I mitten av december lade sig den första isen på Träsket men den bär inte långt och ligger heller inte särskilt länge. Kring nyåret är däremot träsk-isen tillräckligt stark för skridskoturer.
Tio minusgrader, massor av snö och strålande sol hela helgen. Träsket är fyllt med viltspår, snön ligger ny och orörd, vedbacken är oframkomlig, frekvensen vid fågelbordet ligger på säsongshögsta och en halv måne visar upp sig framåt kvällningen.
Från att ha fokuserat på att ge fåglarna mat över vintern, ställer jag nu om till att mata älgarna. Sälgen har kanske inte hunnit utveckla de läckraste primörerna än, mitt i vintern men lite att tugga på erbjuds ändå på Åmyrens södra åker till dess att jag hinner släpa ihop och elda upp allt sly.
Mulet och grått hela helgen men i Hallstavik flödade solen häromdagen och Grisslehamn visdade upp en krispig morgon.
För någon vecka sedan hängde jag upp ett antal hängare med talg i träden men de försvann allihop. Det var kraftiga och tunga anordningar som knappeligen kan släpas iväg av en fågel men borta är de likväl. Svårbegripligt fenomen men det händer ju mystiska saker i skogen så det var bara att knyppla ihop ett par nya då det finns gott om talg i frysen.
Nu har nog mysteriet fått sin förklaring. Den här gången hänger talgen lite för högt för räven men hen kommer nog tillbaka för nya försök.
Singö 7 februari
Vintern har kommit tillbaka men kylan är inte på samma nivå som i januari och det porlar närmast vårligt i diket.
Linus är på promenad i den ovanligt vita snön.
Plötsligt bryter solen igenom och det blir en fantastisk tur på isen, eller snarare på vattnet. På sina ställen var isen väl mjuk men det gäller att ta chansen, som alltid kan vara vinterns sista på fjärden.
Seth har fått ett dussin nya höns som en tidig födelsedagspresent före 85-årsdagen. De gamla hönorna värper inget vidare – ett par ägg om dagen är inte värdigt ett hönseri, varför de nya skulle tas in och de gamla skulle ut. Metoden ”höna för höna” var planerad med ett antal middagar falsk Coq au vin som konsekvens.
Dock är alla hönor ännu kvar och tuppen har så fullt upp att han har slutat gala.
När vi lägger ut och stävar mot Lofoten är vyn exakt som det var tänkt. Fjälltoppar mitt i havet och eftermiddagssol på topparna.
Slyröjning och kaffe i solen blev till en skogs-selfie..
Jag vill minnas att Långfredagen ska hedras genom absolut stillhet utan ansträngning och att trehundra steg är den maximala rörelsen för de riktigt ortodoxa.
Talgoxar, blåmesar och andra otrogna lägger liten vikt över påbudet och kämpar på som om det vore vilken dag som helst.
Sommaren är här,
Lommen är här, eller åtminstone på andra sidan Träsket.
Över tid, över lång tid är det inte ovanligt att jag besöker Per på Coop
Södra Långgatan i Vasalund.
Numera sker det inte varje vecka men idag går vi som vanligt igenom viktiga saker och Per konstaterar återigen att det alltid finns något som kan bli bättre.
Mellan de bägge bilderna skiljer det ungefär ett kvarts sekel och nu jag vet knappt vilken bild som är nytagen. Jodå, arbetskläderna och våra glasögon avslöjar vilken av bilderna som är från en svunnen tid.
Efter midsommarhelgen går solen till slut ner vid Råstens udde på Singös norra spets men inte blir det särskilt mörkt för det.
Plattvatten på Ålands hav.
Även morgonen efter bjuder på lugnt vatten och det är ingen sport att ta upp näten, som vi kan rensa direkt nere vid bryggan. Lite fisk till katterna blev resultatet men abborrarna höll sig borta idag.
Magisk kväll som förebådade ett nytt Europa och framförallt ett nytt Small Britain då Skottland och Nordirland knappeligen är sugna på att lämna EU. Valet ger vid handen att även de kommer att lämna England så småningom.
Padjelantaleden, bron över Vuoatädno uppströms Akkajaure. Áhkkás västtoppar syns i bakgrunden mellan glaciärerna.
Typisk frukost i fjällstugan på Kungsleden.
