|
Tillbaka i Lusaka igen
- En fragmentarisk dagbok från knappa två månader i Zambia.
- I vänstermenyn lite längre utvikningar kring blandade äventyr och företeelser som jag har sprungit på under tiden.
- Dessutom erbjuds ett bildgalleri med flera exklusiva album.
Sedan våren 2011 arbetar Kerstin som administrativ chef på svenska ambassaden i Lusaka med ett förordnade som gäller till hösten 2012. Nelly, Jonny och jag hälsar på i en månad över jul och nyår. För Jonny är det andra besöket efter en kortare sejour i september. Senare på våren kan jag återigen åka ner, för att den här gången vara "medföljare" på obestämd tid efter att ha avslutat jobbet i SingöAffären.
Nu kommer Kerstin tillbaka till jobbet efter tre veckors semester i Sverige och jag är här för andra gången. Ganska snart blir dock tiden här bestämd eftersom jag ska tillbaka och börja ett nytt jobb i Sverige den första juni. För min del blir med andra ord tiden i Zambia knappast något annat än semester, rast och vila. Det är ungefär vad jag också behöver efter att ha jobbat sju dagar i veckan under ett och ett halvt år varför ambitionen heller inte är något annat än just semester.
---
Dagbok 10 april - 29 maj 2012, mestadels i Lusaka.
10 april
"Hemma" i Lusaka igen.
Trädgårdsmästaren möter upp med nystädad pool och nyskördade bananer.
Jag har inte varit här på två månader men det mesta tycks vara som tidigare. Möjligen är det lite grönare nu efter tre månader av regnperiod men den kalla perioden är på väg in med torka och temperaturer långt under 30 grader.
Nja, redan dagen efter var det knappt 20 grader, blåsigt och närmast kallt. Inte riktigt det Afrika jag suktar efter.
---
11-12 april
De första dagarna rullar på utan ansträngning. Åker mest omkring och handlar, fyller upp kylskåpet, skjutsar Kerstin till och från jobbet, lagar mat, sitter vid poolen o s v. Semester som sagt.
---
13-14 april
På fredagen ska Lotta Linden komma på besök en dryg vecka. Lotta jobbar för Unicef och ska till Malawi på jobb i veckan efter så det passar som handsken att först ta en semestervecka hos oss i Zambia.
Trädgårdsmästaren Chris har aldrig varit på flygplatsen tidigare så han får följa med mig när Lotta ska hämtas upp. Lotta är redan på plats när vi kommer men inte bagaget och en känd cirkus sätter igång för att reda ut var väskan kan vara och hur vi ska få den till Lusaka så snart som möjligt. Jag har ju varit på flygplatsen många gånger, bland annat för att leta bagage vid upprepade tillfällen. Så även denna gång men kunde också visa Chris runt och han fick till och med fotografera ett lyftande plan.
Det visar sig till slut att Lottas väska försvann redan i Amsterdam så det är ingen idé att skylla på Nairobi eller något annat afrikanskt. Efter ett flygplatsbesök, tre dagar och ett dussin telefonsamtal kommer väskan hem till Lubu Road. Ovanligt smidigt.
---
15-17 april
Vi åker på safari i Chobe, Botswana. Tar först bilen 50 mil till Livingstone och övernattar på ett hotell helt nära Victoriafallen.
Femtio mil tar större delen av dagen men vägen är bra så det är inga andra problem än att hitta en proper vägkrog. 30 mil söder om Lusaka finns ett museum i staden Choma med en trevlig uteservering och toalett.
Framåt eftermiddagen kommer vi fram till hotellet och tar en sväng till fallet. Nu, i slutet av regnperioden är det så mycket vatten att det känns snarare som att man tar en tur i fallet. Vi blir genomblöta bara av promenera längs den anordnade stigen trots lånade galonrockar.
Kvällen tillbringas med fördel på hotell Royal Livingstones soldäck vid Zambezi river och med svårslagen utsikt över floden och fallen. Solen går ned på ett ögonblick. Kring kl sex är det brännande sol men tjugo minuter senare kolsvart så man hinner knappt få i sig drinken förrän det är dags att gå till middagen. Se Röken som dundrar >
---
16 april
På morgonen hämtas vi för biltransport till Kazungula,
gränsen till Botswana.
Gränsen är ett färjeläger och mitt i Zambezi river möts fyra länder.
Efter visering och pass-kontroll går vi till en liten motorbåt som kör oss över floden till Botswana-sidan där en ny bil och pass-kontroll möter upp.
