27 september 2013

I ett drygt år har jag jobbat i Hallstavik

Men i dag är det slut med det.

Jag byter jobb och börjar återigen pendla till Stockholm.

Hallstavik kan verkligen upplevas som en småtrevlig liten ort där alla tycks känna alla men ryktet är inget vidare, eller som man idag skulle uttrycka det: Varumärket behöver stärkas.

En disig dag kan utsikten från kontoret illustrera synen på Hallsta men särskilt rättvist är det egentligen inte. Hallstavik är en liten ort med drygt 4000 invånare. Det finns så mycket butiker och service man kan begära med det begränsade kundunderlaget, en golfbana, bra skidåkning av SM-kvalitet på Lundåsvallen (juniorer för några år sedan), nära till skärgården, Uppsala och Norrtälje. Arenor bl a för motorcross, hockey, fotboll, skidskytte och speedway, ett nytt utomhusbad, bio, teater och förmodligen det mesta som förväntas av en liten ort. Dessutom är det gott om fritidsboende i området vilket indikerar en och annan attraktivitet i bygden när många väljer att förlägga sin fritid i Hallstaviksområdet.

Ändå är det inte helt ovanligt att grannar i Roslagen pratar nedlåtande om Hallsta men det är än mer vanligt att Hallstabor själva kritiserar sin egen ort och förhållanden i densamma.  Varför då?

Är det någon sorts distanserande chauvinism som gör att många regelmässigt kritiserar sin hembygd? Självbilden är hård och ibland på gränsen till oförsonlig. Lite grann liknar det fenomenet som svenskar i gemen var drabbade av under lång tid. ”Osvenskt” var ett ord som värderades högt. När något var osvenskt var det helt enkelt bättre än normalen, stack ut på ett positivt sätt och var eftersträvansvärt för alla svenskar som uppenbarligen inte var särskilt bra på någonting annat än att vara svensk. Lever detta kvar i Hallsta under begreppet ”typiskt Hallstavik” eller är det något annat som tynger?

Det går inte att komma förbi att många nyheter som rör Hallstavik är negativa eftersom det nästan alltid handlar om Holmens senaste personalnedskärningar. På åttiotalet jobbade 1500 personer på bruket men idag är det snart bara 350 kvar. Nyheterna har under minst tjugo år bestått i att ett antal jobb försvinner från bruket. Aldrig tvärtom. Möjligen rykten och förhoppningar under lång tid men aldrig mer än så. Hallsta lever under samma påfrestning som många andra brukssamhällen där den stora arbetsgivaren långsamt drar ner bemanningen. Konsekvenserna som följer på en ökande arbetslöshet är också de vanliga. Klart att det tynger.

Men det finns ljuspunkter.

Förutom Blixtens café, som verkligen är en ljuspunkt finns det sedan några år ett seriöst nätverk som jobbar hårt för framtiden i den gamla bruksorten. I styrgruppen sitter Norrtäljes kommunalråd, representanter från Holmens, Roslagens sparbank, skolan och fastighetsföretag. Hallstaviksnätverket har en rad projekt i luften som andas positiva tongångar. Projektet startade när en grupp personer insåg att det inte längre är möjligt att luta sig mot Holmens och att det måste ske många andra aktiviteter utanför bruket för att bygden ska kunna utvecklas. Jag kan inte avgöra hur det har gått så här långt men säkert är att arbetssättet är vägen mot framgång, även om det kan komma att ta lite tid innan det biter ordentligt.

Välkommen till Hallstavik står det på väggen till det alltid så kontroversiella Folkets Hus. Trevligt!

Huset byggdes i fornstora dagar när Hallsta var stort och starkt, och Bruket i all evighet skulle leverera sysselsättning och välstånd. Såvitt jag förstår byggde man för stort redan med den tidens mått mätt och idag är det, relativt sätt ännu större. Kontroversiellt är det givetvis på grund av att ekonomin lika givetvis inte går ihop sig. Ytterligare en anledning till tvisterna är att Folkets Hus är kraftfullt förknippat med arbetarrörelsen och det går ju inte alltid för sig. Med någon sorts automatik måste borgerliga politiker inta en avog ställning inför Folkets Hus. Ungefär som att många moderater inte kan handla på Konsum, hur bra butiken än är, likväl som att många sossar vägrar lägga hushållskassan i den lokala handlarens ficka. Ett trist och ålderdomligt tankesätt som effektivt håller eventuell utveckling på avstånd.

Även Folketshus-modellen har ju några år på nacken och dess företrädare kan vara nog så nergrävda i de motstående skyttegravarna enligt Ica/Konsum-exemplet. Men nu står ju huset de facto där idag och länge till varför det naturliga vore att alla borde samlas i samlingslokalen för alla.  De som vill se ett levande Hallstavik i framtiden får nog vackert kliva upp ur skyttegravarna. Här finns det obegränsade möjligheter om man kan enas under en ideologi - ortens bästa. 