Vi behöver energi från hela kostcirkeln inför vandringen mot Sitojaure.
Kvällen innan bjöd på hyfsad utsikt från stugan.
Den lilla men smakfullt placerade fågelbyn är åter på plats efter sommarens ommålning och renovering. Nytt för säsongen är att den föråldrade receptionen har ersatts med en toppmodern centralbyggnad som stoltserar med vidsträckt panoramautsikt över landskapet. De tilltänkta besökarna har ännu inte hittat fram till Åmyren Deluxe Forest Resort men fågelmatarsorganisationen är full av tillförsikt och kalkylerar med att den nya och förstärkta strukturen, i kombination med det utsökta läget i skogsbrynet ska generera besöksrekord redan under innevarande säsong.
Resorten har frigjort mer yta åt gästerna då det trånga utrymmet och höga frekvensen i värsta fall kunde skapa onödiga konflikter men idag är allting på plats för att ge de allra bästa förutsättningar till underbara måltider i en avkopplande miljö.
Kerstin och jag åker till Dublin över helgen för att strosa i staden, se Bill Bailey på Olympia Theatre, besöka fiskebyn Howth och, ja strosa lite till.
"A cynic is a man who knows the price of everything and the value of nothing"
"And a sentimentalist, is a man who sees an absurd value in everything and doesn’t know the market price of any single thing". /Oscar Wilde
Oktober 2016
Stockholm vaknar upp den 9 november till nyheten att Trump blir USAs president och genomlider en dag i kaos med kraftiga produktionsbortfall och stora risker för Stockholmsregionens export. Bussar är inställda, vägarna är igenkorkade, skolor uppges ha stängt vilket har en negativ påverkan för hela regionens utbildning.
Ansvaret för dagens elände är trots allt det massiva snöfallet i kombination med Sthlms Stads låga röjningsambition och det enda som möjligen kan föra tankarna till presidentvalet är en och annan bilist som aggressivt kastar sig mellan filerna i snögloppet med ett omdöme som på avstånd påminner om en helt vanlig Trump-väljare.
Isen ligger på Träsket, inte så tjock men blank och fin och trots allt fullt tillräcklig för en säsongspremiär med långfärdsskridskor.
Vackert väder gör skridskoturen till en mysig söndagsrunda, även om den gnistrande solen knappt når över trädtopparna.
En stor man, med stort hjärta lämnar oss när Seth, efter åttiofem år slutligen somnar in.
Lugnt avslut.
Hemmavid till slutet.
Omgiven av döttrar och livskamrat.
Släkt och bekanta kommer och går.
Deltar i det välbekanta gnabbet,
även sängliggande,
eller bara lyssnande till kökets samtal.
Öppet fönster släpper in vindens ljud.
Hunden ligger vid fotändan.
Allt är som vanligt.
Hemma.
Och i morgon går solen upp igen.
Jag bor så bekvämt nära det lilla träsket med säker is att jag inte har koll på de något vidare omgivningarna men när beskedet om isläget väl nådde fram till de inre delarna av Singö fick söndagsprogrammet justeras. Det är inte okej (som Löfven skulle ha sagt) att missa en möjlighet att få åka skridskor på havet. Det kan vara årets chans, eller till och med det enda tillfället på flera år. Kombinationen tillräckligt kallt, tillräckligt länge utan att det under tiden kommer snö som ställer till det har vädergudarna svårt att effektuera.
Solen skiner, härligt väder. Västanvinden gör skridskoåkningen till två helt skilda aktiviteter. I motvinden handlar det helt och hållet åt att kämpa sig fram, meter för meter, snorigt, kallt och lite tufft medan åkning i medvind enbart handlar om att avslappnad och cool glida fram i solen över oöverblickbara vidder.
Isen är riktigt bra även om det också finns gott om knaggliga partier att runda eller staka sig igenom. Tolv centimeter tjock enligt is-revisorerna men det varierar duktigt. Losan och jag fick tvärnita i sundet mellan Loskären där isen plötsligen tog slut. Just nu låg det i och för sig is där men den var knappast särskilt mycket mer än nattgammal. Det duger inte att bara titta ner i isen och kämpa i motvinden. Lite mer koll än så anbefalles om man inte ska sätta sig i obehagliga situationer.