 En kvart senare är vi i en lodge vid Chobe river och slussas ner i en ny båt som tar oss ut på floden för ett par timmars safari, d v s skepparn kör långsamt omkring stränderna och ropar glatt när ett djur dyker upp. Inte så pjåkigt sätt att titta på djur och omgivningar men det kryllar heller inte av djur och våra favoriter flodhästarna ligger bara och vilar med öronen ovanför vattnet mitt på dagen. För att få ut mera krävs det nog en kvällstur.
Efter lunch är det safari via bil och vi åker runt på land istället, längs samma strand som båten gjorde på förmiddagen. Vi såg flodhästar i floden, buffel, impala, varaner, små krokodiler på stranden och olika fåglar i luften, som sig bör. Men framför allt elefanter och åter elefanter.
Landskapet är fantastisk men helt annorlunda det vi såg i South Luangwa 100 mil norröver och tre månader tidigare. Här känns det mer som i TVs naturfilmer medan South Luangwa var något utöver detta.
Tillbaka över gränsen där det står drygt 40 långtradare i väntan på att åka över floden via någon sorts ponton snarare än en färja. Pontonen tar inte fler än högst två lastbilar i taget vilket innebär att många får vänta mycket länge för att korsa gränsen.
Enligt vår chaufför ska det byggas en bro så småningom och en ny passterminal är redan under uppförande så det blir nog bättre framöver vilket kan effektivisera transporterna ordentligt.
---
17 april
Mosi-oa-Tunya, Victoria falls, Livingstone.
Uppstigning i ottan för att titta på fallen i gryningen.
Det är fascinerande hur upplevelsen av fallen hela tiden växlar och varierar. Jag har visserligen bara varit här ett par gånger men det har inte varit tillräckligt för att tröttna på röken, vattnet och dundret.
Nu är det massor av vatten men jag kan kan nog tänka mig att det är riktigt intressant att vara här under tid för lågvatten, då man kan vandra längs forsnacken och ta del av omvgivningarna på ett annat sätt än när fallet bara är ett enda massivt vattendån.
Mosi-oa-Tunya helt enkelt.
Se mer under Röken som dundrar
Eter frukost åker vi tillbaka till Lusaka igen.
---
18-20 april
Vardag, och medan Kerstin jobbar har jag fått en själsfrände i att inte göra något alls. Lotta är nöjd med att sitta vid poolen och vi kombinerar det med några besök till stadens shoppingcentrum.
Men på fredagen får vi ett uppdrag. Kerstin har sedan länge lovat Chris att vi ska köra hem några stora blomkrukor till honom vilket ger en chans till att hälsa på igen.
I julas var vi där hela familjen men nu är det en mindre delegation som tar med med Chris och krukorna i bilen och kör ut till norra delen av Lusaka, förbi "Olympiastadion" och till höger efter SOS-barnbyn.
Vägen går till att börja med mellan två compounds med affärer, bussar, massor av folk och en ovanligt fin marknad för att senare övergå i småvägar där det är sällsynt med bilar överhuvudtaget. Mer om detta här >
---
20 april
Från det ena till det andra.
Senare på fredagskvällen äter vi middag på stan och hamnar vid bordet bredvid Zambias största stjärna för tillfället, Herve Renard, fotbolls-landslagets, Chipolopolos tränare. Mer om detta >
---
22 april
Lotta åker vidare till Lilongwe, Malawi.
Kerstin och jag har en lat söndag med lite promenad runt kvarteret hemmavid i gassande sol. Dagtid är det uppemot 27-29 grader men på kvällarna sjunker faktiskt temperaturen när till 12 grader till skillnad mot de tropiska nätterna i julas.
---
23 april
Gullig liten rackare på sovrumsväggen.
Att döma av den tjocka magen har han tagit hand om många småkryp åt oss, alternativt ska hon snart leverera ett gäng ännu mindre rackare.
---
25 april
Spotta inte i duschen!
På gymmet i stadens stora hotell är det som vanligt,
det vill säga som i Sverige en tidig vardagsmorgon.
Det fins ett antal löpband, roddmaskiner, hantlar och blandade maskiner för de flesta muskler samt kontorsfolk och hotellgäster vilka lämnar gymmet iförda slips och kostym efter en tidig morgons värv. Som vanligt, ända in i duschen men där finns ett anslag som sticker ut en smula.
 Anslaget uppmanar oss till att inte att raka oss och heller inte att spotta i duschen.
