|
Zambia - vad är det för något?
Jag är knappast rätt person att beskriva landet men några reflektioner kan jag bidra med. Redan efter en kort tid i Zambia blir man ganska snart någon sorts expert i jämförelse med merparten av svenskar som knappast vet ett endaste dugg om landet. Jag får erkänna att också jag tillhörde den gruppen för inte allt för länge sedan men samtidigt fanns något i bakhuvudet. När jag närmare börjar bekanta mig med Zambia dyker gamla minnesbilder upp av Kenneth Kaunda förstås, Karibadammen, Nord Rhodesia som det hette före självständigheten, Victoriafallen och Zambezifloden så visst fanns det lite rester där hos mig och säkert hos många andra, även om de gamla kunskaperna står långt inne i skafferiet.
Tre besök på kort tid har genererat en Zambia-sida med dagböcker från våren och vintern 2012, ett antal reflektioner kring företeelser jag har stött på samt några fotoalbum som du hittar här. /Peter Wahlfort
30 maj 2012
Idag kan jag åtminstone konstatera att Zambia är värt en utflykt.
Semestermålet Zambia kanske inte ligger i topp på många listor men borde göra det i betydligt högre grad, dock med en liten braksklapp. Om man bara vill "komma bort" en vecka till värmen, ligga på stranden, matas på restaurang med åttaspråkiga menyer och gå ner till nattklubben på kvällen. Allt utan ansträngning från flygplatsen, hotellet, beachen och utflykten så ska Zambia ligga fortsatt lågt i rankningen men vill man ha något annat, något mer än så, kommer saken i ett helt annat läge.
Zambia anses av många som "The Real Africa"
Miljön är ofta på pricken av min bild hur Afrika förväntas vara. Bara att åka på en enslig grusväg är mysigt när man passerar en typisk by med hyddor och kanske någon butik av stenblock, där barn leker i vägkanten, kvinnor skrider fram med varsinn vedhög på huvudet, gubbarna sitter och ljuger i skuggan av ett träd, getter far fram och tillbaka över vägen och givetvis står där också ett tusenårigt baobabträd. Det räcker ganska långt för en semestermiljö men det krävs kanske lite mer, vilket också erbjuds.
Här finns en lång rad med attraktioner på absolut högsta nivå.
Victoriafallen anses som ett av världens sju underverk (geologiska) och är värt resan helt på egen hand. Själv skulle jag utan tvivel kunna lägga en vecka i området, glo storögt på fallen varje dag eftersom det växlar hela tiden i synnerhet under högvattensäsongen. Promenera på forsnacken (när det är lite mindre vatten) slår de flesta fjällvandringar, forsränningen lär vara den bästa i världen och dessutom är det varmt i vattnet om man råkar falla ur. Allehanda övningar står till förfogande. Microplan med svindlande utsikt över fallen, helikopter för de latare, numera världsberömt bungyjump, tåg över bron till Zimbabwe, simma på forsnacken, båtsafari och fiske uppströms Zambezi ....säg två veckor då.
Det är naturen som lockar i första hand.
Zambezi river som strömmar genom fallen och utgör Zambias södra gräns är ett äventyr också den helt på egen hand för den fiske- fågel- djur- eller allmänt- intresserade. Floden är enorm och rejält mighty efter Kariba. I norra Zambia har den sitt källflöde innan floden går ut en sväng i Angola och piggar upp sig för att sedan återvända in i Zambia som en av de riktigt stora floderna i Afrika (näst störst efter Nilen, beroende på hur man räknar). Fisket är spektakulärt efter Tigerfish men det finns mycket, mycket mer att både fiska och uppleva.
Safari är en större kommersiell produkt i tex Sydafrika, Tanzania och Kenya men den är på många sätt bättre i Zambia. Färre hittar helt enkelt till Zambia vilket ger möjligheter att bygga upp verksamheter som är uthålliga för miljön. Jag har inte varit runt och kan inte heller jämföra men när rutinerade svensk-afrikaner påstår att South Luangwa är det bästa i Afrika kan jag nog tänka mig att de kan ha rätt. Om inte annat måste det vara ett av de allra bästa safarimålen.
