Vintertorp utanför Kopparberg
Kopparberg, Ställdalen och Ställberg.
Gun och Seths första gemensamma hem 1953-1957
Vi är på besök i Bergslagen och det här kommer mestadels att handla om det unga paret Gun Petersson och Seth Olsson. På bilden från 1950 är de bägge nitton år gamla och ännu inte ens förlovade. Först några år senare bär det av till Ställdalen..
I början av femtiotalet fanns det gott om jobb i Stockholm men det var betydligt svårare att få tag i en bostad för Gun och Seth.
De unga tu bodde i ett rum hemma hos Guns familj där det vimlade av småsyskon. Singö var inget alternativ på den tiden men Seths bror hade nyligen flyttat till ett torp utanför Kopparberg vilket lockade eftersom det verkade fungera för
Dane och hans fru Britta.
Dane (som egentligen hette David, Daniel men jag har aldrig hört någon kalla honom för något av detta) hade dessutom fått jobb i skogen vilket även Seth kunde tänka sig att jobba med, i synnerhet om det också ingår en liten stuga vid skogsbrynet som arbetsbostad.
En höstmorgon 1953 lämnar Gun och Seth det trånga boendet vid Eslövsvägen i Stockholm för att åka mot Ställdalen. När de bägge hoppar upp på motorcykeln står Guns pappa Patrik i porten och vinkar adjö, givetvis ledsen över att äldsta dottern lämnar boet.
Efter tjugofem mil i höstkylan är de framme i Ställdalen där de ska leva de närmaste fyra åren. Samtidigt flyttar också Seths syster Märta och hennes man Oscar till Ställdalen. Till att börja med fanns det bara ett torp ledigt varför Gun och Seth bor hemma hos dem under den första tiden i Bergslagen.
Seth får jobb direkt och arbetsgivaren ordnar snart med ett boende där de får välja mellan ett torp i Hörken eller ett utanför Ställberg. De väljer torpet i Ställberg, en halvmil norr om Ställdalen och flyttar snart in i deras första gemensamma bostad, Vintertorp.
Seth, Patrik och Gun på Vintertorps förstutrappa
med lillasyster Gullvor och grannens dotter.
Vintertorp ligger i en skogsslänt och när Gun och Seth flyttade in låg torpet i väglöst land. Från närmaste grannen vid vägen gick det en liten stig 3-400 meter nedför backen fram till torpet. För att vara ett litet torp mitt i skogen var det ändå tämligen komplett med ladugård, källare och en länga med vedbod och förråd.
Bägge två jobbade men hade också några höns för att dryga ut hushållet och kunde emellanåt vara med och dela på en älg när det begav sig. Ibland kom skogvaktaren på besök så det gällde att jobba fort och städa bort alla spår vid de fåtal tillfällen de hade kommit över något vilt.
Gullvor och Signe utanför ladan i Vintertorp
I början av Seths skogshuggarkarriär fanns ingen motorsåg, istället fällde och kvistade de för hand med timmersvans och stocksåg. Varje skogshuggare hade ett beting på ett antal fällda träd per dag och det var givetvis ett tufft jobb.
Seth med Perre Sköld, på tillfälligt besök.
På vintern kunde det vara meterhög snö att pulsa fram i, vilket också gällde för Gun som först jobbade en dryg halvmil hemifrån i VGs affär i Ställdalen och när det var alltför mycket snö fick hon till och med övernatta i butiken.
Gun hade ingen vana från butik.
I Stockholm hade hon varit en "kontorsflicka på Riddarholmen" och arbetade på utlänningskommissionen men efter att ha skaffat sig nya erfarenheter i Ställdalen kunde hon åka till Grängesberg för att söka jobb på Konsum i Ställberg, vilket var betydligt närmare hem till Vintertorp.
På Konsum rådde den tidens ordning och reda.
När det inte var några kunder i butiken strax före stängningsdags kunde Gun börja städa och sopa men då dyker en medlem upp och påtalar "att det absolut inte gick för sig eftersom det är vår affär”. Städa fick man ägna sig åt efter stängningsdags.
Snabbköpet hade börjat få genomslag sedan starten på Konsum Odengatan i Stockholm redan 1947 men i Ställberg såldes allt fortfarande över disk. Mjöl och socker såldes i lösvikt och fick vägas upp till kunderna efter beställning. Fransson hette butikschefen.