Min första fundering är hur man bär sig åt för att duscha utan att spotta och fräsa. Ungefär som att äta kokosbollar utan att slicka sig om läpparna men detta är möjligen en indikation på att vi befinner oss i ett smittat land.
25% av Lusakaborna lär vara infekterade av HIV vilket alla besökare känner till. Det känner hotellet till i sin tur, och de är förmodligen måna om att besökarna ska känna sig riktigt, riktigt trygga i gymduschen.
---
26 april
Personalen i huset poserar för kameran.
Peter, Bridget och Christopher.
När vi började var det molnigt och utmärkt för fotografering men solen bröt igenom och förstörde alla möjligheter till att skapa betydande mästerverk.
---
27 april
Morgonpromenader är inte så dumt.
 Här finns det inga egentliga trottoarer så gående, joggare och cyklister delar på vägen med bilarna på ett sätt som TSV knappast skulle uppskatta.
Trafiken är dessutom intensiv under dagtid och ända till en tid efter mörkrets inbrott så ska man promenera med komfortabilitet får man gå upp tidigt på morgonen.
Vid sexsnåret blir det ljust, kring sju startar rusningen och vid åtta är det lätt kaotiskt. Det är inte alls omöjligt att ta sig fram under dagarna men vill man spatsera runt lite för sig själv så är fönstret för de mysiga promenaderna begränsat till gryningen.
Efter en timmes promenad åker Kerstin till jobbet
medan jag tar en fruktstund. 
Fyra papayaträd i trädgården kommer att ge en så riklig skörd att jag funderar på att sätta upp en marknad, ett litet bord på gatan utanför.
Ett litet bord, en hög med frukt, bra priser, odlaren själv på plats, möjligen en skylt:
- Lubu Papaya Complex-
---
28 april
Gone fishing
Se i vänstermenyn för den 28 april till 1 maj.
---
1 maj
Nere i bergen, eller uppe?
Lusaka och större delen av Zambia ligger på en högplatå, drygt 1000 meter över havet. Här är allting lika platt som åkerslätterna i Skåne men ligger betydligt högre upp över havet.
Åker man söderut mot gränsen till Zimbabwe kommer man till en liten bergskedja där det plötsligen blir kuperat med berg och dalar. Uppe på en av bergstopparna känns det givetvis som att man kommer riktigt högt upp med härlig utsikt över dalarna men är det verkligen så högt? Nja, bergstopparna tio mil söder ut är faktiskt på en flera hundra meter lägre nivå än Lusaka.
Knepigt, är detta verkligen berg överhuvudtaget? Berg är väl någonting som reser sig högt över den omgivande terrängen? Kan man påstå att det är en bergskedja när allting där befinner sig på en lägre nivå än den omgivande högplatån?
Virrig är jag av frågor, som Ferlin brukade säga men i princip måste väl det som vid första anblicken antas vara berg istället vara gropar i högplatån. Visserligen gundare gropar än de näraliggande dalarna men ändock gropar, knappast toppar, bergstoppar. Uppe på berget eller nere i gropen – samtidigt...
Hmm, nu börjar det nog kännas som att jag har för lite att göra.
---
2-3 maj
Vardag igen
Kerstin jobbar och jag gör absolut ingenting, vilket innebär att jag följer den uppgjorda planen till fullo.
Något lite gör jag väl kanske.
Mitt kontor är på uteplatsen just framför poolen där det oftast är alldeles för kallt för mig så jag sitter gärna i skuggan under min korkek. Nä, ett tak av asbest eller liknande. Där sitter jag ändå på dagarna och mekar med försäljningsuppföljningar, hemsidor eller annat skojigt.
Bara avkoppling som då och då avbryts av ett och annat behov från affären eller hämtning av frun för lunch eller middag. Hittills håller med andra ord målsättningen att "inte göra någonting alls".
---
4 maj
Fredagsrusning - Att handla just på fredagar måste vara ett fundamentalt mänskligt behov som är gällande i alla miljöer, och visst gäller det mig också....
Just den här miljön kanske inte skiljer sig så mycket från en stad i Sverige, förutom gatuförsäljarna då.
I alla större korsningar med praktiska rödljus där bilarna står stilla en kort stund, eller som här en lite längre stund, springer det ett större gäng gatusäljare mellan bilarna och erbjuder allehanda gods.
