I dag råder en helt annan trend där ortsnamn i sameland får tillbaka sina samiska namn på kartorna. Som exempel finns Kebnekaise mestadels kvar som en parantes till Giebmegáisi vilket kan komplicera världen för oss turister. För att öka på förvirringen är samiska heller inte ett enda språk utan det finns en mindre palett av varianter som lule- nord- syd- o s v.

Men innan jag fullständigt går bort mig i lingvistiken är det kanske bäst att helt enkelt hälsa dig välkommen till Kalto!

Vi har fem dagar på oss att vandra, äta gott och ha semester men vart ska vi hän? Vars ska vi gå?

Väderprognosen är tydlig: Grått gråväder, låga moln och duktigt med regn under hela perioden, dock med ett litet undantag redan under förmiddagen nästkommande dag, då skuggan av skymten till en liten chans finnes för uppsprickande moln och lite sol.

Eftersom jag är sugen på Rapadalen och framför allt på utsikten från klippan Skierfe får väderprognosen avgöra upplägget. Vi bokar omedelbart en helikopter till Aktse för att hinna fram till klippan före gråvädret och sedan kan vi vandra tillbaka till Saltoluokta via Sitojaure. Därmed ger vi oss själva en liten möjlighet att, enligt expertisen njuta av fjällens bästa utsikt och dessutom få en lagom vandring. Rehabklubben utan korsband respektive trasig fot behöver väl avvägda utmaningar.

Med helikopter avverkas två dagsetapper av Kungsleden på fjorton minuter. Utsikten kombinerat med lättheten ger omedelbart funderingar på kreativa alternativ att njuta av fjällvärlden.

Men nu är det fokus på tre dagars vandring så det är bara att kämpa på uppför Skierfe.

Snart är vi uppe på toppen….

Sareks toppar skymtar långt bort i fjärran.

Utsikten över Rapadalen från Skierfe, delvis i solsken ger oss högsta poäng i planering.

...högsta poäng i val av utsiktsplats.

Högsta poäng i effektivitet, eller resultat i förhållande till ansträngningen.

Toppturen är inte särskilt påfrestande men utsikten kan nog vara den mest översvallande någonsin.

Att befinna sig 700 meter över deltat som skapas av Sareks glaciärer och som sedan rinner ut i Laitaure ger en närmast religiös upplevelse.

Ett fisheye-objektiv fångar hela dalen. Även om perspektivet blir en smula märkligt kan jag till och med kosta på mig en selfie.

- Kängselfie.

Längre ner mot deltat och sjön.

En båt är på väg från Aktse mot deltat. Möjligen kan det vara familjen Länta som har bott här i generationer sedan 1829 och numera, bland mycket annat försörjer sig på att köra turister över sjön.

Väl nere i dalen vid Aktse är det fortfarande vackert.

Skierfe syns överallt i dalen och sticker ut med sin karaktäristiska profil

Vädret varierar hårt. Sol på förmiddagen vändes till ösregn på eftermiddagen och fortfarande disigt när vi når fram till stugan.

Dagen efter är vädret som väntat grått och regnigt. Vi lämnar Skierfe bakom oss i vår vandring mot Sitojaure.

Renarna är alltid i närheten men de kommer heller aldrig riktigt nära.

Oklart om molnen ligger lågt, eller om det är vi som befinner oss högt upp.

Vid Svijnne krävs det återigen en båtur och Kerstin vilar på bryggan i väntan på båten.

Från höjden en halvmil före sjön finns det både telefontäckning (åtminstone en kort stund – jag väntade för länge och fick vackert gå tillbaka) samt en liten skylt som beskriver att här är det dags att ringa efter familjen Blind som kör över Sitojaure för 200 kr per näsa.

Gratisalternativet är att ro själv. Det finns tre båtar i sjön och den som ror över måste alltid se till så att det finns minst en båt kvar på vardera sidan efter uträttat värv. Det innebär vid det fall det bara finns en båt på din sida att du först måste ro över och hämta ytterligare en båt innan du återigen kan ro de dryga fyra kilometerna för att ta dig vidare. Det lär mest vara ungdomar ute på budgettur samt utlänningar utan tidigare erfarenhet att ro som använder detta alternativ.

Att vandra några mil med tung packning är ingenting jämfört med, att som ovan ro tolv kilometer över en grund, oberäknelig och vindutsatt fjällsjö.

Stugan vid Sitojaure ligger väldigt bra och området var överraskande intressant med en stor sjö som sträcker sig in i Sarek. Visserligen regnade det under hela vår vistelse just den här gången men det gav ändå mersmak för framtiden.

Tillbaka från Sitojaure till Salto är det 20 km och riktigt bra vyer hela vägen, i de fall molnen flyttade sig en smula.

Jokkarna är välfyllda efter det myckna regnet, värme och snösmältning.

Efter vandringen följer några lata dagar i Salto och vi tar en båttur mot Stora Sjöfallet.

Regnet kommer och går.

Stora Sjöfallet är inte längre särskilt stort. Idag återstår bara fyra procent av det vattenflöde som före 1919 gjorde att fallet kallades för Nordens Niagara och var själva ursprungsanledningen till att nationalparken också bildades tio år tidigare. Ekonomin i att ta vara på energin, dämma upp och avleda fallet i ett underjordiskt kraftverk krävde i och för sig en mindre gränsförändring av parken vilket dock var snabbt gjort och sedan dess har kraftverket byggts ut i fyra etapper med förödande konsekvenser för naturen och de samer som levde här.