För ett år sedan utsåg en brittisk diplomat Khartoum till världens sämsta internationella flygplats, inte minst utifrån servicenivån. Jag har inte hans breda erfarenhet men kan ändå konstatera att det inte existerar någon sorts servicenivå överhuvudtaget. I fullständig avsaknad av avgående/ ankommande-skyltar känns det inte ens som en flygplats. För att hitta till rätt lucka vid incheckningsdisken går man i första hand efter färgen på personalens huvudsjalar. Om de matchar flygbolagets färger indikerar det att jag troligen står i rätt kö. Men det som bekymrar mig mest är alla dessa kontroller var tionde meter. Det känns i hela kroppen att de inte fungerar trots sammanbitna miner och tuff attityd. Om det vore effektivt, varför krävs då tre kontroller av samma sak?
Jag lämnar Khartoum med det sedvanliga 03:20-flyget.
Efter tre passkontroller ställer jag mig snällt i kön till gaten, den som enbart är för herrar såklart, medan damerna går i sin kö. Någonting har jag i alla fall lärt mig efter några besök här. I själva gaten sker en fjärde kontroll av passet då jag också får den intrikata frågan om jag har några kontanter med mig. -Sudanesiska pund eller US dollar? -Javisst, självklart har jag kontanter men givetvis inga SDG (icke tillåtet att föra ut ur landet). -Hur många dollar? -Well, ett par tre hundra. Vid det här laget hade jag börjat komma ihåg att jag hade glömt att tömma plånboken på SDG vilket jag tycks dölja duktigt eftersom passpolisen med en misstänksam min ändå lät mig passera, utan att jag behövde klä något i bevis.
Nå, det kan mycket väl vara sista gången jag lämnar Khartoum, av den enkla anledningen att jag kanske inte anländer hit igen, bara för att ta det i rätt ordning. Kerstin lämnar jobbet här inom ett halvår och besöksreor framöver lär gå i en helt annan riktning. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag är klar med Sudan. Förutom att öknen, Nilen och fredagarna hos Dervischerna alltid lockar återstår det några platser på listan i detta enorma land som jag fortfarande är sugen på att besöka, så vem vet när och om jag hälsar på hos passpoliserna, arkeologipoliserna, diplomatpoliserna och polispoliserna igen.
Sudan har en speciell charm.
Ingenting är direkt lättillgängligt eller ens särskilt begripligt men det är ändå något där som greppar tag i en. Framförallt är människorna väldigt glada, trevliga och tillmötesgående, i synnerhet över att en västerlänning plötsligt dyker upp i ett sammanhang där de inte brukar vara. På gatorna möts man ideligen av ett ”Welcome to spontant fram och vill skaka hand med ett ”how are you?” men det är väldigt sällan som det går att förlänga någon relation efter detta, främst för att vi inte kan varandras språk. Min arabiska inskränker sig till att kunna hacka fram några siffror från waheed till alf (ett till tusen) men Sudan är ändå en före detta brittisk koloni och lite engelska borde rimligen kunna finnas här. Nja, för cirka fyrtio år sedan bannlystes engelskautbildning i skolorna vilket innebär att få kan formulera mer än hälsningsfraser.
Idag tycks det mestadels vara ett fåtal yngre med utökad utbildning och även de äldre som var med på tiden före utbildningsstoppet som behärskar engelska, vilket i sin tur kan ge en och annan överraskning. Flera gånger har äldre män kommit fram till mig på gatan bara för att ge mig en rejäl folkbildning med långa monologer angående skilda ämnen, i mina öron dessutom perfekt engelska. Sudans förträfflighet som samhälle är ett vanligt exempel men motsatsen har också förekommit. Västerlänningars behov av att förstå Sudans själ har varit på tapeten, vilket givetvis triggar mig till att att förlänga lektionen så att jag kan få en hint av magistern hur jag ska gå till väga men exakt då tar lektionen slut och föreläsaren försvinner runt närmaste hörn.
Sådant beteende ställer frågor jag har svårt att släppa. Jag känner mig som någon sorts Michael Caine i en gammal spionfilm och får lust att springa efter mannen i gränden för att få veta mer om detta okända men fullt så spännande blir det aldrig. Däremot hänger sådana oavslutade möten kvar i bakhuvudet och bidrar tillsammans med allt annat obegripligt till känslan att det finns mer att upptäcka.