Vanligast är försäljningen av top-up för mobilen och på mornarna tidningar. Min favorit står före en rondell mellan gymet och ambassaden när jag kör Kerstin till jobbet. Så snart jag börjar fippla efter jämna pengar ser han oss och plötsligt, utan att man har märkt hur det gick till står han utanför bilrutan beredd med dagens tidning och ett "Godmorning, how are you". Killen på bilden säljer packad frukt och lökpåsar vilket också är en vanligt förekommande kompletteringshandel vid gatljusen.
---
5 maj
Lat lördag
Dagens enda äventyr är en tripp till Arcades shopping-centrum.
30 grader i skuggan är ytterligare några till här på parkeringen. Hösten är här men vintern låter vänta på sig ett tag till, vilket uppskattas.
---
6 maj
Grillar vid poolen ...som vanligt.
Låga köttpriser, mysigt klimat samt en synnerligen tillgänglig uteplats som vi använder både som vardagsrum och matrum gör grillandet till rutin och vardaglig matlagning.
Stora köttbitar på grillen ger matlådor till flera dagar om det vill sig.
Vad kan det bli ikväll?
Ser ut som att någon röker böckling.
---
7 maj
Lunchdags
Lunch på Ababa House, Zebra Crossing Café.
Långt namn på ett lunchhak men det är lite mer än café och restaurang i huset.
Här finns en rad olika konsthantverk utställda och till försäljning, en resebyrå och inte minst en chokladaffär, ett kylt rum med alla tänkbara praliner.
Kerstins favorit är choklad med ingefära, varför det passar bra att ta lunchen här och samtidigt stärka upp förrådet med ginger-praliner.
---
9 maj
Plötsligt hade vi ett uppvärmt badkar.
Tomt men varmt, dessutom brummade det lite som om badkaret hade blivit motoriserat. Ganska varmt på golvet också med en liten rännil av varmvatten som skvallrade om att vi stod inför ett större rörmokerijobb. Varmvattnet läcker så pass att halva badrummet har fått golvvärme. Det ser inte bra ut – inte alls bra, och vi ser framför oss hur badrummet behöver stängas av, golvet brytas upp osv.
På förmiddagen kommer tre gubbar, kollar lite här bara, stänger av varmvattnet, försvinner en stund, kommer tillbaka en timme senare och vips, så står en av dem och viftar med en mycket trasig slang och konstaterar att nu är det klart. Det enda som behövdes var en ny slang och vattnet rinner bort eller torkar upp av sig själv.
Här finns ingen trossbotten, trägolv eller isolering som mår dåligt av lite fukt eller ens av floder med vatten. Ingen frostrisk som ledningarna behöver skyddas ifrån. Avloppet från dusch och handfat skvalar öppet på utsidan och vattnar delvis rabatten innan det försvinner vidare ner i marken.
---
10 maj
Kerstin på väg till jobbet
För att komma hit tar man av från Haile Selassie Avenue, som syns i bakgrunden och fortsätter cirka tjugo meter in på den före detta asfalterade vägen och sedan ligger entrén alldeles till höger i bilden. Under trädet på andra sidan Haile Selassie Avenue har Fruit-Lady sin verksamhet, bland annat levererar hon varor till ambasadens fruktstund.
---
Tiden som multimiljonär går mot sitt slut.
Zambias regering har beslutat att tre nollor ska strykas från valutan vilket innebär att bankomatuttagen på två miljoner blir lite ansträngande framöver. Att valutan, Kwacha ska renoveras är annars klokt och kommer att göra vardagen mer hanterlig för kassörer och många andra.
Hundra Zambian Kwatcha är ungefär lika mycket som 13 svenska ören. Fler jämförelser >
---
11 maj
En dag i cykelfabriken?
Nä, det blev inte så då jag läste bara lite fel i kartboken.
Vem som helst kan väl blanda ihop Mumbwa och Mungwi i brådskan, i synnerhet när bägge vägarna går helt nära varandra, parallellt, bägge går in till vänster från Lumumba, straxt efter busstationen och bägge passerar bryggerierna.
Vi var åtminstone nära.
Efter en lätt omväg på drygt fyra mil kom vi ändå fram till cykelhandlaren vilket är bra nog. Äventyret slutade lyckligt och två cyklar är beställda. Framåt hösten kommer Zam-Bike att introduceras på Singö.
Företaget är grundat och drivs med fullt fokus på att skapa arbetstillfällen och öka välståndet både för de som tillverkar och säljer som för kunderna i Zambia.
"Zambulance" är ett exempel. I princip en cykelkärra men fungerar som en bår på hjul, möjlig att dra för hand och koppla efter cykel eller motorcykel. Billig och effektiv i alla möjliga terränger.
