SALTOLUOKTA Augustii 2016
Man blir snabbt medlem i kretsen eftersom det känns onödigt att lägga till ”luokta” och man vill gärna låta lite kunnig eller kanske bara för att det är svårt att komma ihåg om det är u eller o som kommer först i ”luokta” och man vill ju inte göra bort sig. Eller så är det för att minska risken att blanda ihop Saltoluokta med Staloluokta, samevistet åtta mil härifrån.
Paradoxalt nog är det ursprungliga namnet på platsen Kaltoluokta men när svenskarna nådde ända hit upp blev det inte alltid rätt när kartritaren kladdade i boken.
I dag råder en helt annan trend där ortsnamn i sameland får tillbaka sina samiska namn på kartorna. Som exempel finns Kebnekaise mestadels kvar som en parantes till Giebmegáisi vilket kan komplicera världen för oss turister. För att öka på förvirringen är samiska heller inte ett enda språk utan det finns en mindre palett av varianter som lule- nord- syd- o s v.
Men innan jag fullständigt går bort mig i lingvistiken är det kanske bäst att helt enkelt hälsa dig välkommen till Kalto!
Vi har fem dagar på oss att vandra, äta gott och ha semester men vart ska vi hän? Vars ska vi gå?
Väderprognosen är tydlig: Grått gråväder, låga moln och duktigt med regn under hela perioden, dock med ett litet undantag redan under förmiddagen nästkommande dag, då skuggan av skymten till en liten chans finnes för uppsprickande moln och lite sol.
Eftersom jag är sugen på Rapadalen och framför allt på utsikten från klippan Skierfe får väderprognosen avgöra upplägget. Vi bokar omedelbart en helikopter till Aktse för att hinna fram till klippan före gråvädret och sedan kan vi vandra tillbaka till Saltoluokta via Sitojaure. Därmed ger vi oss själva en liten möjlighet att, enligt expertisen njuta av fjällens bästa utsikt och dessutom få en lagom vandring. Rehabklubben utan korsband respektive trasig fot behöver väl avvägda utmaningar.
Vid Svijnne krävs det återigen en båtur och Kerstin vilar på bryggan i väntan på båten.
Från höjden en halvmil före sjön finns det både telefontäckning (åtminstone en kort stund – jag väntade för länge och fick vackert gå tillbaka) samt en liten skylt som beskriver att här är det dags att ringa efter familjen Blind som kör över Sitojaure för 200 kr per näsa.
Gratisalternativet är att ro själv. Det finns tre båtar i sjön och den som ror över måste alltid se till så att det finns minst en båt kvar på vardera sidan efter uträttat värv. Det innebär vid det fall det bara finns en båt på din sida att du först måste ro över och hämta ytterligare en båt innan du återigen kan ro de dryga fyra kilometerna för att ta dig vidare. Det lär mest vara ungdomar ute på budgettur samt utlänningar utan tidigare erfarenhet att ro som använder detta alternativ.
Stora Sjöfallet är inte längre särskilt stort. Idag återstår bara fyra procent av det vattenflöde som före 1919 gjorde att fallet kallades för Nordens Niagara och var själva ursprungsanledningen till att nationalparken också bildades tio år tidigare. Ekonomin i att ta vara på energin, dämma upp och avleda fallet i ett underjordiskt kraftverk krävde i och för sig en mindre gränsförändring av parken vilket dock var snabbt gjort och sedan dess har kraftverket byggts ut i fyra etapper med förödande konsekvenser för naturen och de samer som levde här.
Nu kanske du undrar hur det gick att resa med färdigbokade biljetter hela vägen?
Jodå. Att nattåg är en lysande kombination av resa och övernattning visste vi från början och alla bussar och båtar matchade perfekt vilket också boendet gjorde på bästa vis. Men sedan var det där med hemfärden…
Utanför Älvsbyn havererade loket och med detta havererade det mesta. Tio timmar försenade blir vi till slut satta på en buss från Sundsvall och kombinationen resa och övernattning förvandlades till först övernattning på ett stillastående tåg och därefter en låång hemresa.
Den här vagnen vaknar inte mer