Hård vind från norr slipar isen förrädiskt platt och fin på ytan. Under det yttersta skiktet finns det inte mycket annat än slask efter många dagar med plusgrader. Märklig kombination. Å ena sidan krispigt torr iskyla framkallad av någon minusgrad och nordanvind samtidigt som fötterna är plaskblöta efter några misstag på, eller snarare igenom isen vid strandkanten.
Grattis Côte d'Ivoire, the Elephants och alla ivorianer till första guldet i Africa Cup sedan 1992! Den här gången vinner Elfenbenskusten, efter finalvinst över Ghana med Hervé Renard som tränare. Renard är en speciell gubbe som villigt erkänner att en del nationer, som de trots allt har besegrat i turneringen egentligen är bättre fotbollslag än Elfenbenskusten. - Intressant blandning av ödmjukhet och attityd.
2012 tränade Renard Zambias landslag och då kallade jag honom, kanske lite överdrivet men ändock för "Kungen av Afrika" efter att Zambia vann en sensationell, dramatisk och känslosam final, över just Elfenbenskusten.
Husdjuret har överlevt vintern, smyger omkring på tomten och tycks utvecklas till en stolt råbock.
Vinterns projekt, årensningen börjar närma sitt fullbordande.
Diket är nu befriat från det mesta av alar, aspar och sälg. När solen får tillträde till vattnet glimmar det till och jag får upp ett par välmatade musslor som nog bevisar att vattnet i Storträsket inte är så pjåkigt.
Jag gissar på att det är en Större Dammussla då jag orutinerat missade att studera låsapparatens utseende innan den fick gå tillbaka till sitt riktiga element. Utan denna noggranna undersökning går det inte avgöra vilken art vi har här. Det kan det vara en Spetsig Målarmussla eller till och med en Flodpärlmussla
Ganska oväntat - att ta sig upp på onsdagsmornarna för att träna Kung Fu.
Det måste erkännas att vi snarare utför hederlig gammal cirkelträning än kinesisk stridskonst i Södermalm Shaolins lokaler med Hussein som instruktör. Å andra sidan verkar det som att Kung fu mestadels består av just cirkelträning, dock med lite spark och slag som krydda. I vilket fall som helst kommer vi därifrån med träningsvärk på nya ställen varje vecka.
Jag tar en tur i skogen och funderar på nedläggningsförslaget av Singö skola. Det är fjärde gången under en kortare tidsperiod än tio år som politiker och tjänstemän vill stänga skolan. Singöborna har argumenterat väl vid varje tillfälle (och många andra, det är inte bara på Singö som byskolan hotas) och visat på hela paletten av fördelar det innebär för en landsbygdskommun att aktivt driva mindre byskolor. Trots detta och trots att det är en ny majoritet i kommunen efter valet verkar det självklara budskapet, att byskolor ökar kommunens attraktivitet och upprätthåller en fungerande landsbygd inte bita alls.
Att byskolorna är synnerligen billiga i drift och levererar en särskild sorts kvalitet som är väl värd att sälja in till många barn, även utanför upptagningsområdet hjälper inte ett dugg. Att många familjer från storstaden gärna söker sig till en landsbygdsmiljö med tillhörande småskola för barnen tycks ännu inte vara något som de styrande har begripit. Att skolan är direkt nödvändig för att få perifera och mindre samhällen i kommunen att blomstra och bidra till kommunens utveckling är en sanning som gäller, dock inte på kommunkontoret. Att mer än hälften av kommunens invånare bor utanför tätorterna och därmed utgör en majoritet av den befolkning som de styrande är satta att arbeta för kan lätt viftas bort, eftersom respektive enskild by alltid är i minoritet.
Någon särskild politik för landsbygden verkar landsbygdskommunen inte behöva. Just nu är det i och för sig inte politiker som styr. En småskolefientlig förvaltning där tjänstemän ropar på skollagen så fort något inte passar deras personliga inställning är nog den mest kraftfulla drivkraften i Norrtälje idag.
I skogen hittade jag åtminstone något som matchar
Norrtälje kommuns landsbygdsatsning.
Det låter som taget ur en Lundell-låt men icke.
Jag är inte ens i Norrköping utan i Malmö en söndagskväll och promenerar längs kanalen.
