Skola och Landsbygd i Norrtälje

Under lång tid har jag och många med mig förundrats över Norrtälje kommuns oförmåga att ta hand om det unika beståndet av små byskolor. Här följer några funderingar kring skola och landsbygd som oftast är drivna av att olika förslag från politiker och tjänstemän skulle få negativa konskekvenser för bygden. Lite trist. Det vore betydligt mer produktivt att föra en positiv dialog  med småskolan i fokus, vad gäller såväl skolkvalitet i hela verksamhetsområdet som  attraktivitet för hela Norrtälje kommun som aktiva byskolor kan ge.

12 maj 2015

Gärna dialog men först en rejäl skolnedläggning.

Skolan i Norrtälje står inför stora utmaningar i framtiden. Av den anledningen ska skolnämnden starta upp en process där det bland annat ingår dialog med föräldrar, personal och andra engagerade i bygderna. Det låter stort och har också varit efterlängtat efter lång tid av centralstyrd envägskommunikation där föräldrar förgäves har försökt att hitta samverkan med skolan på ledningsnivå.

Med den historiken är det inte självklart att man omedelbart får förtroende i en dialog där invånare och skolledning tillsammans kan skapa goda och hållbara lösningar. För att kunna inleda en dialog inom ett hetare område brukar det behövas tidiga och goda handlingar som kan utgöra en symbol för framtida diskussioner.

Skolnämnden väljer bland annat att först stänga en verksamhet som har varit framgångsrik i över 160 år, Singö skola, dessutom med kortast möjliga varsel. Vid ett besök på Singö den 7/5 förklarar nämnden sitt beslut med att framtiden kräver detta och att det krävs principer för att driva skolor framöver, dock utan att vara mer konkret än så. Det relativt korta avståndet till Grisslehamn (en mil) anfördes också som ett skäl liksom att elever får åka mellan Grisslehamn och Singö. Redan 1959 föreslog dåvarande Landshövdingen skolan för nedläggning med framtiden som argument. Avståndet till Grisslehamn har varit detsamma sedan dess och skolskjutsarna har rullat mellan de bägge skolorna sedan i början av åttiotalet vilket de flesta föräldrar har varit mycket nöjda med. Att lärare riskerar att inte få något kollegialt utbyte i små enheter var också ett argument från nämnden men de byskolelärare som var på plats kunde faktiskt konstatera att de verkligen hade ett gott utbyte med andra lärare just i den rollen de har idag.

Plötsligen anser sig dock nämnden, med synnerligen tunna argument vara tvungna att stänga skolan så fort det bara är möjligt och dessutom före medborgardialogen. Intressant start på en dialog. Hur givande kommer det att kännas i Grisslehamn, Köpmanholm, Björkö, Herräng, Rånäs, Skebo och andra bygder när ledningen eftersöker dialog? Vad ska bygden prata med skolledningen om när ”framtiden” är synonymt med skolstängning?

Jag gissar att politiker och tjänstemän har stirrat sig blinda på prognoserna vilka visar nedåtgående kurvor för elevantalen. Förutom att det är knepigt att göra prognoser för skolor där hälften av eleverna inte är födda i upptagningsområdet så visar prognosen bara en utdragen linje utifrån att allt är lika som idag. Om Norrtälje kunde ta till vara på det unika beståndet av byskolor, se fördelarna av högre skolkvalitet i utbytet mellan större och mindre skolor skulle kommunen också bli mer intressant för familjer som vill lämna storstaden. En kommun som är aktiv och positivt inställd till de mindre skolorna skulle utan tvivel locka till sig fler barnfamiljer som söker sig till landet, fortfarande med närhet till Stockholm, Arlanda och Uppsala. Prognoserna skulle snart behöva revideras för såväl elevunderlag som inflyttning av barnfamiljer till Norrtälje. Dessutom är byskolorna väldigt billiga i drift vilket vi får en tydlig indikation på när ekonomin inte ens är ett argument för eventuella nedläggningar.