Den 30 oktober 1953 blir Set Rune Olsson, ogift skogsarbetare och Gun Ida Margareta Peterson, ogift (endast) inskrivna som nummer 239 och 240 i inflyttningslängden, Ljusnarsbergs församling. Då har de ännu inte hunnit flytta in i Vintertorp och bor fortfarande hos Karlssons en kortare tid men ogifta fortsätter de att vara i ytterligare ett halvår.
En krispig Gun, en krispig vårvinterdag
Att Gun och Seth hamnade just i Ställdalen berodde som så ofta på kontakter. Brittas syster Karin är nyckeln. Under kriget var många militärer stationerade på Singö. De inkallade grabbarna var naturligtvis intressanta för traktens flickor och mest intressant för Karin var Rune. Rune från Kopparberg.
Efter kriget flyttade Karin med till Bergslagen där Rune jobbade på anrika TGOJ, Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösunds Järnvägar. Att Britta och Dane flyttade upp till just Ställdalen (och gifte sig där) låg nära till hands och senare kom Gun, Seth, Märta och Oscar efter.
Pappa Patrik hälsade på ibland,
här tillsammans med Per-Olof.
Kopparberg verkar ha en sällsam dragning på hela släkten.
Guns bror Lars har också bott här under en tid och just nu bor Guns syster Birgitta i centrala Kopparberg, för andra gången dessutom. När vi åker upp i december 2017 hälsar vi på och övernattar hos just Birgitta och Nisse. Givetvis åker vi också till Vintertorp.
Kerstin, Gun, Birgitta och Linus
framför dagens Vintertorp
Birgitta, Gun och även Kerstin någonstans, drabbas inte utan anledning av en oemotståndlig lust att trädkrama utanför Vintertorp.
Inspirationen kommer sig av ett sextio år gammalt fotografi.
Trädet har stått i många år och senast(?) någon kramade trädet var i mitten av femtiotalet av Per-Olof, till höger, Patrik och Gullvor.
På tal om släktens dragning till området kan det läggas till att Guns lillebror Per-Olof också bodde i Vintertorp hos Gun och Seth under en längre tid.
Gun och Seth var förlovade sedan julafton 1950.
-Seth tyckte att det räckte så.
Men när de nu hade ett eget gemensamt hem tog de ut lysning i Kopparberg. I Tingshuset ville prästen skriva in Seth och ”hans hushållerska” men det gick inte Gun gå med på. Efter en stunds diskussion säger prästen att ”då skriver jag fröken”.
Vid närmare kontroll visar det sig att den rackans prästen ändå skrev ”hushållerska” i kyrkboken men han var så pass smart att lysningen annonserades i tidningen som ”fröken” Gun, vilket kanske var viktigast trots allt.
Gun och Birgitta utanför
Tingshuset i Kopparberg.
Efter att det har lyst för paret den 20 och 27 december och tredje gången den 3 januari blev det snart lite knappt om tid för att hinna med ett giftermål eftersom lysningen bara gäller i tre månader.
Gun ville ringa till sin konfirmationspräst i Enskede för att boka en tid men det fanns ingen telefon i Vintertorp och för att inte överutnyttja grannens välvilja genom att ringa flera dyra rikssamtal fick det istället bli ett samtal till mor Signe som agerade ombud genom att ordna en tid med prästen för äldsta dotterns vigsel.
I vilket fall som helst ställde prästen upp och den 20 mars 1954 vigdes Gun och Seth hemma hos prästen i Enskede.
Eftersom alla var väldigt praktiska och rationella fick man passa på att göra något mer när man ändå höll på varför yngsta syrran Gullvor också döptes vid samma tillfälle.
-Det regnade den dagen.
Gun och Seth bröllopsfoto (del av).
Efter några år tyckte Seth att det var lite väl ensamt att jobba i skogen och sökte jobb i gruvorna runt omkring. Det var inte lätt, trots att mängder av gruvarbetare från hela Europa hade lockats till Ställdalen och Kopparberg ungefär samtidigt som vårt unga par flyttade in.
Redan nu kände gruvnäringen av den internationella konkurrensen, många hade redan gett sig av till Kanada och Seth fick faktiskt se början av slutet för den industri som under århundraden hade berikat hela regionen.