Det är inte bara jag som är här, även Nils Dardel är på besök runt hörnet. Till skillnad mot mig stannar han, eller snarare utställningen hela sommaren i Malmös Moderna museum inte långt från Södra Promenaden. Det är riktigt bra och betydligt mycket mer än en döende dandy. Ragnar Josephson konstaterade redan 1939 att Dardel är full av "påhitteri och fullifanskap", och det gäller än idag.
Middag på Lilla Torg.
Bob hund spelar på Båthuset och vi värmer upp med en grillbuffé på restauranten strax bredvid, som egentligen är ytterligare ett båthus.
Under juli-augusti är det spelningar varje torsdagskväll i båthuset längre in i viken. Enligt ihärdiga rykten har många storheter haft sina allra bäst gig just här under åren. Åtminstone är man säkra på att artisterna själva har haft det riktigt kul.
Kombinationen är svårslagen en fin sommarkväll. God mat på bryggan mitt i skärgården, solen börjar gå ner och piggar upp stämningen och efter maten knallar man några hundra meter till nästa pittoreska sjöbod och lyssnar på bra musik.
Scenen är liten, stämningen är avslappnad och miljön är ganska okej så det är inte helt osannolikt att ryktet stämmer. Vid det fåtalet tillfällen jag har varit här på besök, har det också varit väldigt bra uppträdande.
Och bob hund levererar! Tätt, kul och lagom struligt som man förväntar sig. Under halva konserten hänger Thomas Öberg i båthusets takstolar och låter gärna någon i publiken hålla i miken medan lilla molntussen trallalallar.
Och nog hade bandet kul de också.
Vi försöker oss på att fira en modifierad sudanesisk avslutning av ramadan, Eid al-fitr.
Maten fungerade även om blandningen knappast blev särskilt traditionell. Basen är Foul, en bönröra som äts överallt och hela tiden till vardags i Sudan. Med krossade jordnötter och fetaost är det riktigt gott.
Hummus såklart o Tabbouleh.
Kötträtten var en Salat, det vill säga grillade köttstrimlor som egentligen ska tillagas över en sandgrop täckt av småsten men jag fuskade lite.
Allt detta äts med hjälp att bröd som mest liknar pannkaka, Gurraza, stekt i panna.
Lyckad Eid med god mat och även kläderna känns helt rätt.
Eid Mubarak på dig!
Mot Norrland går semesterfärden lite ospecificerat.
Vägen är en smula krokig och börjar i Uppsala Botaniska trädgård
för en fika med Nelly.
Vidare mot Falun för ett kort besök i Magasinet där Jan Stenmark ställer ut ett par hundra av sina verk. Jag tycker mig ha sett allting tidigare och ändå känns allting nytt vilket i och för sig är karakteristiskt för Stenmark.
-Men ändå. Världsklass som vanligt.
Första övernattning har vi i Tällberg, bland vallmo och blåklint men här kan vi inte stanna. Förutom att det är alldeles för över-idylliskt har vi heller inte nått fram till Norrland. Trots att vi tekniskt sätt redan borde vara där efter att ha passerat Dalälven minst fem gånger kan detta nog kallas för Norrland men vi håller inte med utan måste vidare mot det riktiga, eller åtminstone vårt Norrland.
Det centrala Östersund hägnas in under några kvällar i juli-augusti, ungefär som vid en renskiljning. Alla som har fått ett dagisband runt handleden skiljs ut, släpps in och väl inne springer vi runt i cirklar. Vi slipper dock bli jagade med lasso. Istället pockar älgwraps, rock'n'roll, pilsner och en hel del annat på vår uppmärksamhet.
Storsjöyran är en festival i min smak. Det blir inte lerigt hur mycket det än regnar och krogarna med sittplatser och hygglig mat är aldrig långt borta. - Gubben börjar bli gammal men vid närmare eftertanke har jag nog aldrig varit fullt så förtjust i att dygna under festivaler som vid komforten, så jag kanske inte någonsin har varit särskilt ung.
Jag upphör aldrig att fascineras över Thåströms attraktionskraft över generationerna. Det finns ungar längst fram vid scen, ivrigt hoppande, ropande och gungande vars föräldrar knappt ens var födda när Thåström började sin bana medan jag själv gick på oförglömliga spelningar redan med Ebba Grön. När nya målgrupper kommer till torde ostalgieffekten med andra ord vara låg men det krävs högsta kvalitet för att behålla och framförallt förnya dragningskraften inför ständigt nya målgrupper.
