Fisket lockar trots att det är lågsäsong.
- Hur kommer det sig att vi alltid är ute i lågsäsong?
Tigerfish tycks vara Afrikas sportfisk nummer ett. Ungefär som laxen på våra breddgrader. Fisken finns lite varstans i södra Afrika och fisket i Kariba och Zambezi är väl omtalat. Tigerfish utmärks av gigantiska tänder och är känd för sin styrka och explosivitet. Bilder som vill visa på det häftiga sportfisket innehåller alltid högt hoppande tigerfish och exalterade fiskare med böjda spön.
Det är en sådan vi ska ha!
Redan första kvällen åker vi ut på Zambezi med Sam, vår ”coxswain” för att locka en Tiger eller två.
Floden är enorm! 
Den är bred som en skärgårdsfjärd och först ser det ut som att den sakta flyter fram, vilket det ju brukar göra i breda sel och floder men strömmen är stark och snabb. Det finns inga tydliga strömmar och fall men sandbankarna rör sig hela tiden och det bildas omväxlande djupa och grunda partier.
Där det strömmar lite extra trivs också fisken. Vi börjar med att fånga betesfisk och med mask och sänke får vi snart upp några chessa som är slående lika vår braxen eller snarare björkna. Sam styckar upp dem och sätter bitar av dem på större krokar som ska locka större fiskar. Vi alternerar mete med spinn efter tigerfish men det är lite roligare att kasta mellan träd och buskar i intressanta strömmar än att meta, även om det sistnämnda förmodligen är en säkrare
metod.
Kerstin lyckas efter ett tag få en liten tigerfish (trevlig keps) och kan fiska mer avslappnat medan jag missar flera stycken.
Ryktet om tigerfish verkar korrekt.
De är stenhårda och kämpar som inget annat i den tidvis hårda strömmen. Krokningen är den första utmaningen. Trots att jag gör rent överdrivna mothugg lossnar de efter ett tag.
På morgonen efter gör vi nytt försök med samma repa och får några riktigt fina fiskar på kroken. De hoppar lika vilt som i reklambroschyrerna en halvmeter upp i luften, kämpar och far som projektiler i strömmen. Vid ett tillfälle hade jag en på femton meter åt ena hållet, för en sekund trodde jag att den hade lossnat men den dyker upp lika långt åt andra hållet innan jag tappar den. En av de tappade är riktigt stor och när den hoppar upp och kastar av sig kroken blir även rutinerade Sam till sig och förbannar att den försvann.
Den andra utmaningen är att inte låta dem hoppa eftersom det är lättare att bli av med kroken då. Överdrivet mothugg och sedan full press från början till slutet är melodin men det dröjer till sista dagen och tredje försöket innan jag lyckas få upp några stycken. Ganska små men ändå tigerfish.
Den största vi fick upp i båten var på kanske två kilo vilket inte är så pjåkigt. 
Och det var verkligen ”vi” som fick just den.
Kerstin krokade den men kände att trycket blev för hårt när den gjorde en tjugo meters rusning under båten varför jag fick ta över spöet, fick in den till båten och landade den givetvis med hjälp av Sam så det krävdes en gemensam insats för en tvåkilos.
Trevlig fisk den här Tiger.
Och Sam förstås.