Men det gäller att göra skillnad på ålderdomligt och ålderdomligt. Gamla stationshuset torde ha varit ett minnesmärke över Hallstas storhetstid och en viktig historisk markör från tiden när centralorten spelade en enormt stor roll i regionen. Nu  stod huset på Holmens mark som de plötsligen ansåg sig behöva efter ett eller två halvsekel, varför det revs i veckan utan större pardon. Knappast ett beslut som för orten framåt i utvecklingen.

Givetvis är det lätt att raljera med småorter

I synnerhet i Stockholmsregionen eftersom det alltid finns så mycket större och mera att jämföra med på nära håll men det bor inte fler människor här än vad det gör i en kvarts söderförort utan tunnelbana, varför man måste utgå från de möjligheter som erbjuds.  Grannbyn, Herräng med 3-400 invånare har i och för sig just en tunnelbanestation.  Visserligen fejk och möjligen ett bus av dansarna som träffas här fyra-fem veckor varje år.

Herräng är världens nav.

Det är faktiskt ingen överdrift för många av de mest inbitna utövarna av Lindy Hop. Varje år i juli strömmar det in tusentals dansare från hela världen som ockuperar den lilla byn enbart för att dansa Lindy Hop. Självklart vill de kunna ta sig hit via tunnelbanan.

Sushi i Hallstavik?

Jajamen, den lilla tätorten med sju pizzerior har kunnat lägga till sushirestaurang i listan över matställen. Hallsta Sushi är riktigt bra dessutom. Lite försent upptäckte jag möjligheten att ta med en låda hem de vardagkvällar när hungern är mer påträngande än inspirationen inför egen matlagning. Jag vet inte tillräckligt för att påstå att sushi har blivit någon kioskvältare i orten men jag hör från en lång rad personer, både inom och långt utanför Hallsta som tycker att de serverar bra mat och att de gärna äter där. Kul!

Ett annat matställe i Hallstavik sänder ut alla tänkbara varningssignaler vid första anblicken men är något av en favorit. En smutsrosa villa i det tråkigaste av industriområden, nästan mitt i Skärstakorsningen vid vägen mot Uppsala och den intressanta skylten "Husmans och Thai" på taket. Erfarenheterna från restauranger som försöker locka med allt på en gång är ju inte de bästa, så varför skulle någon lyckas med att servera smakfull Raggmunk och Phad Thai till samma bord?

Skärsta Krog lyckas till fullo. Det började med Nalle och Piramon som tillsammans kunde servera det bästa från två världar, bara lätt överdrivet. Förutom att kombinationen fungerade ypperligt var Nalle larvigt bra på fisk. Jag kan faktiskt inte minnas, trots decenniers lunchätande på Söder och i Gamla stan någonsin har varit på en lunchkrog som har serverat så bra fisk, gång efter gång. Eftersom krogen ligger några hundra meter från jobbet och dessutom visade sig vara pålitlig har jag givetvis varit lunchstammis i dryga året. När Nalle plötsligen säljer verksamheten uppstår vissa tvivel. Risken var uppenbar att vi skulle bli av med ett riktigt bra lunchhak på promenadavstånd. Men det visar sig snart att de nya ägarna inte bara kan laga bra mat, de lyckas till och med behålla konceptet med om möjligen än tyngre satsning på husmanskost, fortfarande kombinerat med thaimenyn. Och naturligtvis har de också behållit skylten.

Hallstavik kan!

Speedway - Rospiggarna

Andra nyheter med anknytning till Hallstavik rör kanske främst speedway. Rospiggarna hade sin storhet under nittiotalet och har inte varit mästare sedan 2002 men publikmässigt tillhör de fortfarande de stora. Trots flera år i allsvenskan har de sjätte eller sjunde högsta publiksnittet i landet. Även här har det varit lite kämpigt under några år efter att ha tvingats ner från elitserien på grund av ekonomiska skäl men till nästa år är de tillbaka i högsta serien igen och det på sportsliga grunder och tillräcklig ekonomi. Tvåa i serien och utklassning i finalen levererar goda nyheter till Hallstavik.

Det är nog inte så illa i Hallstavik.

Småorter med fyra-fem tusen invånare finns det gott om i Sverige och det är inte alltid högsta mode att visa att man älskar sin hemby. De unga vill in till ”Stan” och småorterna lyckas sällan leverera mängder av intressanta arbets-möjligheter eller grandiosa kulturupplevelser men ändå finns det ofta en respekt och önskan att kunna komma hem när tillfälle erbjuds, även om man tvingas iväg för att arbeta någon annanstans. Många lämnar sin kära födelseort och utvecklar sig själv för att senare återvända i tider av semester, familjebildning eller pension. Möjligen är det på den här punkten Hallstavik avviker en smula från många andra orter; man stannar kvar i större utsträckning och då är det kanske lättare att vara kritisk än vad det är att ha något att längta tillbaka till.

Men vad vet jag om Hallstavik?

Det blir mest gissningar och nu drar åtminstone jag vidare. Återstår att se om jag längtar tillbaka.

Att åka till jobbet i Hallstavik under dryga året innebar också att få passera över Singöbron vid samma tid  på mornarna och följa årstidernas växling över havet. Singöbron året runt  »»