Kommunen behöver med andra ord starta upp en positiv satsning på byskolorna vilket inte kräver så mycket mer resurser än att förändra attityden. Det är bra eftersom kraften behöver läggas på annat.

Paradoxen är att en positiv attityd inte tar av resurserna utan snarare skulle ge energi som så väl behövs för att hantera de verkliga problemen i skolsystemet.

Oktober 2012

Under lång tid har jag och många med mig förundrats över Norrtälje kommuns oförmåga att ta hand om det unika beståndet av små byskolor.

Frågan är ju inte ens svår.

Byskolor med en seriös framtid är enormt attraktiv för många stadsbor med längtan till landet. Den eventuellt extra kostnad som tio småskolor kan innebära, betalar sig själv genom den marknadsföring som hela kommunen skulle få ta del av. En långsiktig strategi att aktivt arbeta för byskolorna i samklang med tätorternas skolor borde vara lätt att sätta i en kommun som Norrtälje.

Ett beslut i den riktningen skulle vara populärt i kommunen och öka förtroendet för politiker och tjänstemän. Den gamla fejden mellan landsbygden och Norrtälje stad skulle minska. Erfarenhetsutbyte inom förvaltningen skulle öka. Rekryteringen av lärare skulle underlättas av en unik satsning på det nära och lilla i Stockholms närhet. Självklart följer också ökad kvalitet i skolan på ett sådant engagemang.

Kostnaden för en dylik strategi behöver knappast vara större än vad som ryms inom dagens ramar men skulle det ändå vara så får man naturligtvis skjuta till den investering som kommunen på sikt får tillbaka i form av ökade skatteintäkter. - Sämre projekt har vi sett.

I Norrtälje borde det inte vara svårt att se möjligheterna som byskolor för med sig. 

För många små kommuner i Sveriges glesbygdsregioner med ständigt sjunkande födelsetal och utflyttning är det troligen en strid på kniven för att överhuvudtaget kunna upprätthålla miniminivåer av kommunal service. Men Norrtälje befinner sig i en kraftfullt växande region med närhet till det mesta och en befolkning som växer sig större för varje år varför tio byskolor inte ens driver någon extra kostnad.

Jo, visst kostar det några kronor att driva skola i tio lokaler men dels är det småpengar, dels finns det kostnader även utan dem redan inom skolförvaltningens budget. Undersökningar har inte oväntat visat att det alltid är dyrare att driva skolor i landsbygdsregioner, oavsett om det sker centraliserat eller med småskolorna kvar. Med över halva befolkningen på landsbygden är Norrtälje en landsbygdskommun vare sig man vill eller inte, med allt vad det innebär. Bland annat innebär det att man har en mycket attraktiv miljö nära Stockholm att locka nya invånare med, där de små byskolorna spelar en  viktig roll.

Byskolor med en seriös framtid är enormt attraktiv för många stadsbor med längtan till landet. Att flytta från stad till landsbygd är ett stort beslut som kräver att flera viktiga parametrar finns på plats. Arbetstillfällen är förmodligen det största hindret men många löser det. Finns det också en liten skola i närheten kan det vara den utlösande faktorn för många barnfamiljer att ta steget och därmed bär byskolan sin egen kostnad.

Finns det ingen skola, eller som vi har haft det de senaste åren: att förvaltning och politiker tydligt undviker att uttala sig fördelaktigt om byskolan i uppenbar avvaktan på nästa stängningsförslag, är det ofta en avgörande faktor för att inte flytta till Norrtäljes landsbygd och då flyttar man inte till Norrtälje tätort heller.

"Utan skolan dör bygden" är ett gammalt slagord som idag är fullt gällande. I Norrtäljes fall påverkar en döende landsbygd också tätorterna och självaste Norrtälje city. Många på landsbygden är entreprenörer och väldigt drivna. Startar eller deltar gärna i projekt och företag vars fördelar till och med spiller över på tätorten. De som aktivt flyttar ut på landet är kanske än mer intresserade av att delta i olika former av bygdens utveckling, i det lilla eller stora. När det blir lite större kommer det också tätorten tillgodo.