Dessutom kunde de inte behålla Vintertorp om Seth skulle byta arbetsgivare varför det var dags att återvända till Stockholm 1957.
Väl tillbaka fick Gun jobb direkt, den här gång på statistiska centralbyrån och för Seth räckte det med att svara på en enda fråga vid anställningsintervjun hos Ragnar Petterssons entreprenad: ”Kan du hantera yxa och såg?”...
Gun, fortfarande kvar i Ställberg.
Kopparberg med omgivningar har tidigare, och under ganska lång period varit en het region med massor av verksamhet, inte minst på grund av gruvnäringen men idag är det inte särskilt hett längre.
Från 1600-talet har det varit en stark expansion i regionen men sedan Gun och Seth flyttade härifrån har många följt deras exempel i rask takt till dess att det snarare har blivit en region med arbetslöshet och stora problem. Först de senaste fem åren har avflyttningen stannat upp och ljuset börjar åter anas. Idag beror det kanske mer på internationella framgångar för svensk cider och Opera på Skäret än vad som kan hittas i gruvorna.
Ställdalen är nog mest uppmärksammat för en av Sveriges värsta tågolyckor. En fredag eftermiddag i januari 1956 åker en rälsbuss från Kopparberg, full med skolbarn på väg hem.
Strax före stationen i Ställdalen träffas rälsbussen av ett skenande malmtåg utan fungerande bromsar och kollisionen är brutal. Den lätta rälsbussen, mestadels byggd i trä trasas sönder i spillror.
20 personer dör varav tolv ungdomar, fem av dem från samma klass. Olyckan får givetvis stor betydelse i den lilla bygden där nästan alla känner någon av de drabbade. Närmaste grannen till Gun och Seth mister en dotter i olyckan.
Nyheten får stor uppmärksamhet i hela landet.
Bland annat sände Ekot, en för tiden ovanligt skakande ögonvittnesskildring via en telefonintervju med stinsen i Kopparberg. Det blev snart ett vägledande arbetssätt för radion framöver. Händelsen och rapporteringen från olyckan bidrog till att media förändrade sitt arbetssätt, på gott och ont. Den lokala Bergslagsposten gavs ut med ett extranummer dagen efter kollisionen trots att tidningen normalt inte hade utgivning på lördagar och Aftonbladet hade ett klassfoto på första sidan med de omkomnas inringade ansikten.
Mitt eget tidigaste och starkaste minne från Kopparberg är en övernattning på hotell Laxbrogården när farsan och jag passerade under en av våra bilresor.
Jag var kanske i tolvårsåldern och minns att jag för första gången såg små portionsförpackningar av corn flakes som man kunde beställa till frukost.
Idag låter det kanske inte som att det skulle vara ett oförglömligt minne från barndomen men när jag berättar om tolvåringens upplevelse för Kerstin och Åsa visar det sig att även de har exakt samma minne från just Laxbrogården, som uppenbarligen låg i framkant vad avser sortimentsutvecklingen. På sjuttiotalet måste det verkligen ha varit stort och minnesvärt med små Kellogs-paket.
Vi säger adjö till Vintertorp för den här gången, hösten 2017.
.
Huset har förändrats genom åren, inte enbart till det bättre även om det idag går en bilväg ända fram till tomten.
För drygt sextio år sedan var utsikten ner mot sjön från Vintertorp obruten och det unga paret hade en milsvid utsikt över Stora Kumlan. Idag har skogen vuxit upp och de nuvarande ägarna har fått hugga ur en liten glugg i skogen för att kunna se något av sjön överhuvudtaget.
Från torpet leder fortfarande en stig rakt ner till sjön och till en vik som bildar en naturlig badplats. Gun berättar att de sommartid kunde gå ner hit för att ta sig ett bad efter arbetet eller under lediga dagar.
Även om livet i Vintertorp hade sina prövningar med hårt arbete i skogen, självhushållet, långa avstånd och knaper ekonomi får jag en positiv känsla när jag lyssnar på Guns berättelser om livet i Ställberg. Det går inte att komma ifrån känslan av att det var en romantisk tid i livet. Gun säger själv: ”Tiden i Vintertorp gav oss bägge en mycket bra start på vårt gemensamma liv.”
Ett gemensamt liv, som efter återkomsten till Stockholm skulle fortsätta i ytterligare sextio år till dess att Seth gick bort i januari 2017.