ZamBikes promo video berättar mer >
---
12 maj
Luangwa river bridge
Vi tar en liten sväng förbi bron.
En dagstur fram och tillbaka längs Malawi-vägen, femtio mil för att få se Luangwa river och bron som sagt.
Helt oförhappandes hittade
vi också en camping eller lodge
som serverade bra mat till lunch.
Resan var inte förgäves.
Luangwa river.
Tio mil nedströms rinner den ut i Zambezi och vidare in i Mozambique.
Dessutom en riktigt snygg Baobab:
---
14 maj
I morgon går min visering i Zambia ut.
Det finns åtminstone tre sätt att förlänga sin vistelse här.
Ett har jag provat på redan första veckan när vi var i Botswana över dagen. När vi passerar gränsen på väg tillbaka till Zambia, stämplar passpolisen ytterligare 30 dagar från inresan varför det är ett förhållandevis smidigt sätt att förlänga visat, givetvis under förutsättning att man befinner sig nära en nationsgräns som det i sin tur är lätt att passera ut till.
Ett annat sätt är att själv åka till immigrationsmyndigheten och ställa sig i några köer, vilket troligen tar några dagar för lilla mig och sedan lär det dröja ytterligare en vecka till dess allt är klart.
Ett tredje sätt är att be ambassadens chaufför att guida igenom myndighetens korridorer. Han vet vart och hur man ska gå efter en rad olika ärenden för ambassadens räkning.
Nu får jag stanna i landet ännu en tid men tänker inte berätta vilket alternativ som blev aktuellt, dock kan det avslöjas att jag samma morgon kunde köpa tidningen av killen hemmvid.
---
15 maj
Morgonrunda på våra nya ZAMBIKES.
Trafiken är onekligen ett hinder för längre cykelturer i staden men tidigt i gryningen, på morgonen före rusningen är det kanon att komma ut och ta en tur i omgivningarna som växer lite med cykel.
Vägarna är varierande och jag har lite roligt åt att fartguppens livslängd tycks bättre än själva asfalten i övrigt.
De omgivande groparna torde ha minst lika god effekt på hastighetsbegränsningen som de förhållandevis släta guppen.
---
16 maj
Lunch på svenska skolan
Det har bedrivits skolundervisning för svenska barn
här tidigare men inte längre. 
Idag är det bland annat en lunchservering och av någon för mig okänd anledning är det en TexMex-restaurang.
Att det verkligen finns svenska köttbullar på menyn känns lite mer väntat. Stället drivs av en förening som bl a hyr ut del av lokalen till TexMexarna, har hemspråksundervisning, ett bibliotek och ett och annat evenemang.
En verksamhet som alltjämt pågår är däremot gräsröjning längs vägkanterna, vilket sker med något som ser ut som en modifierad machete.
---
17 maj
Bussfil
Kollektivtrafiken består av tusentals små, blå bussar vilka alla kör synnerligen kreativt. På väggrenen, i diket, över gräsmattan och trottoarer, gärna på fel sida om trafikljuset om det råkar vara rött, mot trafiken om det är bästa lösningen. Ibland står de i kö som alla andra men det sker bara undantagsvis eftersom det nästan alltid finns möjliga och omöjliga lösningar som är bättre.
 På något underligt sätt fungerar det ganska bra, chaufförerna gestikulerar, vinkar och flyttar sig någorlunda när de hamnar lite snett för andra bilar.
Miljömässigt är de knappast ett föredöme, bussarna ser ofta ut att brinna när de rykande dundrar fram i och utanför staden.
---
19 maj
Vi åker till Karibadammen på vinst och förlust.
Till det lilla fiskelägret Siavonga är det bara tre timmar med bil från Lusaka så vi åker dit utan att boka i förhoppningen att vi kan hitta ett bra ställe att övernatta på.
Väl framme är det lunchdags och det första hotellet, Lake Kariba Inn som vi stannar vid är mer än lovligt flott.  Lunchen intas på en stor terrass med pool och fantastisk utsikt över Lake Kariba, husbåtar och stranden långt nedanför oss.
Trots lågsäsongen är det gott om andra gäster, stämningen är bra och känslan av att James Bond ska sitta vid ett av borden är påfallande.
Priset för övernattning är fullt rimligt och överkomligt. Men det här panget duger naturligtvis inte åt oss eftersom det tog alldeles för lång tid att servera maten. Mot nästa ställe som vi redan ser från terrassutsikten!