Norrtäljes tätorter är inget alternativ för målgruppen som är intresserad av landsbygd och de som tror att det går att styra de strömmar som idag går mot landet, istället över till Norrtälje tätort går fullständigt bort sig. Med en aktiv och uthållig satsning på just de små skolorna skulle hela kommunen bli attraktiv och vara en viktig del av Norrtäljes utveckling.

Motsatsen är inte lika munter.

En hård centralisering av skola, service och investeringar genererar knappast utveckling år det håll man förväntar sig. Norrtälje riskerar på grund av sitt förhållandevis långa avstånd till Stockholm att bli en renodlad lågprisförort.

18 februari 2013. Passiv dödshjälp?

I höstas skulle ett projekt inom skolförvaltningen genomföras i syftet att öka kvaliteten i Norrtäljes skolor. Många politiker och tjänstemän ansåg från början att det var ett ambitiöst och gränsöverskridande försök att komma framåt i frågan, medan många av oss andra inte kunde se att det fanns någonting annat i förslagen än att stänga så många små skolor som möjligt till stordriftens fromma.

Debatten rasade i månader och när tillräckligt många politiker till slut hade konstaterat att kvalitetsökning i skolan måste ske på andra sätt än att koncentrera resurserna till större skolor lades försöket ned. Därefter verkade det inte längre vara så bråttom med att utveckla skolan eller det svårdefinierade begreppet ”kvalitet”.

Att den svulstiga processen inte ens utmynnade i en tummetott var knappast någon överraskning. Landsbygdskommunen Norrtälje saknar tydlig landsbygds-strategi och processen behöver ha andra, både bredare och djupare intentioner än att bara avveckla små skolor. Förutom elevernas möjlighet till skolgång nära hemmet, ligger den övergripande frågan om hur skolstrukturen ska se ut utifrån de förutsättningar som råder i den glest befolkade kommunen samt vilka utvecklingsmöjligheter som kommunen kan profilera och satsa på.

Trots skolförvaltningens avoga inställning har Norrtälje ett antal väl fungerande bygdeskolor sedan många år. Dock undermineras bygdeskolornas existens av förvaltningens ensidiga strävan mot större skolor. Någon satsning eller utveckling har inte prioriteras för den lilla skolan och risken för nedläggning är ständigt påtaglig, i synnerhet för de föräldrar som ska välja var de ska leva, arbeta och långsiktigt välja skola för sina barn. Bygdeskolorna har under lång tid utarmats av den passivitet som uppstår i bristen av en övergripande strategi, vilken låter de minsta skolorna långsamt tyna bort till dess att det blir lite enklare att stänga dem.

I brist på offentligt uttalad styrning har nu skolförvaltningen tagit ett aktivt steg mot ytterligare utarmning. Mer undervisning ska inom kort flyttas från de små skolorna på Väddö till de större i Elmsta och samtidigt passar rektorn på att poängtera vikten av att varje skola klarar av sin budget.

Skolpengen som bygger varje skolas budget består av en illa fungerande schablon vilken kraftigt missgynnar de mindre skolorna. Kombination att ställa omöjliga ekonomiska krav och samtidigt minska ner verksamheten är utomordentligt effektiv men bara när det eftersträvans-värda är nedläggning av små skolor. Beslutet att föra över undervisning från små till stora skolor är inte alls i linje med den politiska vilja som uttrycktes under hösten och vintern 2012, där så gott som alla partier var överens om att både stora och små skolor ska vara fullvärdiga med god kvalitet samt sträva efter minsta möjliga resande för eleverna.

