|
Chipolopolo och kungen av Afrika
20 april
Middag en fredagskväll på stan.
Vid bordet bredvid oss sitter ingen mindre än Herve Renard!
Tränaren som gjorde Zambias fotbollslandslag till mästare i afrikanska cupen februari 2012. En vit fransman som sa upp sig för något år sedan för att istället träna Angola, kommer tillbaka i oktober-11 i lagom tid för att förbereda Zambia, eller Chipolopolo (kopparkulorna) för Africa Cup.
Renard imponerade stort, inte bara genom triumfen utan också som en del av teamet. Det är egentligen två händelser jag kunde se från TV-soffan i Sverige och som hela Zambia har lagt på minnet.
I början av finalen skadas en försvarare, Msonda så illa att han knappast kan gå. Djupt sorgsen över att han inte kan spela får han sitta på bänken och se på när medspelarna tar hem den gastkramande finalen genom förlängning och straffsparkar (0-0 efter förlängning och 8-7 efter straffarna). Direkt efter sista straffen, när matchen är över tar Renard hand om den skadade, lyfter upp och bär ut honom på planen igen så även han kan vara med och fira. - Snyggt!
På restaurangen sitter ägaren ner vid vårt bord ett tag och jag frågar honom om Renard (som verkar vara stamgäst) är stor i Zambia bland folk i allmänhet. Han frågar mig i sin tur om jag såg när Renard bar ut Msonda på planen, nickar menande och han kunde inte vara tydligare.
Idag är Herve Renard kung.
Efter triumfen dyker han upp lite varstans i Lusaka och låter sig fotograferas tillsammans med fans, vilka i vanliga fall kanske inte alltid är så fotbollsintresserade.
Men Renard är större än fotboll och går hem i alla läger, gör reklam för tvättmedel på stortavlor i Lusaka. Förmodligen tänker alla (kvinnor?) på den berömda vita skjortan han alltid bar under matcherna i Africa Cup.
Kerstin tar mod till sig och får vara nära vår bordsgranne tillräckligt länge för att hamna i Lottas Iphone.
Zambias väg till att bli afrikanska mästare innehåller så många delar som gör finalsegern till något mycket större, bredare och djupare än bara fotboll.
1993 kraschade ett plan straxt utanför Libreville just där finalen spelas tjugo år senare. I stort sätt hela landslaget dog i krashen men dåtidens toppspelare, Kaluscha Bwalya som idag är FA-president var den enda överlevande eftersom han kom med ett annat plan från Europa. Året efter tog sig faktiskt Zambia ända till final trots att 18 landslagsspelare dog året innan. Tragedin är levande och känslosam än idag och minnet av de omkomna har före och under turneringen uppmärksammats stort av Renard, Bwalya och många andra. Före cupen önskade till och med Zambias president Sata lycka och framgång för landslaget med referenser till de som avled i flygkraschen. Det var inte nödvändigt att vinna, viktigast var att hedra de omkomna spelarna.
Hela Zambia enas kring Chipolopolo.
Kopparkulorna är allas favorit. Under finalen var ett antal expresidenter på plats inklusive kanske den enda som kan mäta sig med Renards storhet för tillfället, Dr Kenneth Kaunda. Segern firades i dagarna tre, när spelarna kom till flygplatsen i Lusaka dagen efter finalen vandrade massor av människor de två milen ut till flygplatsen bara för att få vara med om Chipolopolos hemkomst. Flera dog(!) under festandet som förmodligen bara har överträffats av president Satas valseger i höstas.
Renards andra gest.
Vid prisutdelningen tar Renard emot medaljen men tar den inte över huvudet utan håller den i händerna framför sig och går raka vägen till Kaluscha Bwalya, FA-presidenten som var spelare 1993 och troligen mannen som står för den röda tråden till idag och ger honom sin medalj.
- Bländande vackert!
Jag såg Chipolopolos matcher och några till i Afrikanska cupen från Sverige. Fotbollen var usel men det gick bra för Zambia så det var ändå kul att följa dem. Att de skulle få smörj i finalen av stjärnspäckade Elfenbenskusten var mer eller mindre givet på förhand.
Men finalen blev något alldeles särskilt.
Plötsligt blev det fotboll på en helt annan och högre nivå. Första kvarten ägde Chipolopolo matchen och det var nog fler än jag som tappade hakan när Zambia inte bara lyckades hänga med utan delvis förde matchen med ett snabbt och emellanåt närmast briljant spel. En fantastisk final som innehöll allt utom mål. Drogba missade en straff för Elefanterna och Chipolopolo brände en mycket bra målchans sent in i förlängningen samtidigt som de starkare Elefanterna tog allt mera plats vartefter tiden led. Straffsparksläggningen var en rysare och avgjordes på 'Buster-nivå' när Zambia, rankade som 16e nation i Afrika fortsätter att hålla ut mot favoriterna. De tolv första straffarna satt, en straff fick läggas på nytt, ytterligare en stjärna Gervinho missar vartefter Sunzu sätter 8-7 och blir Zambias älskling.
Återigen var upplevelsen större än fotbollen.
Under straffsparksläggningen, förmodligen den mest gastkramande situation som fotbollsspelare kan befinna sig i håller laget om varandra och sjunger, nästan dansar och stämmningen är helt unik.
Det var tamefan det roligaste jag sett sedan Anders Gärderud vann 3000 meter hinder i OS-76 på världsrekordet 8.08.02 "....och östtysken faller!"
Zambia sjuder av glädje och stolthet efter den makalösa sannsagan och vad cupsegern betyder för nationen som helhet är knappast mätbart. | 