I morse var Jonny ute och sprang en runda i Khartoum innan värmen blir övermäktig. Efter att ha passerat presidentpalatset ser han en skugga och liksom känner att någon kommer efter honom. Lustigt att någon mer är ute och tränar, tänker Jonny och ökar lite som man så lätt gör vid sådana tillfällen. Förutom skuggan hör han också genom lurarna att någon ropar men det sker ju nästan hela tiden så han ignorerar det också. Efter några hundra meter knackar någon honom på axeln och först då upptäcker Jonny att en militär i full mundering inklusive AK47an har sprungit efter honom en lång bit för att få stopp på säkerhetsrisken utanför palatset.
Stopp! Lyckas säkerhetsvakten flåsa fram och han får Jonny att både stanna och vända tillbaka igen, vilket bara får konsekvensen att Jonny springer förbi palatset ytterligare en gång. Det är inte lätt att förstå vad som förbjuder en motionär att passera palatset på andra sidan den fyrfiliga vägen, nere vid Nilen där massor av folk passerar varje dag men det fanns naturligvis inte mycket annat att göra än att korta ner dagens runda och återvända hem igen. Vakten fick åtminstone en rejäl genomkörare inför dagens övriga uppdrag.
Nu återstår det bara att vänta in planet som ska ta Jonny tillbaka till Sverige via Istanbul. Johan och jag stannar några dagar till och Nelly ytterligare en vecka.
Efter dryga två veckor åker jag hem från Sudan. Även om inget ännu är planerat lär det bli flera besök, flera träffar med Dervischerna och fler promenader på Tuti island.
Fiske i Nilen återstår liksom en sväng längre norrut till Wadi Halfa mot gränsen till Egypten. Port Sudan och Suakin vid Röda havet lockar för att inte tala om Nuba mountains men då måste säkerhetsläget först förbättras avsevärt och mirakulöst.
Sudan har mycket att ge men släpper inte i onödan ifrån sig sina hemligheter. Turism är inte någon framträdande verksamhet i landet och frågan är om näringen överhuvudtaget existerar men invånarna är fantastiskt vänliga och tillmötesgående varför det är både svårt och lätt att besöka landet. Det känns för övrigt som Sudan i ett nötskal: det mesta verkar ha två olika sidor samtidigt.
När det är kallt i Göteborg är det kallt på riktigt.
Götaälvbron, motvind, rått och fuktigt, varje liten minusgrad känns tiofaldigt. Utan den gigantiska dunjackan hade jag gjort en Shackleton och vänt just innan målet var uppnått. Men nu är det en natts rehab innan jag ska tillbaka samma väg igen. Förmodligen har vinden vänt i morgon bitti...
Om ytterligare några dagar med minusgrader men utan snö på Träsket är det dags...
Platt, svart glansis har legat på Träsket i två veckor och några skridskodagar har jag hunnit med. Den senaste i går när morgonpasset inleddes lite för tidigt i halvmörkret då den svarta isen nästan försvinner i dunklet.
I natt kom det några centimeter blötsnö varför skidor fick bli ett bättre alternativ i dag. Molnigt, disigt och så kulet att miljön blir svartvit.
Jäkla bök med stora tallar. Massor av grenar, var och en lika stor som ett litet träd i sig. Ett par mindre träd skulle sparas vid gårdagens trädfällning men granen blev fullständigt skalad efter att ha fått stryk vid var och en av tre precisionsfällningar av de vida tallarna. En tall som skulle sparas träffades klockrent och gick av på mitten varför det såg ut som att en skogsmaskin hade gått bärsärk i området snarare än att en enda gubbe försiktigt gallrade med en liten motorsåg. Nu är det dock röjt, staplat och snyggt. Elden får ta hand om det sista medan jag flyr undan det snöblandade regnet.
Lite skillnad mot Sydney kan tyckas men redan när jag var där tyckte jag att det fanns slående likheter mellan städerna. Bägge ligger vid havet förstås, hamnarna ger karaktär och de har sina broar över respektive havsvikar och floder men det mest signifikanta är trafiklösningarna.
Göteborg är ju lite mindre men jag har alltid haft bekymmer med bilkörning i staden och i Sydney uppträdde samma fenomen. I bägge städerna är det ganska lätt att orientera sig och därmed vet jag i allmänhet ungefär hur långt jag ska och åt vilket håll jag ska åka. Lika svårt är det att få med sig bilen åt just det hållet. Minsta lilla brist i fokuseringen slutar i att jag åker åt helt fel håll av en rad olika orsaker. Det kan bero på att jag missar det självklara faktum att det krävs tre snabba filbyten åt vänster fast jag har målet alldeles vid höger sida, eller att en plötslig avfart kastar av mig från huvudleden och ner på en annan huvudled som går i fel riktning, där det naturligtvis inte finns några avfarter alls under några långa kilometer. Eller så upphör skyltningen mot målet och improvisationen slutar ofta i att jag hamnar i en helt annan del av staden när jag på frihand försöker ta mig i riktning mot slutdestinationen.