Jag har under åren sett massor av naturprogram från Afrika men har aldrig tidigare varit särsklit intresserad av att sätta mig i en jeep och bli omkringkörd i målsättningen att glo på några elefanter eller antiloper. Men i South Luangwa blev jag helt såld. Det var en fantastisk upplevelse, just att bli omkringkörd (bara ordet är lite kul) i den miljön kändes helt rätt och det var en fenomenal upplevelse. Dessutom dök "alla" djur upp som de skulle trots att det var under sämsta lågsäsong. För min del är safari från jeep en strålande aktivitetet att längta tillbaka till i South Luangwa men i Botswana och Lower Zambezi är det ungefär som min ursprungliga och förutfattade mening, om vi specifikt pratar "Game Drive", safari från bil.
Walking safari lär ha uppfunnits i Zambia, i South Luangwa såklart.
Närmare naturen kan man väl också kalla det för och ett möte till fots med elefanter eller en hjord bufflar sätter sina spår i minnet på ett annat sätt än vad som erbjuds ifrån den skyddande bilen. Det bygger egentligen inte på det spektakulära mötet med vilddjuren, utan just på en nära-naturen-upplevelse där även det lilla är intressant. Ungefär som att gå i skogen i Sverige tillsammans med någon som är riktigt kunnig, fast det är en helt annnan skog. Rekommenderas varmt!
Vill du se så många djur som möjligt? Åk till Masai Mara i Kenya men bered dig på att vara bil nummer tretton i kön som ska titta på ätande lejon. Vill du se hundra elefanter på samma gång? Åk till Chobe i Botswana. Vill du uppleva naturen så orörd och varierande som möjligt? Du vet var det finns.
Att vara i en safarilodge kan innebära mycket mer än att åka jeep.
De flesta har en rad aktiviteter att välja från. Att t ex paddla kanot och glida fram mellan crocs och hippo nära stränderna triggar liksom fisket från båt som indirekt ger liknande upplevelser. Själva vistelsen i lodgen innebär oftast också att man befinner sig mitt i det man är där för att titta på varför naturupplevelsen givetvis är både påfallande och konstant. Något som inte är lätt att förmedla är ljudet från naturen trots att det kanske är det mest påtagliga när man väl är på plats. Syrsorna kan vara lätt öronbedövande, apor skriker, impala skäller och det är aldrig tyst. På nätterna lär man sig snart höra skillnaden mellan lejon och hyenor, flodhästarnas högljudda grymtingar på dagarna är beroendeframkallande och när de går förbi stugan på nätterna, bara en meter ifrån dig lär du dig också hur det låter när tre ton flodhäst manglar i sig hundra kilo gräs över en natt.
Kommunikationer i landet är väl si så där
Vilket i sig kan ge ytterligare äventyr. Att köra egen bil genom landskapet är fascinerande och en del av att bekanta sig med miljön. De stora landsvägarna är asfalterade och okej, medan man ofta i förväg behöver känna till vilken status småvägarna har men med lite research och en bra bil kan man absolut ge sig ut på egen hand. Annars är det flyg eller buss som gäller, ofta i kombination av hjälp med transfer till eller ifrån hotellen.
Klimatet är tilltalande.
Lusaka och större delen av Zambia ligger på en ganska platt högplatå, tusen meter över havet vilket balanserar närheten till ekvatorn. Det blir inte så varmt som breddgraderna anger. Även under den varmaste tiden stannar termometern under 40 grader samtidigt som det ändå är varma och goa kvällar. Under vintern i juni-juli kan det bli neråt tio grader på nätterna och 20 på dagarna. När det är som svalast är det samtidigt ganska likt den svenska sommaren, med undantag av att det inte regnar just då. Regnperioden varar från november till mars men det öser inte ner dagarna i ända. Min erfarenhet av regnperioden innebär soliga dagar med någon timmas avbrott för en redig skur då det faller kanske 50 mm och därefter är det sol igen. Givetvis kan det vara lite blötare än så men från april till oktober regnar det i stort sätt inte alls.
Lusaka är knappast någon turiststad.