Hur ska situationen tolkas när förvaltningen tar beslut som antingen kan anses strida mot den officiella politiska viljan, eller åtminstone inte avvaktar de tydliga politiska beslut som ännu saknas? Man kan vara konspiratorisk och gissa på att det finns en dold agenda eller så kan man nöja sig med att konstatera att Norrtälje kommun är en dysfunktionell organisation utan officiell strategi, styrning eller ens uttalad vilja vad gäller landsbygd och byskolor, när förvaltningen fritt kan agera tvärs emot den politiska viljan.

Det som återstår av höstens många och långa debatter är idag bara tystnad samtidigt som bygdeskolorna tillåts att dö sotdöden. Det är svårt att förstå varför kommunen inte gör ett nytt försök att ta tag i frågan och, förhoppningsvis visa av höstens erfarenhet startar upp ett seriöst projekt i avsikten att utveckla befintliga bygdeskolor. Förutom att det skulle rimma väl med vallöften skulle det också öka kvaliteten i skolorna och komma hela kommunen till godo som en attraktiv del av Norrtäljes utveckling.

Min uppmaning till skolnämnd och kommunstyrelse:

Gör ett försök! Var inte rädda, det kan knappast bli sämre än tidigare försök.

Efter skolförvaltningens första information i september 2012

Debattartiklar bl a i Norrtelje Tidning:

23 september 2012

För landsbygdskommuner är skolfrågan regionalpolitik.

Många beslutsfattare i Norrtälje kommun har i dagarna försökt att distansera sig själva och regionalpolitiken från skolfrågorna. Som om frågorna inte skulle höra ihop, som om skolan vore en isolerad satellit där man kan utvinna kvalitet helt oberoende sin omgivning.

Kommunens process för att öka kvaliteten ska uppenbarligen ske i några steg. Först tar skolledningen fram ett förslag där endast skolfrågor hanteras. Inget annat än den väl isolerade skolan får påverka förslaget som givetvis handlar om att centralisera så mycket det bara går (inte ens förskolan hanteras i förslaget vilket omedelbart torde diskvalificera processen). Därefter ska dock skolförslaget presenteras för föräldrar och andra medborgare som ombeds att leverera synpunkter till politikerna, vilka slutligen ska ta beslut i frågan. Det borde vara precis tvärtom.

Halva befolkningen i Norrtälje kommun bor på landsbygden och samtliga barnfamiljer har tagit sitt eget regionalpolitiska beslut att bo kvar eller att flytta dit utifrån en helhetsbild där skolan ingår som en viktig del. Det är inte ovanligt att just den kvalitet som byskolan kan erbjuda är avgörande för hela beslutet. Andra kvaliteter som tätortens skola kan erbjuda har därmed valts bort.

Några oberoende undersökningar som stöder förvaltningens tes om att större skolor är bättre än mindre existerar inte överhuvudtaget varför skolledningens centralistiska budskap omedelbart faller platt till marken. Redan här är processen märklig. Liknande försök har gjorts många gånger tidigare i Norrtälje och beslutsfattarna borde kunna dra sig till minnes att landsbygden brukar returnera mångfalt med argument mot centralisering än vad skolledningen kan ta fram till förmån för sina förslag.

Många som driver en verksamhet med ett femtiotal enheter spridda över ett geografiskt område när en våt dröm om att samla hela sin volym på ett eller ett fåtal ställen. Normalt finns det naturliga skäl till spridningen och en helhetsbild att ta hänsyn till så istället för att drömma får man kämpa vidare med det man har och utveckla lösningar för bästa effektivitet.

I Norrtälje kommun tillåts däremot skolledningen att fritt leva ut sina drömmar och åka på turné med ett hemmaknåpat material vars konsekvenser skulle vända upp och ner på hela kommunens struktur med omfattande konsekvenser långt utanför skolans domäner. Ledningen binder därmed fast sig i en uppfattning och kan knappast längre ha vare sig förtroende eller engagemang för att driva skolan i en för dem motsatt riktning. Kontentan blir att värdefulla resurser har lagts på något som ingen ville ha.

