Vardø, Varangerhalvøya, norr om Kirkenes
Kirkenes juli 2018
I Kirkenes slutar Europaväg 6. Även Hurtigruten har slutstation här. På något sätt känns det som att det mesta slutar i Kirkenes,
...om det ens har börjat.
Så ska det kanske vara vid porten till världens ände men de skulle kunna göra något lite mer av sin unika spot.
Tätorten är nästan fulare än Murmansk och väldigt lite finns serverat åt turisterna som de facto är här i jakten på äventyr. Några utflykter till ryssgränsen, krabbfiske, kyrkobesök och hundspanns-safari annonseras förvisso över hela staden men sedan verkar det inte finnas någonting mer. De flesta vi möter är inte otrevliga men ganska ointresserade, restaurangerna är trötta och kontrasten är tydlig jämfört med de finska kollegornas genuina engagemang tjugo mil söderut.
Jag överdriver kanske. Flera möten i Kirkenes har varit på topp och att Hotel Thon har god mat är uppenbarligen välkänt även för måsarna men det saknas en hel del för att orten ska kunna lyftas till ett riktigt intressant besöksmål.
Annars finns verkligen förutsättningarna i krokarna. Naturen är storslagen och häpnadsväckande, historia finns i mängder, så som det gärna blir i gränslanden där olika kulturer möts. För ett par hundra år sedan var det knappt ens några gränser alls. Nationerna hade ännu inte reglerat området längst i norr, människorna brydde sig inte om nationstillhörigheter och färdades fritt i det som idag är Finland, Ryssland och Norge. Sedan dess har pendeln slagit över åt andra hållet och nationsgränsernas vikt har avgjort liv och död, vilket driver ytterligare historia såklart.
.
Multikulturellt har det varit länge och är i någon mån fortfarande. Vägskyltarna i Krikenes är ofta på samiska men också på ryska. Vid gränspassagen Storskog/Borisgleb är det inte tillåtet att passera gåendes varför den världskända masscyklingen uppstod för en tid sedan när afganska flyktingar behövde varsin cykel för att kunna ta sig in i Norge. Nu bor det uppenbarligen afghaner i Kirkenes som bland annat driver en sorts BBQ i centrala byn.
Kirkenes ligger inte bara långt norrut utan också långt österut med våra västerländska mått mätt.
Att vara öster om Finland ger en märklig effekt vid gränspassagen, när klockan behöver ställas fram en timma trots att färden går västerut in i Finland. Det är inte bara Finlands östliga longitud som har passerats vid ankomsten till Kirkenes, som faktiskt ligger öster om Istanbul.
Det är dags att lämna byn för tredje gången under en vecka.
Tidigare har vi lämnat för Murmansk och Enare för att återvända med buss respektive bil. Nu stiger vi på Hurtigruten som enligt planen inte kommer att återvända till Kirkenes med oss som passagerare.
På andra sidan Varangerfjorden dyker Vardø upp som första hamn men resan fortsätter med båten längre ut på Varangerhalvön..