Lake Safari Lodge ligger just på stranden med tillhörande helikopterplatta på en udde. Det är betydligt mer ruffigt här, ombyggnad pågår, några andra gäster synes knappt till, med en hårsmån lyckades de servera två koppar kaffe, deras terrass är riktigt sunkig och receptionisten lätt frånvarande så här tar vi in för natten - såklart.
En anledning till bomkörningen var nog att vi ändå tittade in i ett av rummen, som vid första anblicken verkade riktigt trevliga, och närheten till kluckande vatten är ganska mysigt efter en tid i Lusaka.
Dock kan jag, utan att räkna upp hela listan över kalkonerna som hotellet presterade varmt rekommendera de som har vägarna förbi Siavonga att välja något helt annat etablissemang, oavsett om det ska ätas eller bo.
Bara ett exempel: Badrummet var helt nyrenoverat och vi var med all säkerhet de första som bodde där efter renoveringen, eller snarare under renoveringen eftersom ingenting satt fast. Visserligen är det inte så ovanligt att saker som Wahlfort tar i, också ramlar i bitar men att ett helt badrum gör det tillhör inte vardagen.
Inom två minuter lämnar duschen fästet när jag försöker få igång varmvattnet, handdukshängaren ramlar ner när jag ska hänga upp en handduk, kranen till handfatet blir överdrivet mobil vid första beröring och toapappret rullar ut från hållaren och vidare ut i hallen. Efter en nogsam översyn kunde det konstateras att vi mot alla odds inte var med i dolda kameran. Halva badrummet tas upp av en jacuzzi som vi började fylla upp utan vidare framgång eftersom det till att börja med inte fanns något varmvatten och tillströmningen hyfsat underdimensionerad. I efterhand var det lika bra. Om jacuzzi-installationen var lika stringent som allt annat hade vi säkerligen blivit elektrifierade.
Ett exempel från kalkonlistan som jag inte ska berätta om är T-bensteken med borttagen filébit, bortskuren efter stekningen.
Men man ska inte vara gnällig - Utsikten från rummet var fantastisk!
Från solnedgången och till gryningen var sjön full av håvbåtar som fiskade småfisk, kapenta.
Att luta sig mot staketet
gick däremot inte...
---
20 maj
Vidare mot The Dam Wall
På morgonen, efter en frukost med sju olika sorters jordnötssmör men ingen apelsinmarmelad eller ost fortsatte vi vår lilla rekognoseringstur förbi några hotell som förmodligen har sett bättre dagar men ändå verkar hyggliga. Men å andra sidan vilka är vi att bedöma det?
Efter Siavonga-turnén åkte vi vidare till gränsposteringen mot Zimbabwe. The Dam Wall ger utsikt över floddalen där Zambezi river släpps lös igen. Dammbyggnaden utgör gränsen mellan Zim och Zam och det är fullt möjligt att ta bilen över dammen och vidare in i Zimbabwe men det är en omväg och verkar inte så populärt. Inte en enda bil åkte över vare sig åt det ena eller andra hållet under tiden vi var där.
---
21 maj
En vanlig dag på väg till jobbet
Även om få är lika coola som tidningsläsaren på bilden, är det inte på något sätt ovanligt att åka lastbilsflak.
Många hämtar upp arbetare vid byggen eller liknande för att ta dem till och från jobbet med en rejäl lastbil. På vår gata blir det lite stökigt vid femsnåret varje kväll när en lastbil stannar till vid vägkanten medan ett femtiotal grabbar kastar sig upp på flaket.
På landsbygden har jag sett full-lastade lastbilar med skolbarn, i Lusaka är nog den snyggaste transporten ett tjugotal nunnor, likadant klädda allihop och en av dem vid ratten men det kan vara nog så blandat.
En lastbil tillhörande polisen kom förbi med både uniformerade poliser, välklädda män i slips och kostym samt civilklädda personer på flaket, oklart om det senare var personal eller "klienter".
---
23 maj
Morgonrusning
Vägen utanför svenska och finska ambassaden är så varierande att var och en väljer just sitt spår för bästa framkomlighet. En del söker det lilla av asfalt som fortfarande finns kvar medan andra trivs bättre i diket, förbi de värsta groparna. Nä, det är inte enkelriktat.
---
24 maj
Snart är det vinter
Det börjar redan bli lite småkallt, vi sitter inte ute på kvällarna särskilt länge efter mörkrets inbrott, till skillnad för en månad sedan. Tidiga mornar kräver en tröja och butikerna skyltar hårt med vinterkollektionen.
