Drygt sju mil väster om Arjeplog tar vägen slut i Adolfström. Den lilla orten vid sjön Yraft är i sig fantastisk. Förutom den natursköna upplevelsen som man alltid får på köpet i de här trakterna har några få familjer hållit byn levande på ett enastående sätt. Johansson driver, i tredje generation fjällflyget, Sundqvist har stuguthyrning, camping och mack medan familjen Thorfve driver handelsboden, stugor, jakt- och skotersafari med mycket mera. Hjältar är de allihop tillsammans med de övriga fyrtio fastboende. Själv har jag en kort tid fuskat lite med landsbygdsutveckling på Singö, två timmar från Stockholms city men det var landsbygd deluxe jämfört med den genuina glesbygden i Arjeplogs utkanter. Att besöka en ort som Adolfström måste ske med allra största ödmjukhet inför de människor som bor och verkar här och naturligtvis även för deras företrädare och förfäder.

Att det i mitten av artonhundratalet inte var någon ”walk in the park” att bryta ny mark vid polcirkeln där förutsättningar knappast ens fanns är givet. Idag kan det tyckas vara enklare, åtminstone rent fysiskt när teknikutveckling ger stöd och mer skydd mot elementen men förutsättningarna är jämförelsevis kvar på samma tuffa nivå nu som då, även om hindren idag är strukturella och kommersiella.

Det är värt en resa enkom för att besöka Marianne Thorfves handelsbod. - Trestjärnigt med andra ord. Sortiment, inredning och mysfaktor är uppbyggd under decennier och butiken är något så ovanligt som en fullt fungerande butik med sortiment av allt du kan behöva där det samtidigt erbjuds en air av gammeldags handelsbod som antas ha lämnat scenen sedan länge. Dessutom kan du bli serverad en kopp kaffe mitt i butiken (eller i lusthuset) och avnjuta bullar, mackor, hjortronwienerbröd eller Bubbies Mochi Ice Cream från Hawaii(!). Adolfströms handelsbod var den första återförsäljaren norr om Stockholm av det sistnämnda. Engagemanget knockar alla besökare.

Veckan vi passerar Handelsboden i Adolfström visar det sig vara fyrtioårsjubileum sedan Marianne kom till orten och träffade ortens son Jan Thorfve. Det mötet har med all säkerhet betytt mycket för vad Adolfström kan leverera idag.

Vägen tar som sagt slut vid sjön Yraft som egentligen är ett stort sel i Laisälven. Vi blir hämtade av Niklas som kör oss över sjön och uppströms igenom Yraftdeltat för att slutligen landa i väglöst land, mitt på Kungsleden och vid Bäverholmens värdshus där vi ska tillbringa några dagar.

Värdshuset och några tillhörande stugor ligger mindre än hundra meter från älven och mitt i vildmarken samtidigt som miljön i området vid deltat är platt, snällt och grönt av frodigt gräs.

Älven är  här lugn och långsamflytande, snirklar sig förbi grästuvorna och bildar små sandbankar i bakvattnet. Med vildmarken följer också några djur som annars är lite knepiga att springa på. Första dagen sitter en jorduggla på spången som går upp till en av stugorna.

Andra dagen knallar en fjällgås omkring på området, också sugen på spången upp mot stugan. Fjällgässen är idag sällsynta och har det tufft varför några projekt sätter ut gäss och kämpar på med att få dem att flyga till övervintringskvarteren och tillbaka igen. Vår gås är duktigt märkt och kan mycket väl vara en av de sextio gässen som Projekt Fjällgås satte ut i juli någonstans i Arjeplogsfjällen.

Dagen efter har fjällgåsen lämnat oss och förhoppningsvis anslutit till resten av flocken. Istället blir hon avlöst av två tranor som står på gården en stund innan de flyger vidare, i vida cirklar runt dalgången.

Från mitten av artonhundratalet har deltat brukats, det vill säga att man skördade hö från de platta och bördiga öarna. Området är fullt av små bodar från den tiden när man som mest kunde bärga hem hundra lass hö per säsong till Adolfström. Höslåtter sker än idag, med start i nästa vecka faktiskt men jag antar att det numera främst sker för att hålla landskapet öppet och bevara den gamla kulturmarken.

I motljuset blir luften lite grynig. Det är inte bara ett lämmelår, myggen är också närvarande i stora mängder.

Tre kilometer uppströms Laisälven i Kattuggleselet ligger det några kanoter för uthyrning. Selet sträcker sig ganska långt upp med bara en liten fors halvvägs där kanoten behöver dras eller bäras hundra meter.

Nästa hinder är en längre fors som man ogärna bär kanoter förbi men även efter den forsen ligger kanoter för uthyrning så den paddelsugna kan ta sig närmare en och en halv mil uppströms Laisälven via kanot och lite promenad.

Vi var inte fullt så sugna på att paddla långt men vi fick ändå en bra tur till Kattugglekojan innan vi vände tillbaka till Bäverholmen för att äta oss en ripa som värdshuset serverade denna afton.

Dagen går mot sitt slut och i morgon drar vi vidare mot okända mål.