Ylva kollar in en gammal, numera frusen råk och i just det här sundet högg jag fram två-tre centimeter tunn is men det hade ju gått bra igår, så idag vi har vi ytterligare någon millimeter till godo att elegant svepa fram över.
Vattnet sjunker och isen följer med.
Från den västligaste spetsen av Bretagne åker vi vidare till Quimper, i hjärtat av Finistère för att slutligen hamna i Pont-Aven, staden där konstnärer gärna smörjde kråset på någon av krogarna redan för över hundra år sedan. Menyn här nedan var kanske inte helt identisk med dagens men heller inte långt ifrån. Efter några goda måltider åker vi tillbaka till Rennes med bilen för att sedan återvända till Paris med tåg för ytterligare någon dag i huvudstaden.
Midsummer celebrations at Singö, Åmyren.
Traditionally and well-known to the Swedes. Probably a bit more exotic to our visitors from Switzerland, France, Australia, Italy and England.
En hackspettsunge, nästan lika stor som sina föräldrar tittar uppfordrande på pappa.
Pappa Hackspett hämtar ett solrosfrö i taget, skalar det nogsamt genom att hacka fröet mot grenen för att sedan mata ungen med filén. Därefter hämtar han ett nytt frö och gör om proceduren om och om igen.
Ungen verkar omättlig men tiden är knapp för att lägga på hullet före vintern, eller innan någon glömmer att fylla på nya solrosfrön..
På väg till Norrtälje för att rösta, stannar jag till vid Singöbron för att konstatera att ljuset verkar finnas vid horisonten.
Folkomröstningen i Norrtälje kommun, som är outtröttligt driven av utomparlamentariska krafter ställer frågan: ”Vill du att Norrtälje kommun ska behålla och utveckla alla glesbygdsskolor samt upprätta ett kommunalt glesbygdsprogram med helhetsperspektiv över kommunens samtliga områden?”
Det lär inte vara många som går till vallokalen för att svara ”nej” till den frågan.
Av en ren tillfällighet hamnade vi i Skåne just under Mårten Gås-helgen.
Om det inte vore premiär för min del kunde jag dra till med att jag ”naturligtvis åker till Skåne för att fira Mårten” men det var egentligen Thåströms spelning i Malmö Arena som satte tidpunkten.
Dessutom lockar Kullaberg vid alla årstider varför vi efter spelningen passar på att åka iväg på lördagsmorgonen, passerar Helsingborg och Höganäs för att ta in på anrika hotell Kullaberg i Mölles hamn. Mer om Kullaberg här >>
Siken leker på hösten och går då upp mycket nära land, romstinna och förhållandevis lättfångade. Säsongen är kort och första veckan i november lär vara den bästa tiden säger några, medan andra säger att det ska vara vitt av frost eller snö i strandkanten för att siken ska leka.
November månad är kanske inte tiden som normalt lockar allra mest till en tur på havet men i mitt fall är andelen båtdagar i november och december hög, visserligen på grund av att det sällan blir särskilt mycket båtåkande på sommaren men det är ändå något särskilt med att vara på havet just innan isen lägger sig.
Under åren har jag hunnit uppleva ganska varierande förhållanden under just sikfisket. Ena dagen kan det vara helt lugnt, plattvatten, härligt krispigt i luften och en lågt stående sol som ger ett magiskt skimmer åt naturen och livet är som bäst. Nästa dag kan det vara halv storm och man får kämpa för att överhuvudtaget komma tillbaka till land med livet i behåll.
Vi är lite sena med fisket i år men det har varit varmt i vattnet och dåligt fiske tidigare varför det finns en liten förhoppning om rejäl fångst. På morgonen har det också snöat lite vilket ska indikera att tiden är mogen. Till skillnad mot dagen innan ligger nordan på ordentligt men nätupptagningen går hyfsat smidigt utan några incidenter. Det blev inga mängder med sik den här gången (heller) men ändå ett axplock av havets sortiment där en öring uppåt två kilo sticker ut.
Årets sista dag går i svartvitt.
Efter några dagar med ett vitt snötäcke ska regnet snart spola bort det mesta men ännu en stund kan man ana lite krispiga iskristaller i tallarna.
Älgarna är fortfarande lättspårade men de visar sällan upp sig i dagsljus på tomten så jag får hålla till godo med hyggligt tydliga tecken på närvaro.