Och kvalitet får vi!
Det är visserligen inte den bästa spelningen genom tiderna, ljudet är sisådär och det vill inte riktigt ta sig till upp de allra högsta höjderna. På Stortorget är det riktigt kallt och flera i publiken börjar till och med avvika efter halva spelningen, förmodligen i brist på gamla Ebba-dängor men trots invändningarna är Thåström mäktig i kväll. Det är få artister som någonsin orkar upp till Thåströms lägstanivå.
Mellansnacket begränsar sig till ett enda ”Varsågod”. - Tack, sa vi.
Nere vid Storsjön ligger pubarna på rad men det verkar bara vara sjöpolisen som tar båten till Yran.
Presidenten kommer inflygande mot Stortorget i en slags flygmoppe med Jämtlandsflaggan vajande under farkosten. Prick 24:00 ”landar” han givetvis lite för hårt men kan planenligt påbörja sitt årliga tal till alla jämtars ohämmade förtjusning.
Ewert Ljusberg, som annars varken är rolig eller spännande kommer till sin fulla rätt i rollen som president. Här på Stortorget i Östersund är han inget mindre än mästerlig och håller ett underbart tal (som vanligt tror jag) i en unik blandning av nationalistiskt skämt och allvar, fyndigheter och dumheter, inskränkt och tillåtande. Det sistnämnda var också årets tema. Alla ska vara välkomna till Jämtland där inga gränser finnes. Bländande!
Dessförinnan blev vi övermannade av Teddybears effektivitet.
Fullt ös, både på scen och i publiken från start till mål. Halva nöjet är attityden och björnhuvudena som får dem att se ut som seriefigurer, fast på riktigt(?). Och inte vilka figurer som helst. Visserligen ska väl Martin Kellermans Rocky föreställa en hund men jag ser inte skillnad på sorterna. Basisten i Teddybears till och med rör sig på ett sätt som jag föreställer mig att den normalt stillsamma seriefiguren gör. - Rocky goes hippetty hopp!
Från Östersund går färden vidare till Sorsele via Dorotea, Vilhelmina, Storuman och resan blir till en nostalgirunda. Ett besök hos Görans i Dorotea är självklart eftersom vi brukar gå hit och fika.
Väl framme i Sorsele känns det som att jag har kommit hem och vi måste givetvis gå på Järnvägskiosken som vanligt, handla lite prylar i multibutiken Järnia (vilken tycks förse hela regionen med allt vad man kan behöva från diskmaskiner och gräsklippare till kläder, verktyg och fiskegrejer) och naturligtvis äta renskav på hotell Gästis, precis som vi brukar göra. Både Järnvägskiosken och Gästis finns kvar men numera under nya namn och våra vanor visar sig vid en traumatisk räkneövning ha gjort uppehåll i runda slängar femton-tjugo år. Vi kan verkligen inte påminna oss att ha varit här senare än så men ändå känns allt lika bekant och hemtamt som om vi var på besök häromdagen. Förutom att hela huset med turistbyrån är borta, är allt sig likt.
Vindelälven kanske ändå är lite annorlunda mot vanligt. Jag har aldrig sett så högt vatten i älven tidigare, med undantag för det året när jag åkte hit för tidigt på sommaren med fiskegrabbarna. Vårfloden hade då inte hunnit sjunka undan och älvarna var inte fiskbara, inte ens nåbara när vattnet flöt långt in i skogen.
Idag, denna sommar med evig vårflod ser det nästan likadant ut. Tjurkalvarna får vada mellan grästuvorna i älvkanten och längre ut i selet.
Graddis - Mo i Rana - Hemavan - Tärnaby.
Färden går vidare hemåt men det verkar fortfarande lite trist att åka närmaste vägen varför vi först fortsätter västerut med en kortare sväng i Norge, förbi Mo i Rana och åter in i landet via Tärnaby. Visst är det vackert i Norge men efter att nyss ha flygigt över Mavas och mött Salajekna i strålande sol uppkommer en bortskämd mättnadskänsla inför nya naturscenerier.