Nu när det är dags att se över huset inför vintern kan det kännas tryggt med både elementspecialister och t o m en elementdoktor på nära håll.
Det gäller bara att komma ihåg var doktorn håller hus men jag är ganska säker på att det är nära Heliga Hörnet.
Vilket i sin tur kan utgöra extra tröst, om det mot förmodan visar sig att jag har missuppfattat skyltningen.
---
25 maj
Zambia har flyt nu
Demokratin tog ett viktigt steg framåt i höstas.
Bara att oppositionen kan vinna val är positivt i en förhållandevis ung demokrati och när de som vinner uthålligt säger sig bekämpa korruption och arbeta för fattiga och fler arbetstillfällen gör det ytterligare lite mer positivt. Det återstår visserligen att effektuera men nu är vi på den positiva avdelningen.
När fotbollstriumfen, afrikanska mästare, läggs till detta genomsyras landet av glädje och stolthet och någon känsla av just flyt som givetvis kan uttryckas med: ”Africa’s No 1 country”.
Kombinationen med framgångar för landet i demokratin, fotbollen och allmän glädje kan speglas i en enda målgest: Donchi Kubeba.
Kort bakgrund:
Under valet åkte dåvarande regeringspartiet runt och skänkte mat åt fattiga väljare för att visa på godhet och hoppas på stöd i valet. Då lanserade oppositionen uttrycket ”Donchi Kubeba” (berätta inte) och innebörden var: Ta gärna emot maten som du får men berätta inte vad du röstar på i valet. Därav fingret över munnen...sch.
En lysande slogan som bar ända till makten och är också användbar som en del av festen i allmänna situationer. Lite kritik fick laget men lagkapten Katonga vägrar erkänna att målgesten överhuvudtaget är politisk.
Kanske en blivande politiker? Mer foboll under Kungen av Afrika >
---
26 maj
Dutch Reform Market
Sista lördagen i varje månad anordas en marknad hos kyrkan med samma namn. Holländska reformerta kyrkan upplåter plats för att lokala hantverkare ska få avsättning för sina produkter under ordnade former.
Här hittar man det man kan tänkas behöva av lokala hantverk, dessutom serveras det lunch här från en rad olika stånd. Riktigt populärt bland expat. Kerstin behövde akut komma i kontakt med en medarbetare som inte svarade i telefonen men det redde snart ut sig eftersom hon också befann sig på marknaden.
Utanför på gatan bedrivs det också handel och uppenbarligen går affären bra då en möbelleverans lämnar samtidigt med oss.
Minsta barn vet att i Afrika bär alla, åtminstone kvinnorna allting på huvudet. Det stämmer också. Framför allt på landsbygden där kvinnor skrider fram med allt från resväskor till drickabackar på huvudet med bara en liten tygbit som stöd. Man blir lite avundsjuk på hållning och balans som underlättar vardagen och ger ytterligare en ledig hand.
Även i staden och förorten är det en vardaglig företeelse att bära på huvudet. Förutom att kvinnorna släpar och bär på det mesta så ingår det ofta också ett litet barn i packningen, insvept i chitenge ledigt hängade på ryggen.
Män som bär på huvudet förekommer men är inte vanligt. De tycks inte vara lika förtjusta eller kunniga vilket är lite märkligt. Kan det vara mer macho än att komma till jobbet med portöljen på huvudet eller en platta pilsner på kepsen inför lördagspartyt?
---
26 maj
Kräftskiva hos Lotta och Pelle
I de stora floderna finns det numera massor av kräftor. Det är ingen inhemsk art och nu ställer de till det i ekosystemet vartefter de sprider sig. Zambiern äter inte kräftor men det finns ändå en marknad, mycket beroende på avsaknaden av havskust och därmed färska skaldjur som många expats önskar sig.
Däremot finns det kräftor. Stora, billiga och färska matchar de behovet och inte svåra att få tag i. Något dill-kokeri finnes ej så svensken beställer levande kräftor och kokar själv.
Lotta och Pelle fick hem 15 kilo, länsade Spars dilllager och kokade i dagarna två. Stora är de som sagt (fem till sju stycken per kilo) och goda. Möjligen är det storleken som snarare för tankarna till havskräftor än flod-dito men dillen gjorde susen.
---
27 maj
En tur på landet
Kerstin tar några dagar ledigt och återigen åker vi till Lower Zambezi.
Denna gång till Kanyemba Lodge, en av de närmaste belägna vid Zambezi, från Lusaka räknat vilket gör att vi tar bilen hela vägen.