Mitt råd gäller rmed andra ord för bilister i både Sydney och Göteborg: När du vet vart du ska: kör åt det andra hållet!
Seth och Gun har fått hjälp av Elis och Perre med att hugga upp veden.
Seth berättar att Elis hade lite svårt med balansen och trodde att det berodde på glasögonen som Sonja hade sytt upp. Eftersom jag inte riktigt begrep det där med att sy glasögon hämtar Seth den kvarglömda tingesten för att visa hur det ser ut. Jodå, de är sydda! Elis skyddsglasögon modell 2014 lär vara "nedrans bra när man kör motorsåg, inget som stänker i ögonen".
Man kan skratta åt tokigheterna men då ska man ta med i beräkningen att hela vinterförbrukningen av ved sågades upp och dessutom klövs på en enda dag av sjuttioåriga Perre och Elis, nyss fyllda åttio år. Det är inte många ungdomar som mäktar med det, åtminstone inte utan svår träninsgvärk. Rekomendationen kan vara att byta glasögon?
Tidig morgon, några krispiga minusgrader, solen tittar fram bakom träden och en älg kliver omkring på åkern.
Idag, vårens första dag är det dags att klippa gräset, eller ska det få vänta några dagar kanske?
Det svänger. Efter några dagar i Göteborg och Malmö med drygt 20 graders värme, tidig försommar, gula fält med blommande raps kommer jag hem till Singö. Redan i går kväll var det visserligen betydligt svalare men ändå grönt och hög tid för att klippa gräsmattan men idag är det knappast nödvändigt längre.
Malik Bendjelloul har plötsligt gått bort
Jag själv undrar om inte Bendjelloul också har levererat den absoluta rocklegenden. Historien om Rodriguez är häpnadsväckande och hisnande.
I filmen Searching for Sugarman är den så enastående berättad att alla de andra gamla legenderna om rockstjärnors leverne hamnar i skuggan. Otaliga äro rockbiografierna, den ena mer spektakulär än den andra men hur ska någon kunna matcha storyn om Rodriguez återuppståndelse, berättad av Bendjelloul?
På kvällen är det helt lugnt och tyst. I morse däremot såg jag Lommen, Hägern och Örnen, alla samtidigt som Göken gol. Observera att det bara finns en av varje, både i Träsket och i språket. Det lär bero på att jag befinner mig i norrlandsnära glesbygd. Förutom att det är så långt mellan enheterna att man bara behöver känna till en i taget är också språket varsamt effektiviserat.
Nu har jag lyckats utföra två medborgerliga åtaganden med vitt skilda perspektiv i en enda och väl avvägd kombination. Dels har jag tagit medborgarens ansvar och röstat till EU-parlamentet i det kanske mest avlägsna och övergripande sammanhang som medborgaren överhuvudtaget kan delta i. Dels har jag använt mig av (och därmed upprätthållit volymen för) glesbygdens möjligheter att förtidsrösta i Bokbussen och ingår i ett av de närmaste och minsta av sammanhang som vårt samhälle kan uppvisa. För det är väl vad som sker när myndigheterna fysiskt åker ut till och möter upp de utspridda och fåtaliga medborgarna i kommunens och länets absoluta utkant?
Idag var det fullt på SingöAffärens parkering och lång kö inne i bussen med singöbor som både skulle rösta och givetvis låna böcker. Röstbåset är sinnrikt och närmast smakfullt inrett med ett litet bord (bokhylla?), kuvert för valsedlar och läslampa mellan alla böcker. Mysigt! Jag kan rekommendera alla som vill rösta tidigt att leta upp närmaste biblioteksbuss, som det tydligen heter på kommunalspråk.
Tag en tvåkilos hushållsost, helt befriad från skuggan av smakupplevelse och lägg in den i källaren för lagring under en längre tid. Ungefär ett år senare är det dags att ta fram osten som då ska vara betydligt mera smakrik och till och med njutbar, trots eller tack vare att bästföredag sedan länge är passerad.