Ett alternativ kan givetvis vara att några beslutsfattare på förhand gärna vill skicka ut skolledningen som en plog för att röja mark inför besvärliga beslut. Man kanske kan driva igenom stängning av åtminstone fyra-fem skolor istället för de hotfulla tio. Men det vore väl konspiratoriskt att tänka så.

Oavsett utgång är dagens process inte bra för kvaliteten i skolan, inte för landsbygden eller för tätorterna. Störst förlorare är kommunen som aldrig lyckas hitta rätt, vare sig i skolfrågan eller i landsbygdens utveckling. Istället för att lyfta skolans kvalitet förbrukar det misslyckade ledarskapet sina egna tjänstemän och det blir allt svårare att rekrytera duktiga personer. Att den här processen skulle kunna lyfta kvaliteten i skolan känns mycket avlägset.

När det är dags för politikerna att besluta i frågan:

4 november 2012

Inom bara några få år kan Norrtälje vara en ledande kommun i skolkvalitet.

Genom att profilera de små skolorna och kombinera med större resurser i tätortskolorna kan kommunen lyckas med den gyllene balansgången och bygga en skola som passar alla elever.

Valfrihet är naturligt, oavsett val mellan byskolan eller större i tätorten. Kommunen underlättar valet av den lilla skolan då förvaltningen har högt förtroende för byskolans möjligheter. Politikens förtroende hos föräldrar och övriga invånare växer gradvis vartefter kommunen i handling visar på en seriös långsiktighet vilket också lockar barnfamiljer och entreprenörer att ta steget att flytta till Norrtäljes landsbygd. Norrtälje tätort utvecklas av egen kraft men får extra draghjälp av den positiva attityden som följer av ett intressant och modernt arbete inom skolan. Rekryteringen av skolpersonal underlättas av det positiva projektet och dessutom ger bilden av moderna och levande byskolor den bästa marknadsföring Norrtälje kan få. Politikerna konstaterar att det kostar lite mer att driva skolor i Norrtälje eftersom det alltid är lite dyrare i landsbygdsregioner även om skolan drivs centraliserat, varför valet att satsa på småskolorna därmed var enkelt.

Ovanstående är kanske det mest självklara projekt som en växande landsbygdskommun i Stockholms närhet kan genomföra men det sker inte av sig själv.

Idag saknar Norrtälje en genuin politik för levande landsbygd och för byskolorna som är helt väsentliga för landsbygden. Ingen vet vad som gäller eller vad de folkvalda vill med merparten av sin kommun. Byskolorna har fått finnas kvar på nåder men inte mer än så. Förvaltningen har länge varit tydlig anhängare till centralisering, inga insatser sker i den lilla skolan och politikerna säger på sin höjd att ’byskolan får vara kvar mandatperioden ut’. Landsbygdsprogrammet med positiva skrivningar om byskolor stoppades 2008 i avvaktan på översiktsplanen, som istället blandar ihop begreppen likvärdighet och likriktning när den beskriver en målkonflikt mellan byskolor och en likvärdig utbildning.

En delförklaring till att fler väljer tätortens skola idag är att föräldrar känner av att byskolan redan lämnats att dö sotdöden och väljer skolor som någorlunda säkert kan överleva barnets skolgång.

Att det finns byskolor kvar i Norrtälje trots en lång räcka med nedläggningsförslag kan anses vittna om att politiken fungerar men så är det icke. Att förslagen överhuvudtaget kan komma från förvaltningen är just pga brist på politik. Följden av obefintlig landsbygdspolitik genererar en ständigt återkommande kamp för den hårt trängda befolkningen på landsbygden vilket i sin tur har fördärvat förtroendet för både politiker och förvaltning.

Nu ska politikerna återigen ta beslut.

Tio små skolor kanske blir tre eller sju men inget av detta duger för en satsning på framtiden. Och det är framtiden som detta gäller, även om förvaltningen försöker förminska frågan till ett ”smärtsamt beslut för dagens familjer”.

