Den gamla staden i Yazd är medvetet byggd för att ge mycket skugga och ett par timmars promenad genom vindlande gränder

bidrar inte mycket till solbrännan. Gränderna är dock inte fullständigt inbyggda. Här och var bryter dagsljuset igenom

och det finns givetvis öppna torg och mindre gator som löper in och ut ur området men i känslan är att hela staden

består av en enda bazar blandad med bostäder, andra byggnader och faktiskt synagogor.

Yazd var länge en judisk hubb mitt i det muslimska Persien men idag har de flesta lämnat såväl staden som landet.

Norr om Yazd ligger staden Meybod, som är mycket äldre än Yazd och även den ligger i öknen.

Vindfångarna är lite enklare här än i Yazd men alltjämt imponerande. Vi befinner oss i ett klimat som är

ännu lite hetare än i Yazd och mitt i öknen finns Irans största is-hus.

På vintern är det verkligen kallt och isen kunde tillverkas genom ett vattna strån i skikt efter skikt

och vartefter det frös var det dags för ett nytt skikt. De tjocka murarna mot söder skyddade

själva is-lagret mot sol och värme och isen kunde lagras länge även under den heta årstiden.

I den äldre jordbrukskulturen fanns det inte mycket djur på gårdarna. Jordbruket bestod främst i odling av växter och bristen på

gödsel var påtaglig. Lösningen på problemet blev att uppföra duvhus byggda i lera,liksom de flesta av byggnaderna i regionen.

Duvorna lockades till husen med lite utfordring och genom att måla husen i färger som duvorna lär dras till (blått) och vips,

duvorna bygger bo på avsatser i husen och lämnar kvar duktigt med gödsel. - Smart lösning.

Ett jättestort duvhus med plats för 2000 duvbon har renoverats  och utgör idag huvudattraktionen i ett museum i Meybod.

Shiraz

Iranierna högaktar sina poeter.

Under helgerna är det självklart i många iranska hem att ta fram böcker av favoritpoeten och läsa poesi för varandra.

Det finns gott om stora namn att välja på. Som exempel är Rumi, Ferdowsi och Sadi inte bara stora poeter i Iran.

Den persiska litteraturen är också internationellt betydande och inflytelserik. För iranierna är dock Hafez den stora Poeten.

Efter ett besök vid hans grav under nouruz drar åtminstone jag den slutsatsen.

Enorma mängder med besökare strömmar in i parken där Hafez tomb är centralpunkten.

Det känns snarare som att vi alla är på väg till årets stora fotbollsderby än till en vördnadsfull kontemplation vid den stora poetens grav där

han har haft sin viloplats sedan 600 år. Hafez levde i Shiraz på trettonhundratalet, en generation efter Sadi som också har sin grav i Shiraz.

Anledningen till Hafez storhet kan nog vara att återkommande tema i hans poesi är kärleken, vinet och skönheten. Dessutom anses han ha

lyckats med att vara både profan och andlig samtidigt, en mystiker men också konkret hyllare av det jordnära varför han torde passa alla.

I Shiraz centrala delar uppfördes det kungliga distriktet under 1700-talets Karim Khan Zands regim, kallad Wakil,

med en rad kungliga och administrativa byggnader, basarer och moskéer. Vakil Bath, eller Wakil Hammam är ett badhus

som var avsett att användas av adeln. Förutom själva badandet var det också en plats för samvaro och utbyte av tankar och givetvis affärer.

Det kanske framgår av bilderna att badet idag är ett museum och att det inte längre sitter levande gubbar runt om bassängerna

som försågs med hett, ljummet eller kallt vatten från tre olika cisterner (kazinas) men badet har använts långt in på det sena 1900-talet. Däremellan har det varit ett omklädningsrum för Zand sportklubb.

Den Rosa moskén, eller Masjed-e Nasir ol-Molk byggdes långt efter Zand-dynastin på 1800-talet.

Jag är långt ifrån insatt i moské-arkitektur och historia men med tanke på hur mycket bling-bling, färger, speglar och målat glas

som möter en i den Rosa moskén ligger det nära till hands att gissa på att detta uppfördes under qajar-tiden.

Sangak, Barbari, Lavash och TaftoonJ

Jag återkommer gärna gång efter annan till det fantastiska brödet som finns i Iran.

I Teheran har jag förälskat mig i Sangak, som herrarna vördsamt hämtar hem till familjens kvällsmat.

Även barbari låter sig smaka liksom det supertunna lavash som inte bara är listat som ett världsarv i grannländerna,  det finns också överallt

i Iran och fungerar till allting som kan ätas. Det gäller i och för sig det mesta av bröd som med självklarhet måste finnas på plats så snart något ska ätas. Bagerierna har öppet och bakar vid flera tillfällen varje dag eftersom det ska finnas färskt bröd även till middagen.

Vid lunchtid är det full fart när ”alla” ska hämta bröd från närmaste favoritbageri (åtminstone till alla). Köerna visar lite tydligare var bagerierna befinner sig (annars är de helt oansenliga) och mopederna med några brödkakor på styret far genom gränderna.

I Shiraz blev jag ordentligt upplurad av bagarn som fick mig att betala femfaldigt för några sangak. Dock var jag med på vad som hände.

Som en del av transaktionen fick en tiggande kvinna framför brödbutiken med sig några bröd som jag indirekt hade betalat

och värre bedrägerier kan man ju råka ut för.

Givetvis förekommer lokala variationer och brödsorter. I Yazd visade sig Taftoon vara populärt. Ett gammalt recept som är omnämnt redan i Ferdowsis klassiska verk Shahnameh. Taftoon bakas på väggarna av en cylinderformad lerugn. Bagaren smäller upp degen med ett klafs

och minuten senare är underverket klart till försäljning. Det heta brödet behöver svalna, för vilket det finns lite olika metoder.