Men för de som inte tidigare har utforskat Afrika är det inte alls ointressant att ge staden några dagar. Att traska igenom Kamwala och marknaderna, ta sig till busstationen eller bara passera Cairo road i rusningstrafik är ett äventyr för de flesta rookies, mest för att bara vara där och känna atmosfären som är något helt annat än den svenska vardagen. Den äventyrlige ska absolut utforska Lumumba road och ännu hellre Soweto, kvarteren bakom Lumumba. Lite mer soft men ändå en del av själva stadens kärna får man känna på kring busstationen på Burma road.
Människorna är påfallande trevliga, vänliga och hjälpsamma.
Det är ingen klyscha, folk i gemen är verkligen vänliga och hjälp får man vare sig man ber om det eller inte, i ren välvilja. Man får t o m ett leende av i övrigt tuffa poliser när man passerar kontroller längs vägarna. Zambia är dessutom ett fredligt land. I väst har vi en förmåga att alltför snabbt se på Afrika som en enda stor oroshärd där man går ut med macheten i tid och otid men det stämmer inte ett dugg i Zambia. Här är det ofarligt att själv vandra på gatorna även om det inte rekommenderas efter mörkrets inbrott, då är det bil som gäller. Det senaste upproret av nivå var på tidigt nittiotal och sedan dess är också demokratin någorlunda fungerande. Någorlunda p g a av korruptionen men själva valen har enligt bedömare på plats fungerat väl. Senast, hösten 2011 vann dåvarande oppositionen makten till folkets jubel bl a på vallöftet att återinföra korruptionbyrån.
Trots fattigdomen är det inte många tiggare ute på gatorna. De är nog fler på Stockholms gator för tillfället men det går inte att komma ifrån det faktum att man befinner sig i ett fattigt land med många arbetslösa vilket givetvis påverkar miljön i såväl stort som smått. Utan att utveckla det närmare eller uppmana till någon sorts slumturism så ingår det som en given del i att möta en annan miljö på gott och ont.
Min bild är att Zambia är speciellt, kanske unikt.
Mötet med fattigdomen blir än mer speciellt när vi vet att Zambia länge har haft och fortfarande har både stora naturtillgångar och enorma potentialer att utvecklas.
Det är ett väldigt trevligt land om jag får uttrycka mig så sammanfattande. Människorna har stor ödmjukhet och en känsla för varandra som å ena sidan är mysig men samtidigt saknas det mycket av det driv som är nödvändigt för den egna utvecklingen, likväl som för samhällets.
Det kan mycket väl vara så att kombinationen är ett arv från Dr KK, Kenneth Kaunda, legendarisk ledare sedan självständigheten 1964 fram till 1991. Han skapade ”One Nation, One Zambia” och fokuserade hårt på självständighet i Zambia och hela Afrika, tog avstånd från starka Sydafrika med apartheid, gick bort sig i någon sorts hypersocialism och missade därmed mycket av möjligheten till ekonomiskt uppsving. Någon sa att han alltid lyckades välja fel vänner i sin ambition att skapa ett självständigt Zambia. Han misslyckades totalt med ekonomin men å andra sidan var det säkerligen hans förtjänst att landet inte har drabbats av konflikter som många afrikanska länder kämpar med fortfarande.
Summan av tiden med Dr KK som stark ledare skapade en nation som ända in i våra dagar är ett fredligt och ödmjukt land men har ändå svårt att ta sig ur fattigdomen. Kort sammanfattning som äkta Zambiaexperter säkert har massor av invändningar emot.
Två länkar att börja med för potentiella besökare.
Matnyttigt för en turist i Zambia: www.zambiatourism.com
An online resource center on Zambia:www.zambian.com
Det finns en historia bakom Zambias njurformade profil.
När britterna, eller egentligen ett bolag (The South Africa Company) med britternas stöd skulle lägga landet under sig i början av 1900-talet, åkte de runt och förhandlade med hövdingar för alla stammar som Zambia då bestod av. Kung Leopold av Belgien var sugen på så mycket land som möjligt och skickade snabbt ut förhandlare som påstod sig komma från Storbritanien och lurade till sig området som ser ut att fattas i mitten av Zambia. Midjan kunde tillkomma dåvarande Belgiska Kongo istället. Så kunde det gå till på den koloniala tiden, som annars är känt för de raka strecken till gränser vilka var enklast att åstadkomma vid skrivbordet när man delade upp länder mellan stormakterna. | 