Oavsett hur många skolor som stängs närmaste året, allt annat lika kommer resterande byskolor att fortsätta med sin tysta dödskamp ytterligare några år till dess att nya förslag kommer för att avveckla de sista resterna. Det får alltså inte fortsätta som tidigare. Det krävs krafttag för att lyfta byskolan och framförallt synen på landsbygden. Idag tycks det unika med kommunen mest ses som ett problem men förvaltat på bästa sätt är bägge moderna och positiva krafter för Norrtälje.

Den enda möjligheten att offensivt driva det unika är att istället ställa frågan:

Hur organiserar vi skolan på bästa sätt för att nå högsta kvalitet, effektivitet och förtroende, inkluderande dagens byskolor? Det kan vara lite ansträngande att tvingas arbeta med det man har och de förutsättningar som gäller i just vår kommun men det är för detta ändamål politikerna har mandat. Klarar de av det själva så är det dags att agera nu. Om inte, är det hög tid att lämna över till de som verkligen vill arbeta för hela Norrtälje kommun.

Projektet tvärdog när Centern överaskande (?) berättade var de står i frågan:

22 november 2012

Varför är så många så arga på Centern i skolfrågan?

Om vi tar det från början så skulle skolförvaltningen utreda hur kvaliteten kan ökas i Norrtälje skolor. Tjänstemännen fick ett vidöppet mandat som politikerna absolut inte skulle lägga sig i förrän förslaget var klart och dessutom presenterat för invånarna och först därefter skulle politikerna säga sitt. Kommundirektören konstaterade att det bara var ett tjänstemannaförslag som politikerna kunde kasta i papperskorgen om det inte skulle duga.

Nu har Centern, för oss utomstående inte särskilt oväntat gjort just det eftersom förslaget går stick i stäv med centerpolitiken. Utifrån den presentation som medborgarna har delgivits i den här frågan är det inte alls märkligt, snarare självklart att ett parti som har lovat väljarna att värna byskolorna också gör just det. Det som däremot kan anses vara märkligt (fortfarande utifrån den officiella informationen om processen) är att andra partier med liknande vallöften inte omedelbart gör gemensam sak med centern.

När flera politiker i affekt påstår att centern bryter en överenskommelse måste rimligen något annat än det som har kommunicerats till medborgarna vara överenskommet. Vad kan det vara?

Nu måste vi gissa och då blir svaren sällan särskilt smickrande för de inblandade. Att förvaltningens egentliga uppdrag var att agera plog för kommande nedläggningar med kvalitetsaspekten som verktyg är en analys som är svår att slå ifrån sig. I synnerhet som begreppet kvalitet inte är särskilt väl definierat och det modifierade förslaget inte innehåller något av det som utredningar normalt gör. T ex flera alternativ, för- och nackdelar med olika scenarier osv. Istället pekar förvaltningen desperat på paragrafer i skollagen som stöd för sin partsinlaga, även när det inte ens är korrekt. Nu tappar även skolledningen i förtroende, åtminstone som områdesexpertis.

Hittills har processen gett två jakande svar på lika många frågor: Vill landsbygden ha kvar byskolorna? Vill skolförvaltningen centralisera? Svaren är givna idag och var det redan innan allt satte igång. När ska processen kunna ge något mer produktivt? Aldrig någonsin är svaret!

Inte utan att trycka på resetknappen och börja om från ett annat håll, mot en annan riktning, på ett annat sätt. Det är inte oviktigt att börja om eftersom skolan idag inte levererar på en godkänd nivå och landsbygden känner sig med fog jagad av centralister.

Vi behöver få in lite glädje och stolthet i skolan. Utan detta kan vi sätta upp vilka teknokratiska mål som helst utan att nå framgång. En väg tillsammans med flera är att åtminstone ta ett beslut:

Att Norrtälje ska ha landets bästa byskolor inom fem år!

Ett sådant projekt skulle blåsa liv i mycket mer än bara några små skolor och dessutom ge arbetsro för fler framtida kvalitetsprojekt, värda namnet.