SKAGEN Oktober 2016
Ljuset i Skagen
Hur är det nu med ljuset i Skagen?
Är det något alldeles speciellt med ljuset? Eller är det som ellers? Det verkar som att poeterna och framförallt konstnärerna anser ljuset i Skagen vara särskilt förnämligt. Fotograferna är mer skeptiska medan vetenskapen helt dömer ut påståendet i sedvanlig träig och vetenskaplig kontext.
Så vad ska man tro?
Efter en helg på Skagen är det självklart för oss att tro på det magiska ljuset men det har andra grunder än den drygt hundraåriga frågeställningen. De senaste veckorna har det varit mulet, grått och mörkt över större delen av Skandinavien inklusive Skagen.
Prognoserna har enbart bestått av moln sedan vi bokade resan. Vi vill i och för sig ha rejält väder. Höstväder med starka vindar ska det vara. Men det behöver inte regna, även om man får förbereda sig på det också.
Sol och blåst är alltså det optimala höstvädret.
Resan börjar med Arlanda och regn, fortsätter med regn i Köpenhamn men i Aalborg, där hyrbilen väntar börjar det spricka upp i horisonten och regnet upphör. Därefter har vi sol och nästan bara sol med kulingvindar över hela helgen. Först när planet lyfter från Aalborg mulnar det återigen över norra Danmark för att senare börja regna framåt eftermiddagen.
Magiskt ljust med andra ord!
Programmet säger strandpromenad.
Eftersom vi bor på västra sidan i Gamle Skagen på Ruths hotel, nästan en mil från Grenen där Skagerrak möter Kattegatt blir det inte så mycket över till andra aktiviteter än att just gå. På fredagseftermiddagen startar vi upp med en kortare sväng och får möta upp vindarna, ljuset såklart, saltstänk, solnedgången och en säl.
Vi vill inte störa djurlivet i onödan och sälen verkade heller inte ta någon större notis av att vi kommer gåendes mitt i middagsvilan.
Dagen efter ligger sälen kvar på samma plats. Uppenbarligen är det lite pinsamt att bli avslöjad med att ha försovit sig så den här gången blev det fart på sälen som skumpade ut i havet och simmade iväg.
Vinden är västlig och tolv-fjorton sekundmeter ligger rakt på mot stranden på Skagerraksidan.
Sanden yr och förflyttar sig oupphörligt.
Stranden eller snarare klitten är full av havtorn.
Till skillnad från i Roslagen är den gul, nästan vit på sina ställen men den gamla vanliga orange-färgade sorten verkar också trivas här.
Sandormen, som kör ut turister från parkeringen och ända ut till den yttersta spetsen av Grenen gör sin sista dag för säsongen..
Vi har gått längs den västra stranden och följt Skagerrak i närmare en mil utan att se flera människor än ett par stycken under hela förmiddagen men där Kattegatt möter upp på spetsen av Grenen är det full fart med en ständig ström av turister som vill se haven mötas.
När Sandormen ger sig iväg för att hämta ett nytt lass med turister hinner också vi rigga för en självklara selfie med dubbla hav i bakgrunden.
På Kattegatt-sidan är det något lite lugnare men vinden tar sig med lätthet över den smala halvön varför vi knappast får någon lä
efter att ha rundat udden.
Efter en ovanligt rejäl strandpromenad lämnar vi närkontakten med havet, vinden och den flyende sanden för att istället ta del av hur Skagenmålarna upplevde ungefär samma sak.
Det kryllade av målare i Skagen när det begav sig och hela samhället är än idag präglat av konst, konstnärer, konsthantverkare, konstgallerier och det mesta som finns här i övrigt försöker anknyta till Konstnärskapet för att ses som en genuin del av Skagen och dess historia, oavsett om det är kemtvätten, hotellet eller transportfirman.
Näringslivet tycks blomstra på grund av ljuset, som även utifrån hamnar på Skagen.
Förmodligen har det nog varit ungefär på det viset ända sedan 1880-talet då Michael Ancher hade tagit in på Brøndums Hotel, gift sig med ägarens dotter Anna och sålt in stället som en hubb för konstnärer med trendkänsla för realism och naturalism. Som jag förstår det blev hotellet ett nav också för en kommersiell utveckling i byn eftersom Skagen snabbt blev ett begrepp långt utanför målarkolonin.
I Skagens museum hänger tavlor från ”alla som var där” huller om buller (åtminstone för ett ovant öga) och det är hög nivå på verken. Flera är till och med riktigt bra men det som slår mig är att dåtidens fixstjärna, Peder Severin Krøyer sticker ut.
Det är en smula förvånande att just de verk som greppar tag i mig, nästan uteslutande visar sig vara av PS vid kontroll med katalogen. Jodå, det finns fler som levererar men att galningen, vars eventuella genialitet har blivit omprövad vid oräkneliga tillfällen visar sig vara min favorit var lite oväntat.
”Sommeraften på Skagen Sønderstrand” (mitt i bilden) har både du och jag sett många gånger tidigare men just här gör den hela jobbet på ett svårförklarligt sätt. Makalöst bra helt enkelt. I museishopen funderar jag på att köpa mig en poster men nä, den lyfter inte.
Jag har gått och blivit konstnärssnobb på äldre dar. Det är bara originalet som duger…
Råbjerg Mile
Råbjerg Mile visar sig vara en liten öken med sanddyner upp emot fyrtio meter höga. Märkligt hur våra semestrar alltid tycks leda oss till en öken eller liknande vildmark. I Sahara och Namibia kan man förvänta sig att få lite sand mellan tårna men att vi skulle mötas av Europas största vandrande öken under ett kort besök i norra Danmark var inte planerat.
Min förvåning beror nog på bristande allmänbildning eftersom det snart visar sig att mängder av besökare rullar runt i sanden varje år och så tidigt som 1918 spelades Sfinxens Hemmelighed in här, en äkta ökenfilm med för ändamålet uppförda pyramider där klitten kunde framstå som en avlägsen del av Egypten.
Sanddynerna rör sig med förvånansvärd hastighet. Sedan Michael Ancher startade upp målarkolonien i slutet av artonhundratalet har hela öknen vandrat knappt två kilometer österut. Jag antar att sandkullarna tog sig upp ur havet för cirka tusen år sedan och bör med den här hastigheten tippa ner i havet på andra sidan inom några hundra år för att så småningom dyka upp strax söder om Göteborg ...kanske.
Avslutar med en bild full av sand - Sand i rörelse, som för tillfället befinner sig i Skagen.