Det är drygt femton mil, första tolv milen är asfalt i hygglig kondition, därefter dirt road och ponton över en flod för att komma till en annan.
Grusvägarna kan vara ett äventyr men nu är det torrt och risken att köra fast är obefintlig, åtminstone där vi har varit. Men det kan vara desto gropigare. Första biten från Chirundu och genom byn är full av halvmetersgropar och ser snarare ut som en uttorkad flodfåra än en bilväg men lite längre fram plattar det till sig och nu får vi åka ponton.
Snabbt, smidigt och säkert(?) tar vi oss över Kafue river. Pontonen är motordriven och närmast gräver sig in i sandbanken så alla kan komma på och av. Den går alla dagar i veckan så länge det är ljust och trafiken är inte särskilt tät så vi är över floden på ett kick.
Efter flodpassagen är vi "Out and Beyond" och ur mitt perspektiv kan miljön knappast bli mer afikansk än så här.
---
28 maj
En dag på Zambezi
Kanyemba Lodge ligger vid floden, en dryg timmas båtfärd från nationalparken, eller tre timmar med bil.
Stannar man som vi vid lodgen är det inte lika tätt mellan djuren som längre nedströms (inte med fisk heller visade det sig) men flodhästar och elefanter är det som vanligt gott om.
Vi är egentligen inte här vare sig för det ena eller andra utan vill i första hand bara ta några turer på floden. Det är en mäktig upplevelse i sig själv och såklart; får vi fisk och ser lite roliga djur blir det ännu bättre.
Vi började med att med båtens hjälp leta reda på några fiskare för att köpa bete av dem. De hade fått ett antal catfish men hade ingen växel varför vi fick åka vidare till nästa gäng. - Det fanns fisk och pengar men ingen litar på någon.
Längre in i en av kanalerna hittar man Zambezis fiskare
Underbar dag men nu kommer kylan krypande.
Zambias förvinter är ungefär som en riktigt varm svensk sommar-dag i juli, och nu är det dit jag är på väg.
På kvällen dyker två cyklister upp för att övernatta på lodgen.
Loretta och Craig har cyklat från London och är på väg till Kapstaden i syfte att dra in pengar el dyl för barn på gatorna i länderna de passerar. De påstår att de inte har haft en enda punktering sedan de lämnade England och är oförskämt glada och fräscha. Mer på: cycleafrica.org
---
29 maj
Dags att åka hem till Sverige.
Nytt jobb kallar för min del men Kerstin stannar kvar
och jobbar vidare i Zambia ett tag till.
KLM har nyligen börjat med direktflyg till Amsterdam vilket är en ynnest. Om man inte vill betala oskäligt mycket för att mellanlanda i sex-åtta timmar på Heathrow så är det annars minst två byten. I Harare, Nairobi, Johannesburg eller Addis förutom någonstans i Europa vilket frestar på, varför jag passar på att åka direkt till plättarnas och kaffekaramellernas Schiphol och därefter återstår bara en kortis till Arlanda.
När jag, bland de sista går ombord på planet sitter min blivande stolsgranne hukad över en spypåse. Kanonstart på en tiotimmars flygning.
Jag passerar rad 16 lite diskret och går istället till närmaste steward för att undersöka om det möjligen går att få en av de lediga platserna då det är synnerligen gott om dem. Men icke. Först ska vi lyfta med alla passagerare sittandes på just sina specifika platser. Därefter är jag fri att sitta var jag vill. Jag har inte ens hunnit lämnat Zambia förrän petiga holländare bryskt ska ta en tillbaka till västerländsk ordning och reda.
Synd om mig men troligen värre för grannen som fortsätter med sin aktivitet under take off. När planet väl kom upp på molnfri höjd letade jag mig fram till ett par lediga platser där jag kan oroa mig för att gå samma öde till mötes.
Då kommer en steward fram och frågar om jag är svensk. De har en kvarglömd bok i planet som är svår att få avsättning för, förmodligen p g a det konstiga språket och han undrar om jag vet vem Siv Malmkvist är.
Javisst, gör inte du? Hon var jättestor åtminstone i Tyskland svarar jag snabbt och med sedvanlig smidighet. Det slutar med att jag befriar dem från Siwans memoarer och innan det var dags att sova hann jag lära mig att hon föddes som dotter till statare i Borstahusen 1936 och i och med detta är det slutrapporterat från Zambia för den här gången ...med betoning på den här gången
--- | 
