Jag bor så bekvämt nära det lilla träsket med säker is att jag inte har koll på de något vidare omgivningarna men när beskedet om isläget väl nådde fram till de inre delarna av Singö fick söndagsprogrammet justeras.
Det är inte okej (som Löfven skulle ha sagt) att missa en möjlighet att få åka skridskor på havet. Det kan vara årets chans, eller till och med det enda tillfället på flera år. Kombinationen tillräckligt kallt, tillräckligt länge utan att det under tiden kommer snö som ställer till det har vädergudarna svårt att effektuera.
Solen skiner, härligt väder. Västanvinden gör skridskoåkningen till två helt skilda aktiviteter. I motvinden handlar det helt och hållet åt att kämpa sig fram, meter för meter, snorigt, kallt och lite tufft medan åkning i medvind enbart handlar om att avslappnad och cool glida fram i solen över oöverblickbara vidder.
Isen är riktigt bra även om det också finns gott om knaggliga partier att runda eller staka sig igenom. Tolv centimeter tjock enligt is-revisorerna men det varierar duktigt. Losan och jag fick tvärnita i sundet mellan Loskären där isen plötsligen tog slut. Just nu låg det i och för sig is där men den var knappast särskilt mycket mer än nattgammal. Det duger inte att bara titta ner i isen och kämpa i motvinden. Lite mer koll än så anbefalles om man inte ska sätta sig i obehagliga situationer.
Ylva kollar in en gammal, numera frusen råk och i just det här sundet högg jag fram två-tre centimeter tunn is men det hade ju gått bra igår, så idag vi har vi ytterligare någon millimeter till godo att elegant svepa fram över.
Vattnet sjunker och isen följer med.
Veckans väderprognos säger någon plusgrad, lite regn men också minusgrader varför isen i bästa fall kan vara ännu plattare och lika tjock till nästa helg, och då går vi på igen.