Givetvis måste tipset genomföras och lika givet blir osten bortglömd under sin lagring men idag kom Jonny och jag in på ämnet av någon anledning och visst har vi en ost i källaren? Jodå, osten ligger i pumprummet, vilket den har gjort i merparten av de nästan tre åren som har gått sedan tillverkningen. Massor av vätska och mjölkprotein har trängt ur den tidigare svampaktiga och välformade osten som nu är skrynklig, knölig och vitprickig. Prickarna är inte mögel utan just protein som knastrar mellan tänderna och indikerar en riktigt vällagrad ost. Den före detta hushållsosten imponerar nu med massor av smak. Möjligen har den passerat sin topp men gott är det och vi sätter genast i oss lite för mycket av den nyvunna favoriten. Dags att hålla utkik efter nästa kampanjpris på hushållsost för att få något gott på mackan även 2017.
Eftersom jag bor på en plats dit ”alla andra” åker på semestern finns det all anledning att förlägga några av sommarens semesterveckor hemmavid. Ett alternativ senare i sommar är att åka till Norrland och fjällen men nu står det Roslagen i kalendern. Ett avslappnat leverne i sommaren förväntas med sol, båt, vackert väder och allt som hör till.
Semestern börjar dock med någon sorts motsats.
Vädret liknar mer fiska-i-Norrland-väder. Blött, kallt och dimmigt, helt utan antydan till uppklarning i horisonten. Nästan så jag får lust att plocka fram flugspöet och vifta lite på gårdsplan. Det skulle i och för sig inte ge så mycket fisk men det brukar det å andra sidan inte heller bli på fiskesemestern varför idén att byta ut semestrarna mot varandra för en kort stund dyker upp.
Nere vid träsket doftar det av skvattram, pors och myr, vilket än starkare för tankarna till att klafsa sig fram över gungfly mot en avlägsen fjällsjö.
För att få grammofonen att fungera ska en fjäder vridas upp ordentligt.
Då snurrar 78-varvaren lagom fort och lagom länge så att en låt kan avnjutas till dess att skivan har snurrat klart. Om veven har förkommit kan svärfar istället använda sig av lite yngre teknologi. Och visst är det värt lite jobb för att kunna lyssna till sommarstugans vals.
Humlen slår nytt rekord med god marginal.
I år har den nått upp till toppen av stören sex veckor snabbare än jämfört med föregående år. Om trenden håller i sig under tre-fyra år har vi snart en full humlestång i slutet av mars(?).
Figge vill gärna vara i skogen nära sorkar och möss men tycks inte trivas nere i blåbärsriset.
Terminal fem, avgående.
Blir man inte lite nyfiken på vad som är kajornas nästa destination?
I ett av Sveriges få kvarvarande linneväverier står en maskin från 1923 som fortfarande tuggar på och ingår som en del av den kommersiella verksamheten.
Musealt och samtidigt funktionellt är melodin för hela Växbo.
Knappt två mil väster om Bollnäs ligger den idylliska byn som fortfarande tycks blomstra efter långeliga tiders framgång genom just linet. Idag finns en krog som utklassar det mesta i området. En liten omväg rekomenderas för den som passerar!
Vid frukost kommer Peter, Per-Arne och hans grabbar förbi på landsvägen med korna som har varit på sommarbete i Boda. Eventuella bilar får vackert vänta medan djuren lunkar hemåt.
Som turister har vi åkt runt en vecka i Hälsingland och Härjedalen för att bland annat titta på linberedning, pilgrimsleder, kojbyar och andra historiska verksamheter som delvis sträcker sig in i vår tid men vi hinner knappt komma hem förrän en liknande attraktion passerar utanför dörren.
Gårdsplanens verkliga auktoritet flyttar sig inte vare sig för mig eller för katterna. Där kan han stå utan att vaja, tyst och vårt och cool.
Lite svamp finns det trots allt i skogen men jag ska nog inte låta mig smaka.
Nelly och jag går upp i ottan för en kort båttur i dimman.
Brilliant uppfinning!
Jag kapar all ved med motorsåg och de förbannade slanorna brukar ställa till ett elände. Det tar en evinnerlig tid att jaga efter småbitarna som sticker iväg när allt ligger i en hög på vedbacken, utan att det blir särskilt mycket att elda med. Numera är problemet löst med en enkel sågbock. Till och med sista kapningen fungerar smidigt genom att de två stöden i mitten sitter så nära varandra att pinnarna ligger snällt kvar under hela sågningen.
Snyggt va!
Två minuter senare är lasset kapat utan problem, kast eller andra incidenter.
Grållan njuter av sommarvärmen i okober.
Vad är nu detta? Mormors kål såklart!
Köldtålig så det förslår, ska den hålla sig hela vintern?
Vi bor i Långa Raden på Skeppsholmen ett par dagar för att ha nära till fest på lördagen och dop (festligt det också) på söndagen.
Fest på Långholmen.
Smalare än Thord får förstärkning av Gruvan i paradnumret.