Senare i Umeå blir det bara en kort vistelse men vi hinner givetvis med en rejäl middag, och det på Rex bar och grill på Rådhustorget. Överraskande bra. Krogen har funnits i det gamla Rådhuset i snart tjugo år och ägarna har ambitioner att bli långvariga även framöver. En promenad längs älven hör också till ett kort besök
Skuleberget, Ångermanlands Brantkust.
Fortfarande på väg hem och stöter på Höga Kusten som uppfanns som benämning så sent som på sjuttiotalet. Fram till dess var det uppenbarligen en ointressant brantkust
.
Namnbytet måste vara en av de mest lyckade marknadsföringsinsatserna på kommunal nivå. Se så fint det blev!
Söderhamn
Från Söderhamns citykärna syns Oscarsborg tydligt, uppförd i slutet av 1800-talet som en annan form av utsiktsklippa. Semestern är inte slut än på en vecka men norrlandsresan är slut och vi far hemåt mot Singö.
Hela semestern går mot afton men lommen är som vanligt på plats i Träsket. Den lilla sjön är verkligen inte stor men lommen lyckas ändå utnyttja ytan som finns för att se till så att den allitd befinner sig långt bort från nyfikna blickar. En specialitet som den skygga storlommen länge har tränat på i vildmarken.
Det är gott om blåbär i år och Karin vill ut i skogen trots att både käpp och rullator är nödvändiga tillbehör för att hon ska kunna ta sig fram överhuvudtaget, och då på betydligt plattare underlag än i blåbärsskogen. Eva tar med Karin i bilen till ett ställe där det finns access till bären direkt från skogsvägen och problemet är löst.
Tidigt på måndagsmorgonen skulle den blodröda supermånen visa sig.
Stor, eftersom den är närmare oss än någonsin. Röd, som en konsekvens av månförmörkelsen där enbart det röda ljuset smiter förbi ner till oss. Det är ett fenomen som naturligtvis måste bevittnas och när månen stiger under kvällen får man en hint om vad som komma skall. Månen är gigantisk bakom de vindpinade träden.
På morgonen går jag upp halv fyra för att åka ner till bron, där jag kan få den bästa vyn över månen i sydväst. Redan på väg in i bilen kunde den begynnande månförmörkelsen anas men när jag kom till bron hade hela spektaklet gömt sig bakom molnen. Trots ytterligare en sväng med bilen och hängiven väntan visar sig månen inte mer denna morgon...
Några få timmar tidigare på kvällen skymdes månen bara av några få löv.
Den milda hösten fortsätter men man får skynda sig för att njuta av dagarna. Mörkret faller strax efter lunch och bryr sig lite i temperaturen.
Efter Namibiaresan kan jag konstatera att vi har någon sorts ”Deadvlei-light” på tomten. Äppelträdet har det tufft efter förra årets radikalbeskärning.
Som jämförelse tillhöger nedan: Deadvlei på rätt ställe.
Därefter tar vi bilen vidare mot ett lunchak men plötsligt tar både vägen och faktiskt hela Windhoek slut mitt i en liten dalgång.
I morgon ska vi åka rakt ut i öknen, genom ett av världens mest obebodda trakter med en liten vägkarta och vår vän GPS som enda stöd. Vad skulle kunna gå fel...
Parkeringen vid det stora köpcentret är ödsligt tom och gallerian tycks vänta in stormen som nalkas i form av rekordstor julhandel.
Precis vad jag behöver!
Direkt när jag vaknar på morgonen kan jag med självklarhet undra över var klockan befinner sig. Nu kan jag äntligen inhandla en som faktiskt tydligt visar var den är någonstans, åtminstone på mornarna. Senare på dagen får jag naturligtvis leta efter den, utan hjälp av klockradion som inte orkar visa var den befinner sig efter det att morgonen har passerat. Under andra tider på dagen visar den antagligen sin placering lika otydligt som en helt vanlig klockradio. Förmodligen är det just detta som gör den så ”klassik”.
Efter en stund lugnar jag ner mig och funderar på om jag är i behov av en pryl vars starkaste sida är att visa var den befinner sig. Om jag varje dag glömmer bort var jag har ställt den kanske det inte är något jag verkligen behöver, tänker jag och går vidare utan att ens lyckas köpa en julklapp till mig själv. Små men tydliga indikationer pekar mot att jag inte nämnvärt kommer att bidra till ett eventuellt rekord i julhandeln.