst ett tufft jobb att leverera mjöl till bageriet.

Höjdskillnaden för favoritgatan Valiasr street är dryga 500 meter från norr till söder varför jag efter fyra timmar är tacksam över att jag valde att vandra söderut.

Dessutom ger det vid handen att det är svårt att avgöra vilken altitud Teheran befinner sig på. Att staden befinner sig i ständig lutning står dock klart även om Wikipedia precist deklarerar att Teheran ligger på just 1 137 meters höjd över havet.

Det stämmer säkert vid någon enstaka och specifik punkt på Valiasr och den punkten torde ligga någonstans vid Moniriyeh square, en del av det gamla Teheran som idag, och sedan flera decennier tillbaka utgör en marknad för sportutrustning.

Butik efter butik i kanske tre kvarter har bara sport, bara sport, bara massor utav sport. Det kanske till och med är så att butiksägaren har satt ut en skyltdocka i gränden för att bevaka Teherans exakta ”normalhöjdpunkt”.

Nu är det bara en kilometer kvar till promenadens slutstation men efter några steg befinner jag mig på en annan altitud.

Den engelska versionen av Wikipedia är mer generös än den svenska och anger höjdläget till mellan 900 och 1 830 meter över havet vilket känns som en fegare bestämning men rimmar trots allt bättre både med min erfarenhet och hur staden verkligen ser ut.

Kuperad, och uppförd på Albruz sluttningar.

Valiasr-allén är inte riktigt lika snygg hela vägen.

Idag fattas det lite träd längs gatan och många träd saknar den ståtliga höjden och åldern som krävs men på trettiotalet lär det ha stått 60 000 träd längs dåvarande Pahlavi street. Sedan dess har många träd fått stryka på foten till fromma för stadens utveckling och idag finns det åtta eller femton tusen träd kvar, beroende av vem man lyssnar på. Jag glömde att räkna dem så jag kan inte ge någon närmare siffra. De senaste åren har det dock höjts röster för att bevara och återskapa det legendariska utseendet och bara under 2019 har 1100 nya träd återplanterats så det finns hopp om framtiden för Mellanösterns längsta allé. Det sägs att träden som sätts ut är 16 år gamla redan vid planteringen för att ge en boost åt alléns återväxt men visst det finns det också gott om yngre slanor.

På tal om UNESCO tidigare, så har nuvarande borgmästaren lämnat in en ansökan för att Valiasr Street ska kunna upptas som Irans tjugofemte världsarv.

Sedan trettiotalet har staden växt och idag finns det andra, mer frekventa huvudstråk för biltrafik parallellt med Valiasr även om det fortfarande är intensiv trafik längs allén, vilket i och för sig gäller hela staden i övrigt.

Biltrafiken är sensationellt hetsig i Teheran och bensinen verkar inte vara fullständigt raffinerad. Att sitta i en taxi eller att promenera längs Valiasr framkallar luktminnen från barndomens besök på bensinmacken där den starka lukten av bensin blandat med avgaser är framträdande.

Vissa dagar ger luftföroreningarna en alldeles speciell form av heshet och det kan knappeligen vara särskilt hälsosamt att växa upp i den här miljön.

Vid slutet av gatan tornar järnvägsstationen upp sig.

En stor rondell, återigen med livlig trafik ger Valiasr ett värdigt avslut, eller start om man är sugen på att gå åt andra hållet. Vilket jag inte är som har gått klart för idag och att ta en mycket billig taxi hela vägen hem kanske lockar men det kan å andra sidan ta betydligt längre tid än metron beroende av trafiksituationen.

Därför väljer jag att ta tunnelbanan hem igen, som på 40 minuter och för 20 000 rialer smidigt transporterar hem den tunga kroppen.

Promenaden är avslutad men som bonusmaterial till den redan långa texten kan jag erbjuda en liten tankeövning:

Hur mycket motsvarar min metro-biljett för 20 000 rialer i svenska kronor? Svaret finns härnedan.

Rialer är inte någon enkel valuta att kommunicera med.

Eftersom man får kring en miljon rialer för tio dollar blir det väldigt höga belopp i plånboken. Dessutom hanterar man de många nollorna genom att ta bort en nolla och kalla det för toman.

10 000 rialer (en svensk krona ungefär) är med andra ord 1 000 toman men den välmenande förenklingen komplicerar bilden eftersom det är svårt att avgöra om priserna är i toman eller i rialer och redan den lilla skillnaden är ändå faktor ett till tio på priset, och värre ska det bli.

När lite högre priser ska beskrivas, på en restaurang eller liknande kan en ”toman” vara värd betydligt mycket mer. 500 000 rialer skrivs då gärna ut som 50. Denna super-toman borde egentligen vara enkel att greppa för en svensk eftersom det motsvarar ungefär detsamma i svenska kronor och gör valutan lite mer substansfylld när varje enhet verkligen har ett värde.

Nya 500 000-sedlar skrivs också ut med ett mindre teckensnitt för de sista fyra nollorna varför det faktiskt framgår, om än lite väl

raffinerat, att det egentliga värdet för 500 000 kan anses vara just 50.

Efter en kortare taxiresa blir jag lite förvirrad och får en crash course av chaffisen.

Normalt hade resan via snapp (Iransk variant av Uber) kostat kring 150 000 rialer. Den här gången i en officiell och lite dyrare taxi ska det nu kosta ”50” vilket är svårbegripligt eftersom jag aldrig har betalt så litet som 50 000 tidigare men heller inte så mycket som 500 000 och något av de två alternativen borde vara just 50. Jag har några sedlar framme med valören 100 000, den perfekta snapp-sedeln eftersom det brukar kosta en eller två sådana men taxichauffören är ännu inte nöjd.

”This is ten” säger han och pekar på sedeln som det faktiskt står etthundratusen på.

Det innebär att han pratar i termer om super-toman (eller vad det kan kallas för) och med femtio menar han med andra ord en halv miljon rialer. Förutom att jag omedelbart förstår varför säljarna som ropar ut att de vill ha trettio för något som kostar 300 000 blir jag också upplurad på någon tia vilket inte är så svårt att leva med. Däremot kan man undra hur han och hans kollegor kan leva på att köra taxi för så väldigt små pengar.

I teorin är det både enkelt och helt naturligt att korta av ett antal nollor i den svaga rialen men det tar ändå en stund att förstå när det ska strykas en eller fyra nollor eller ingen alls när 10 000 raskt kan kan få benämningen 1 000 eller bara 1 i dagligt tal.

Nå! Hur mycket kostade min metrobiljett räknat i svenska kronor?

Svaret kan lämnas här: Peter@Wahlfort.se och priset som utlovas för rätt svar är inget mindre än äran för att hänga med i resonemanget trots att jag har krånglat till det.